Ikväll ringde Låtsasbrorsan för att prata lite. Vi diskuterade en hel del, smått och stort, bland annat detta att han tycker att det är helt absurt och galet och lite avundsvärt detta att jag inte känner mig ensam eller patetisk eller rädd när jag är ensam på landet. Jag bara skrattade och berättade hur min dag har sett ut.

Jag vaknade, drog upp rullgardinen och öppnade fönstret. Sedan låg jag kvar i sängen i drygt en timme och tjugo minuter och tittade ut genom fönstret, lyssnade på fåglarna och tänkte lite. Alltså ”tänkte” på det där sättet som egentligen inte är att tänka, nämligen tankar av sorten oj, nu kommer det ett rosa stråk över himlen. Vad är det där för fågel tro? Ett rakt, flöjtande ljud i sekundlånga stötar. Jag har ingen aning. Vad fort molnen går. Oj, titta, blåhimmel. Sen gick jag upp och upptäckte att vattnet stannat. Jag har en gammal smått opålitlig hydrofor i jordkällaren, så då var det bara att traska ut och ner i jordkällaren, hälsa på de helt gigantiska källarspindlarna och trycka på igång-knappen. När jag ändå var ute högg jag lite mer ved. Sedan gick jag in och åt frukost. Lyssnade på radio. Satt i köket och tittade ut på äppelträdet och talgoxarna. Efter det fick jag lust att baka kakor, så då gjorde jag det. Läste lite. Efter det gjorde jag mig lite mat, lade mig i soffan, stickade och åt kakor. Det har jag gjort hela kvällen. Lyssnat på musik eller radio, lagt in mer ved i brasan och bara slappat. Det är min sista dag på landet för den här gången, i morgon åker jag till stan igen.

Låtsasbrorsan bara suckade och skrattade. Han undrar hur man gör för att inte känna att man måste göra något eller träffa någon. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag trivs alldeles förträffligt med att vara ensam. Det är ro ända in i det innersta. Det kanske är en läggningsfråga bara.