Ikväll ringde Låtsasbrorsan för att prata lite. Vi diskuterade en hel del, smått och stort, bland annat detta att han tycker att det är helt absurt och galet och lite avundsvärt detta att jag inte känner mig ensam eller patetisk eller rädd när jag är ensam på landet. Jag bara skrattade och berättade hur min dag har sett ut.
Jag vaknade, drog upp rullgardinen och öppnade fönstret. Sedan låg jag kvar i sängen i drygt en timme och tjugo minuter och tittade ut genom fönstret, lyssnade på fåglarna och tänkte lite. Alltså ”tänkte” på det där sättet som egentligen inte är att tänka, nämligen tankar av sorten oj, nu kommer det ett rosa stråk över himlen. Vad är det där för fågel tro? Ett rakt, flöjtande ljud i sekundlånga stötar. Jag har ingen aning. Vad fort molnen går. Oj, titta, blåhimmel. Sen gick jag upp och upptäckte att vattnet stannat. Jag har en gammal smått opålitlig hydrofor i jordkällaren, så då var det bara att traska ut och ner i jordkällaren, hälsa på de helt gigantiska källarspindlarna och trycka på igång-knappen. När jag ändå var ute högg jag lite mer ved. Sedan gick jag in och åt frukost. Lyssnade på radio. Satt i köket och tittade ut på äppelträdet och talgoxarna. Efter det fick jag lust att baka kakor, så då gjorde jag det. Läste lite. Efter det gjorde jag mig lite mat, lade mig i soffan, stickade och åt kakor. Det har jag gjort hela kvällen. Lyssnat på musik eller radio, lagt in mer ved i brasan och bara slappat. Det är min sista dag på landet för den här gången, i morgon åker jag till stan igen.
Låtsasbrorsan bara suckade och skrattade. Han undrar hur man gör för att inte känna att man måste göra något eller träffa någon. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag trivs alldeles förträffligt med att vara ensam. Det är ro ända in i det innersta. Det kanske är en läggningsfråga bara.
december 17, 2011 at 1:08 f m
Zukk. Akkurat!
december 17, 2011 at 9:32 f m
Precis så skulle jag vilja ha det just nu!
december 17, 2011 at 9:57 f m
Jamen, det där är ju så konstigt. Jag är ju också sådan när jag är på ön, jag måste ingenting, dagarna går och jag är alltid mitt i nuet och lyssnar och ser och tänker och känner mig inte alls ensam. Men ron finns där alltid.
Men väl tillbaka i stan… ja, det är något helt annat. Omgiven av massor av människor, och med en massa (inbillade?) måsten kan jag känna mig fruktansvärt ensam, patetisk, rädd och lite till… Där är de rofyllda stunderna mycket mer sällsynta och kan aldrig tas för givet. Men ute på ön i min ensamhet reflekterar jag numera sällan över att jag är rofylld, det bara finns där som något självklart…
Tempo, närvaro, medvetenhet, miljö, förväntningar och föreställningar och vana… Det är väl bitarna i pusslet, antar jag.
december 18, 2011 at 9:27 e m
Jag sa ju livskonstnär. Och jag tänker det igen när jag läser det du skriver. Jag försöker bara ha det bra, svarade du. Jamen det är nog faktiskt just det som livskonstnärsskap går ut på.
december 19, 2011 at 9:37 e m
Det är så fint det där. Det är en kombination av att ha det bra med sig själv och så inte någon som avbryter en så att man snubblar i rytmen. Vet du – jag tror att du har fått det där huset i stället för favoritfiket som du förlorade. Och att du inte gått back!
december 21, 2011 at 5:11 f m
& vilka kakor!
december 21, 2011 at 12:11 e m
Elisabeth och Olle: Ja, jag är väldigt nöjd.
Lilla blå: Precis! Jag känner mig mer ensam i stan. Tankarna surrar mer, jag känner mig mer utsatt och allting går så fort att hjärtat inte riktigt hinner med. Det blir ju så tydligt när man plötsligt är någonstans där variablerna är färre. Där man just tänker: ska jag baka, ja eller nej? Och det är så lätt att förhålla sig till sin egen vilja.
Helga: Haha, ja, det är väl det! Och kanske att det är lättare när man äntligen kan känna vad som gör en gott? Det är ju så mycket lättare att ha det bra då.
Annannan: Åh, nu blev jag glad! Det har du ju helt rätt i!
Godiva: Jag fick laktoschock av dem sen. Kan bero på att jag åt en halv plåt. I runda slängar 100 gram inte laktosfritt smör… Ehe. Men goda var de!