Det verkar inte så. I natt har jag inte fått sova eftersom jag har växlat mellan att snyta upp en hel toarulle, bulla upp extrakuddar under mig för att få andas (med varierande framgång), nyst som en hel karl och till slut gett upp. Klockan halv fyra ungefär gick jag och bäddade ner mig i soffan i stället och slog på tv:n, såg bland annat “Chuck”  och den dubbade versionen av “Ice Age 2″ innan en av mina grannar knackade på fönstret med en lång pinne och generat sade att portkoden inte funkar och kunde jag kanske. Och det kunde jag ju. Jag stapplade ner och öppnade och sa ett täppt hejdå innan jag stapplade upp igen och lyckades somna halvsittande i soffan några timmar i takt med att ljuset kom.

I år har jag varit med om en del saker som aldrig har hänt mig förr, både goda och onda. En god: I somras, första natten i sommarhuset, det regnade ymnigt, klockan var kanske nio och jag höll på att packa upp saker när det knackade på dörren. Jag trodde att det var grannen som hjälpt mig få igång elen som ville kolla om allt var som det skulle, men det var fel. När jag öppnade dörren stod där en ung kille i cykelkläder och hjälm, alldeles genomblöt. Generat sade han: det här kommer låta jättekonstigt, men får jag sova hos dig? Och när jag insåg att han menade allvar släppte jag snabbt in honom och bäddade i gästrummet. Han bytte om och hängde cykelkläderna på tork i badrummet. Sedan fikade vi, mitt te, hans mackor, och han berättade att han cyklade från Göteborg till Stockholm och hade sovit ute natten innan, men nu regnade det helt enkelt för mycket och han hade funderat länge på om han skulle våga knacka på hos någon främmande. Han sa att han var tacksam över att det råkade bli hos en bra människa. Det var trevligt och enkelt. Morgonen efter vaknade jag före honom, han kom ner efter en stund, packade sina grejer och vi sa generat hejdå innan han försvann vägen bort med sin cykel.

De onda sakerna vill jag låta ligga, bara. Jag vill snyta ut dem med rinnandet, om det går.

Idag gick dokumentären “Kokvinnorna” på SVT. Jag har gråtit mig ännu mer täppt, gråtit över enkelhet och hårdhet och öde. Det rinnandet däremot, det är välkommet.