Jag ligger kvar i sängen och lyssnar på någon som provsmäller lite utanför. Det blir en stillsam kväll för min del. Förkylningsastman har slagit till å det grövsta, och efter två nästan helt sömnlösa, syrefattiga nätter fick jag mediciner igår. Så nu hostar jag, men kan andas. Klar förbättring. Däremot är blotta tanken på att göra något annat än mest ligga stilla alldeles för tung, så det är så jag tänker fira in det nya året. Stilla.

Det här har varit ett år med så mycket. Toppar och dalar, sorg och glädje, ilska och skratt, besvikelse och belåtenhet. Förluster och vinster. Det här året fick mitt skrivande äntligen ett “hem”, jag fick världens bästa förläggare och redaktör, jag har så mycket lust att skriva vidare och en förnyad tro på mina egna idéer. Jag fick ett annat hem också, ett fysiskt, jordat, världens finaste lilla hus, där jag känner att jag närmar mig mig själv och både kan vara vuxen och ta mitt eget lilla jag i knät. Men jag förlorade en kärlek, en viss tro på framtiden. Min tillit fick sig en rejäl knäck, liksom min känsla av värde. Jag lappar på dem båda, och jag är inte ensam i det. Jag får hjälp. Men på den fronten blev jag väldigt liten ett tag. På flera plan är jag tacksam ändå, för det också. Jag har insett hur mycket omsorg och varsamhet jag behöver. Och jag har förstått, på riktigt, att den omsorgen finns att få. Så tack.

Och så uppräkningen av årets bästa: Bjørn Eidsvåg, “Älskade syster” av Joyce Carol Oates, “Black Swan”, “Han tror han är bäst”, Berlin, London, nya kängorna från Cydwoq (som är så fina att jag har haft dem på mig inomhus flera dagar i rad, också liggande i sängen), och den vackraste sången av dem alla:

 

Gott nytt år, allesammans. Vi hörs 2012.