Jag hade helt fel. Det gick alldeles utmärkt att riva den lilla kåkstan på egen hand. Det krävdes bara två dagar, ett på andra dagen inköpt bräckjärn, en plåtsax och lite envishet. Så nu är det alldeles luftigt och ljust runt vedförrådet. Så kan det gå.

Det är rätt intressant, det hela. Jag blir så avspänd av att vara här, känner mig som att jag har semester, men samtidigt är det ju egentligen ett gigantiskt jobb att ha en lite småförfallen gård som man bestämt sig för att röja och rensa och reparera och återställa. Kanske att det är just det fysiska arbetet som gör att jag slappnar av, att kroppen liksom hinner ifatt det annars sjuttiotvå-steg-före-huvudet. Jag svettas och slår mig och river upp hud och byxor på spikar och trillar baklänges när jag tar i så jag stönar och ändå. Tankarna tystnar och jag känner mig alldeles genomblåst av lugn och frisk luft.

Utöver att riva kåkstan har jag varit på den lilla lokala loppisen idag. Låtom oss nu njuta av lite lantlig porr i bilder på mina fynd.

Jag äter något för lite gräddad men ändå god sockerkaka och dricker earl grey till kvällens Mad Men. I morgon åker jag hem till stan igen, till det andra tempot, och låter kroppen vila och huvudet ta över igen. Jag undrar om jag skulle njuta lika mycket av det här om det inte var ändligt hela tiden? Det kommer vi väl aldrig få veta.