Kanske att det finns någonstans man kan rikta sina drömmar som inte bara är inåt, jag börjar bli så trött på att alltid vara den som ska få mina egna drömmar att slå in. Inte för att jag har gjort ett dåligt jobb, nej tvärtom. Det är så många drömmar som har blivit sanna, så många drömmar jag också har fått se vad de innehåller i verkliga livet och inte bara bakom dimridån sedd med glitterögon. Men man blir trött av det ständiga jobbandet framåt, så om det fanns någon annan jag kunde be om hjälp, vad skulle jag be om då? Jag skulle säga

låt mig få vara i det långsamma

låt mig få bli älskad bortom allt förnuft, med luftballongkraft, men med trygghetens ömma bomull runt kroppen

låt mig få gräva ner tårna djupt i myllan som känns hem och skrubba naglarna rena

låt mig få slippa känna det stora ansvaret för mig ensam

låt mig få delat ansvar för någon annan

låt mig få drömma nya drömmar

Kanske att det går att skicka iväg det, ut, och att det finns en värld någonstans som vecklar ut min önskan i handflatan och säger jag ska ta hand om lite av det här. Jag ska ta hand om lite av henne nu.

Det är en tröst i den tanken, det är ju det, samtidigt som det är en sorg i att jag tänker så.

Och jag tänker på huset, på gången mot den lagade bod-dörren där brännnässlorna redan tittar upp, och inser att jag är lite motvillig till att gräva upp dem, trots allt. Det är i nässlorna fjärilarna bor.