Igår började jag räkna dagarna tills jag ska tillbaka till Stockholm. Det är bara nitton kvar. För lite, alldeles för lite. Jag vill stanna tills det börjar blåsa kalla vindar, stanna och kratta upp löv och fallna blomblad, elda upp värme i rummen när det blir kallt. Tänka igenom vart jag vill härnäst, ordentligt. Slippa tänka mer än så.

Men fortfarande har jag sommarfötter. Skavda av träskorna och härdad hud i fotsulorna. Igår köpte jag ett alldeles knallrött lack och lackade naglarna på både händer och fötter, något som jag inte har gjort på många år. Det är fint och ser lite konstigt ut på mig och mina skeva tår och slitna naglar, men det passar ändå på något vis.

Jag tänker på framtiden, samtidigt som jag inte tänker så mycket alls. Igår beskrev jag mig som en rätt så jordnära kvinna som längtar efter att bli berörd. Berörd på så många plan att det ens är onödigt att definiera närmare, faktiskt. Och kanske att det egentligen är den enda sanningen som är viktig nu, den att jag (vill bli älskad utan förbehåll) står i verkligheten nu på ett annat sätt än jag gjort förr. Och verkligheten är så rik, mycket rikare än någon fantasi jag någonsin kunnat uppbåda, den är bara mer lågmäld och tar längre tid att upptäcka nyanserna i. Det finns många nyanser. Jag har missat så många av dem förr, men nu börjar jag se. Sakta vecklar det ut sig i fler färger än jag har förstått.

Vi åt middag, vi grannar i fyra gamla sommarhus som en gång varit en och samma gård, åt en underbar paella med egenhändigt rökta räkor, Italienaren hade med sig en tiramisu och till kaffet fick vi en underbar plommonlikör som Mjuka har gjort. De har samma sorts plommon på sin gård som jag. Jag måste be henne om receptet. Sötman, rundheten i smaken. Och jag hinner tänka att det egentligen är märkligt enkelt, hur knepigt det än ofta har tett sig för mig. Jag ser dem och tänker att den mjukheten, tryggheten, det är så det ska vara. Så.