I morgon åker jag tillbaka till Stockholm. Med dubbla känslor. Jag har det så bra här, jag har varit ledig så pass länge att jag märker hur långsamt tempo jag håller nu jämfört med det vanliga, och det gör mig gott. Samtidigt längtar jag efter mina människor och att krama dem. Efter promenaderna till Favoritfiket. Efter att gå på Emmylou Harris konsert på Sthlm music and arts.

Jag klippte gräset idag, och sedan gick jag och badade, genomsvettig. Det var kvavt i luften, närmare tjugofem grader, och kallt i vattnet efter de här svalare dagarna som varit. Jag gick bestämt över bryggan, tog några snabbare steg och dök i utan att stanna. Kände det kylpirra i hårbotten och snabbt domnade stortåleden på högerfoten bort, den jag slog i backen när Revisorn och jag ramlade med moppe i Grekland för en livstid sedan, tån som aldrig har blivit sig riktigt lik efter det, väderspåtå som värker när temperaturen förändras snabbt. Jag simmade ut i det klara, mörka vattnet, försökte inpränta doften av ren skogssjö, det där friska, syrestarka, säregna. Blundade och såg det glittra genom ögonlocken, solen mot vattenytan, doften av renhet och dunkel.

När jag kom tillbaka till huset plockade jag körsbär och svarta vinbär till en smoothie och jag mindes plötsligt att när jag var och tittade på huset förra året, då var körsbären mogna redan den andra juli, jag minns att jag både fotade dem och smakade på dem. Då var jag gäst. Nu är allt det här mitt, eller snarare, jag är gäst som får stanna hur länge jag vill, plocka alla körsbär jag når i det gamla trädet som förstås har sina flesta bär så många meter upp att bara fåglarna kommer åt. Men det gör ingenting.

Jag ser på skålen i mina händer och tänker att jag är rik.