Och så blir det en annan sorts omstart, en allvarligare, sorten man inte kan lämna in till en yngling på servicecenter och betala pengar för, utan som mer handlar om att spärra upp ögonen och se, på riktigt se. Ibland visar både människor och situationer färg. Det måste man behålla ögonen öppna för, även om det kan svida av torrhet efter en stund, svida på det där sättet att man egentligen kanske kunnat gråta en skvätt.

Men nej. Jag känner ingen lust att gråta, ingen alls. Faktiskt inte. Men jag får inte stopp på fnysningarna, på den eldheta ilskan, på lusten att väsa skärpdigförfandinjävlasjälvgodacyniker, men intressant nog stannar lusten att säga det inuti, den tar sig inte ut. För en gångs skull känner jag inget behov av att säga något mer. Jag är färdigpratad där, finito, kaputt. Jag går utan att vända mig om.

2012, säckarnas sommar. Jag har knutit ihop några riktigt pysande gamla säckar, hårt, utan sentimentalitet, med öppna ögon. Och medan jag satte mig ner i eftermiddag och kände på vad det egentligen var som hände, så började årets kraftigaste skyfall piska mot mitt fönster, övergick i hagel som studsade mot akaciatrallen på balkongen, pistolskottsmällde mot dörren och jag gick bara och stängde och satt tyst, kokande lugn medan himlen var sitt mörkaste.

Någonstans framför mig finns en horisont så ljus att ingen kan säga var den slutar.

Rachael Yamagata – Horizon