I några dagar nu har det diskuterats hejvilt på nätet om Thomas Salmes självbiografi och Malin Johanssons recension av den, som ledde fram till att nämnde Salme drog det unkna gamla gubbkortet och helt enkelt förklarade att hon var en bitterfitta som behövde få ligga (även om jag måste säga att hans kränkning var ännu töntigare än min omskrivning för den). Det har lett stackars Norstedts till att gå ut i DN med att förlaget inte backar hans åsikter, vilket i sig är ohyggligt intressant och lite märkligt, för det är väl självklart att de inte gör det. Men det är väl så enkelt att all publicitet inte är god publicitet och att vissa saker, som just en unken kvinnosyn och förhärligande av sitt eget könsorgan, inte är så väl sett någonstans. För att uttrycka sig milt.

Just Salme och hans idiotiska bemötande av en icke-imponerad recensent är givetvis varken så intressant i sig eller särskilt typiskt, och jag tycker att Malin Johansson både har skrivit en rimlig recension och bemött hans påhopp på ett vettigt sätt, men själva grejen fick mig att fundera på det här med att vi författare (höhö! Jag sa ”vi”!) så gott som aldrig bemöter kritik. Och det gäller förstås inte bara författare. Under mina femton år som skådespelare har jag aldrig varit med om att en regissör eller någon av oss konstnärliga utövare bemöter kritik, ens om den är dåligt genomförd, har missförstått grundpremissen, eller till och med är elakt skriven och kommer med personliga påhopp. Det är kutym att man tar emot, säger aj och sväljer harmen.

Den här våren i samband med släppet av min romandebut har jag, som den nervösa debutant jag är, läst det mesta av recensioner. Och det har varit mestadels välvilliga texter, så jag har haft tur, men en och annan riktig suris har jag givetvis också stött på och blivit ledsen av, det ska inte förnekas. Jag tror att den som jag blev mest upprörd av var den som föraktfullt skrev att min redaktör hade gjort ett uselt jobb, eftersom älskarinnan mitt i boken byter namn, alltså ursäkta kass, typ. Och där jag som den lejoninna med beskyddarinstinkter mot både bok och min fina fina redaktör fick en sådan våldsam lust att vråla Nähä, det är ju du som är ett pucko som har lyckats missa genom en hel bok att det inte är samma kvinna!! vilket jag givetvis inte gjorde. För jag skulle aldrig gå till personangrepp på det viset, eller anse mig ha rätt till det, även om personen som skrev inte har fattat. Jag har skrivit en bok, som mestadels tagits emot bra, som vissa inte tycker om och som de givetvis har all rätt att inte tycka om. Om det sedan är så att jag har varit för subtil i historien, eller om det är så att själva tematiken med bedragen kvinna/älskarinna gör att vissa genast tar för givet att de delar samma historia/man och vägrar släppa den tanken trots att historien inte hänger samman då, det kan jag inte veta. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och tänka: tycker jag om historien som den är? Och eftersom svaret är ja, så får jag leva med att alla helt enkelt inte fattar vad jag har velat få fram, eller fattar men tycker att det är klyschigt/ointressant/gammeldags/insert valfritt adjektiv.

Samtidigt känner jag såhär: VARFÖR har vi inte en större dialog kring kritik?

Skulle det inte vara intressant att få läsa en saklig diskussion kring ett verk, oavsett om det nu är litterärt eller annat? Är det intressantaste egentligen vad en liten utvald klunga människor tycker, eller är det intressanta VARFÖR de tycker som de tycker? Och skulle det inte vara spännande att läsa ett samtal mellan en upphovsperson och en recensent, där frågor ställs i stället för att omdömen avges? Varför är kutymen att vi som skapar verken ska hålla käften oavsett? Jag är rätt övertygad om att det är ganska många som klarar av att föra en dialog utan att hänvisa till sina överdimensionerade könsorgan. Faktiskt.

För övrigt: ”Vi författare” hade en liten exklusiv middag hos mig igår. Där ”vi” för att vara specifik var Anna Fredriksson, Åsa Hellberg och jag. Tre supertrevliga, kloka damer som absolut både tänker och känner och vill en väldig massa saker med sitt skrivande, inte minst diskutera det, underhålla läsare och berätta bra, helgjutna historier. Som ett litet tips bara.