Det här året har börjat lite stressat för mig. Mycket jobb och en del tankar på ekonomin. Trots att det definitivt inte är något jag ångrar, det att jag blev företagare, är det något som kräver så mycket mer planering än jag egentligen har lust att lägga in. Jag fick besked från skatteverket i veckan om att de har räknat ut min preliminärskatt till runt artonochfem i månaden i år, de räknar alltså med att jag ska fakturera drygt förtitusen i månaden och inte ha semester alls i år. Så går det när man avslutar året med ett stort filmjobb. Jag borde skratta och bara skicka in en ny preliminärskattsuträkning, men jag skrattar inte alls. Jag blir trött.
Det är jobbhelg. Igen. Jag tycker väldigt illa om de här jobbhelgerna, för de där två små lediga dagarna i veckan, de är behövliga för välmåendet. Men jag sitter framför brasan i huset och jobbar, i alla fall, det hjälper på. I natt vaknade jag flera gånger av en surrande fluga, men var för trött för att orka försöka lokalisera och slå ihjäl den. Varje gång jag kommer hit och värmer upp huset (igår förmiddag låg innetemperaturen på noll när jag kom, efter två timmar hade jag eldat upp den till femton) är det några sega vinterflugor som vaknar till från något gömställe i väggträet någonstans och tror att det är vår tills de får en toffla i huvudet. Jag inbillar mig att de ändå dör rätt nöjda.
Jag oroar mig för att inte ha råd att behålla huset. Det har så snabbt blivit min älsklingsplats i världen. Min ro, mitt stillnande hjärta. När jag kom var det spår runt huset efter rådjur och efter något med små tassar. Kanske en grannkatt. Kanske en räv.
Jag har alltid varit ekonomiorolig, det är sviterna efter en uppväxt med ofta för lite pengar. Att jag sparar och räknar och får rynka mellan brynen. Och att jag helst av allt skulle jobba ihjäl mig i några år framöver för att bli fri från allt vad lån heter. Jag har betalat av lite mer än en tredjedel av mitt CSN på tio år och en tredjedel av huslånet på ett och ett halvt, och funderar på vilket som är bäst, att använda sparpengarna jag gnetar ihop för att betala ner mer på lånen eller att ha sparpengar tillgängliga om det skulle hända något oförutsett. Jag är alltid rädd för det där odefinierade oförutsedda ekonomiska.
Dansa, lilla docka, dansa och sluta bekymra dig. Tänk om det var så enkelt! Tänk om jag bara vore en av de där som vet att det löser sig, som nynnar sig igenom tillvaron med så lite bekymmer det bara behövs. Men nej. Jag är jag. Med all min oro, all min glädje och allt mitt bekymrade hjärta. Och jag undrar vad det är för djur som har grävt jordhögarna i min gräsmatta. De har frusit till hårda knölar. Jag hackade på dem med yxa innan jag högg ved, sedan späntade jag stickor och bara andades, här, nu, i det som är min frihet.
januari 13, 2013 at 2:22 e m
Jag fick hälften, men har noll inkomst just nu. Måste också göra en ny deklaration … gjorde en i dec men glömde uppenbarligen att skriva 2013. Jag älskar friheten men hatar resten.
januari 13, 2013 at 2:23 e m
Ekonomi. Jag vet inte om du och jag har samma typ av CSN-lån, eftersom du är lite yngre. Men på mina är räntan 1.3% för 2013 och var 1.5 för 2012, vilket verkligen inte är mycket. Och man betalar justerat efter sin inkomst. Tjänar man ingenting betalar man ingenting. De tar inte huset ifrån dig för att du inte kan betala studielånet.
Jag skulle vilja betala av lånet helt och hållet; jag skulle kunna det. Men jag säger till mig själv att om jag skulle behöva få loss motsvarande summa igen, snabbt, skulle jag aldrig kunna ta ett så förmånligt lån. Så jag fortsätter att ha lånet kvar, och tröstar mig med att jag nu är kommen så långt att varje års betalning äter en bit in på lånet.
januari 13, 2013 at 2:26 e m
Och jag avskyr också jobbhelg. Jag borde helgjobba just nu, men _jag_vill_inte. Och gör således inte. Hellre sticka färdigt födelsedagspresent till gudbarnet.
januari 13, 2013 at 3:43 e m
Jag blir vansinnig på Skatteverket och den uppräknade prelskatten varje år! Jag tjänar lika lite alla år utom de när jag tjänar mindre, och ändå insisterar de på att räkna upp med ett antal procent så att jag får skicka in preliminär deklaration. Snacka om irriterande.
När det gäller sparande ska man väl först ha en liten buffert, för oförutsedda utgifter – folk brukar säga 1–2 månadslöner. Och sedan ska man amortera på sina bostadslån. Det är den bästa sortens sparande, för då behöver man inte oroa sig för sitt boende.
Så ta huslånet före CSN, alla gånger.
januari 13, 2013 at 3:58 e m
Säger som Malinka här ovan, ta huslånet först. Framför allt med tanke på vad torpet betyder för dig.
För övrigt känner jag igen mig smärtsamt väl i den oro du beskriver. Hur gärna man hade velat vara en av de sorglösa, de förtröstansfulla när det gäller just pengar. Men man är den man är.
Men hittills har det ju gått rätt ok, tycker du inte? Trots oron, du har ju amorterat som en galning på ett och ett halvt år. (Ryggdunkar, bravo-rop och kindkyssar!)
Trots jobbet, kos dig lite framför din fina gamla kakelugn och försök vara i nuet. Stor kram från mig.
januari 13, 2013 at 8:48 e m
Håller med ovanstående, ta huslånet först och att du är duktig som har amorterat på så bra.
Känner också ett stygn av dåligt samvete där jag jäser i min kärnfamiljssoffa i mitt dito radhus betalt med två fasta inkomster. Å andra sidan har jag också ett drag av det där gnetandet. Och är inte det lite bra? Igår kväll såg jag filmen om Cornelis, apropå att vara en fri själ i andra änden av skalan.
januari 13, 2013 at 11:50 e m
OM du har betalat av på huslånet så kan du säkert öka lånet igen om du skulle behöva, kan vara juste att kolla med banken, bara så du vet. Ibland är det småsaker som gör att man mår bättre.
Lycka till!
januari 14, 2013 at 9:56 f m
Åsa: Du sammanfattar det bra. Älskar friheten, hatar resten.
Annannan: jodå, vi har nog samma CSN-lån, mitt är den gamla varianten jämfört med de stackarna som tar lån idag. Och jag vet att det egentligen inte är något att bekymra sig över, jag bara gillar inte känslan.
Malinka: Jag VET. Helt absurt att man som egenföretagare som säljer tjänster förmodas hela tiden öka sin omsättning, som att man var vilket företag som helst… Jag önskar mig lite mer rimlighet i förhållande till vad man som ensam-i-sitt-företag förväntas göra?
Lilla Blå: Japp. Huslånet ligger överst på listan, det är därför jag har amorterat så mycket på det redan. Jag vill helst bli av med det så fort det bara går, och veta att huset är säkert oavsett hur livet svänger. (Och ja, det går ju bra, jag är bara ängslig ändå.)
Helga: Ha inte dåligt samvete! Att du eller andra har en tryggare tillvaro är ju inget jag tycker är ledsamt, tvärtom. Jag tycker att det är fint. Det enda som är ledsamt är när folk som har det tryggare förutsätter att alla har det likadant, och jag vet ju att du inte är en av dem. Så det så. Och jo. Min gnetarsida har faktiskt varit mig till nytta, så den är bra. (Och Cornelis-filmen enligt mig: snygg, men oengagerande.)
Kristoffer Nolgren: Välkommen till bloggen! Tack för tips, men i just mitt fall blir det precis det motsatta mot vad jag vill uppnå. Jag har alltså inga problem med ekonomin, jag har gott om jobb, är bara bekymrad för att FÅ problem eftersom jag är frilans och inte har en säker framtid jag ser tydligt. Eftersom lån är en av de saker som gör mig orolig är att ta mer lån ingen lösning för mig, tvärtom. Men tack i alla fall!
januari 16, 2013 at 2:08 e m
Usch, jag känner igen den där oron, och tyvärr även all aptråkig administration som krävs om man har ett bolag, blä och urk.
Knepet med prel. skatten är att förekomma istället för att förekommas; man ska redan i oktober skicka in en inkomstdekl. för bolaget för att slippa att Skatteverkets monsterdator räknar ut (upp! upp! upp!) en schablon. Trist men sant.
januari 18, 2013 at 11:42 e m
Gunnar: Japp. Administrationen kring att vara företagare är inte så mycket tjo och tjim, ärligt talat. Och jag ska följa ditt tips i fortsättningen och förekomma, så slipper jag den här märkliga hjärtklappningen jag får bara av tanken på hur mycket jag vore tvungen att jobba för att få ihop till all den där skatten.
januari 19, 2013 at 6:26 e m
(Förlåt min besserwissriga ton i föregående kommentar… Försöker jobba på det där att inte alltid vilja veta bäst (även när jag inte gör det).)
Jag har precis som du, och som så många andra, fått den där kallduschen i januari och ringt Skatteverket med andan i halsen och stenhjärtat i magen.
Sen tycker jag det är lite fräckt av dem att sätta schablonen så högt OCH att det (knappt) framgår att det är ganska enkelt att få ner beloppet om man skickar in en ny dekl. För frilansare och andra med väldigt osäkra inkomster är mitt råd att stå på sig och skriva 0 i rutan Överskott; det är ju trots allt en uppskattning som de kräver, och pengarna (skatten) får de ju in till slut ändå. Det är något annat med stora bolag med rel. jämna intäkter.
januari 20, 2013 at 6:43 e m
Haha, Gunnar, roligt att du också är en självpåtagen besserwisser. Jag reflekterade inte ens över det, jag bara tänkte: ”han har så rätt.”