Jag ser reprisen av Skavlan och hör honom fråga Stefan Löfvén om det är en sorg att han inte har fått egna barn, utan bara styvbarn.
Det är väl supersorgligt på ett sätt att jag ens reagerar, men samtidigt: äntligen! En ”maktman” som får en mjuk fråga!
januari 25, 2013 at 3:02 e m
Många utgår från att ett liv utan biologiska barn är något en inte valt själv.
januari 25, 2013 at 7:35 e m
Jag blir också lite glad, faktiskt. I jämlikhetens namn. Barnlösa (eller barnfria) kvinnor har ju fått frågan i alla tider.
Fast som styvdotter blir jag lite sorgsen, förstås.
januari 26, 2013 at 10:30 f m
Å ena sidan är det ju just det framsteg du säger, Suziluz. Å andra sidan, hrm. Dels, alla beskrivningar av en människa som ”bara” så och inte sådär är ju potentiellt problematiska (som Helga antyder). Dels, det är ju alltid majoritetens perspektiv man frågar ur. Fast det senare är oundvikligt förstås, och man får väl lära sig att svara därefter.
Jag tänker rätt ofta på de erfarenheter jag inte har eftersom jag inte har barn. Och sedan tänker jag på de erfarenheter jag har som de flesta inte har eftersom jag har bytt land och språk och kultur. Det har hänt att jag tänkt kontra med ”och tror du inte att du ångrar dig om du inte provar på att flytta utomlands medan tid är?” när jag fåttt frågan om jag inte tror att jag ångrar mig om jag inte verkligen _försöker_ få barn.
januari 26, 2013 at 11:19 f m
Jag tänker att man får ta ett steg i taget. Det är antagligen för mycket att vänta sig en större förändring på en gång, därför gör det här mig lite nöjd.
Annannan, jag tänker ofta på det där med majoritetsperspektivet. Jag tror att det är ett måste, i ett demokratiskt samhälle, både att se och diskutera att det finns minoriteter och att acceptera att majoriteten trots allt är de som är flest att känna igen sig i samma fråga. Hur hanterar man det? Jag som heterosexuell kvinna känner sällan igen mig i feminismdebatter av idag, till exempel, jag tillhör den ”gamla skolan” och gillar till exempel Ebba Witt-Brattströms sätt att se på det. Jag har mycket svårare att identifiera mig med behovet av avköning eller en slags HBTQ-norm. Genusfrågor av idag har blivit nästintill synonyma med de frågeställningarna. Jag har absolut inga problem med att förstå att man vill synliggöra strukturer eller jämna ut orättvisor, men jag har svårt att se min egen plats i den kampen. Wollmar, du som är aktiv och engagerad i det, du kanske kan fördjupa?
Vad det gäller barn finns det ganska mycket som är tabu att diskutera redan som det är. Till exempel att det faktiskt inte är någon självklarhet att älska en partners barn, utan att det ibland är ett nödvändigt måste att bara acceptera och tolerera varann. Jag är ju också en självvalt barnlös kvinna och ser både fördelarna och nackdelarna med det. Den känslomässiga aspekten är ju komplex.
januari 27, 2013 at 7:31 e m
Insiktsfull kommentar som jag tackar för-
Helt kort, Kropp och Själ handlade ganska intressant om frågan om barnfrihet. Även tabufrågan om man kan ångra att man fått barn.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/141451?programid=1272
januari 29, 2013 at 12:49 e m
Jag tänkte också på det! Positivt att en man får en fråga om någon som annars ofta bara kvinnor antas grubbla över/bry sig om.
januari 30, 2013 at 10:30 f m
Jag råkade se en liten bit av Mia på Grötö, och där pratade Mia och Anders Bagge om att han inte har några barn. Men han är ju inte en sån där maktman, å andra sidan. Han har ju setts fälla en och annan tår i Idol, så han kanske räknas som mjukis.
(Själv har jag inga barn – men väl en sambo – och får ytterst sällan frågor om det. Kanske upplevs jag inte som en potentiell mamma av andra???)
januari 30, 2013 at 12:54 e m
Haha… Anders Bagge kanske är en mjukis, ja. Men oavsett, jag tänker att det också är skillnad när en man och en kvinna diskuterar frågan, och en man får frågan av en annan man.
Att du inte får frågor om det tycker jag är positivt, faktiskt. Det tyder på att människor behandlar dig med respekt. För, om man ska vara krass: att vara kvinna är att upplevas som potentiell mamma, rakt av. Vem du än är.
januari 30, 2013 at 1:45 e m
Det är sant, det är nog skillnad när frågan ställs av en man! Och definitivt när frågan ställs till en politiker/makthavare.
Och det är förstås skönt att slippa oönskade frågor om barn eller inte barn och få välja själv om det är ett ämne man vill prata om eller inte (även om det just för mig inte är ett särskilt känsligt ämne).