okej, ärlighet som koncept, då kan jag väl bara säga som det är, jag tror att det kanske är annalkande tidig fyrtioårskris här nu, är det så vi ska etikettera det? det främmande? ja kanske, det verkar vara det mest rimliga faktiskt.
okej. okej okej.
det är liksom flera nya saker, som det här med kroppen, att den inte längre känns som min, den har ett eget liv, reagerar på nya saker och ser inte ut som jag längre, har fått andra former, och folk säger det klär dig! men jag känner mig inte som jag, och jag är absolut inte sugen på att bli någon slags fanatiker vad det gäller mat, jag lever redan med de allergiska begränsningarna och tänker inte införa fler, men den där dealen vi hade, kroppen, den där dealen om att jag bara levde på lite som det föll sig och vi ändå var vänner, vi var smidiga och starka vänner, den verkar det som att du har dragit dig ur, kroppen min? så jag börjar med nya saker som jag tycker om, känner nya sätt att vara på, försöker acceptera förändringarna, ser mig i speglar och tänker att nu är det alltså vi, jag och den här andra kroppen, och försöker vänja mig vid mötet med det främmande, mötet med en kropp som inte svarar mig på det där direkta nära sättet utan långsamt, svagt, mjukt, med darrande muskler. det är så främmande att det är det som är jag
det är en sak att vänja sig vid, det första steget mot fyrtio kanske
och så är det det här med att människor jag en gång närt hopp om, människor jag kastat hjärtat handlöst mot, att de plötsligt står i ett nyktert ljus, som att någon rivit av det laxfärgade filtret, och jag ser livslinjer i deras händer som hackar och avståndstagande i ögon, inte ens mot mig utan mot själva världen och jag repelleras, jag ser plötsligt annat, ser självbelåtenheter och slarvande och en slags avmätt kyla mot det där lilla veka som jag vet att man egentligen måste värna, jag ser dem och det är ibland svårt att se dem
och jag känner mig gammal. gammal och trött och jag sminkar mig inte ens för att dölja det
så säger någon att jag är så snygg, att jag klär så bra i keps, det är det inte så många som gör säger han, det är du och Barbra Streisand, och jag ler och tackar och svarar att det låter som en titel på någonting, jag och Barbra Streisand, och mensvärken spänner och drar i min främmande kropp medan hjärtat pickar vidare slag för slag mot evigheten och nagellacket är avskavt i topparna.
februari 1, 2013 at 3:25 e m
Jag tycker du är fin som vanligt jag, avskavt nagellack eller nylackad!
Förresten, har äntligen läst din bok. Har haft den på nattygsbordet jag vet inte hur länge men det har inte känts rätt förrän nu. Jag slukade den och har haft många bra prat med min man om den också. I detta nu ligger den i ett vadderat kuvert på väg till min bästa vän i huvudstaden. Den är för bra för att inte dela med sig av.
Och utläggningen om pinnen i röven gav nästan för mycket igenkänning så nu funderar jag dagligen på vad jag ska våga kasta mig ut i…
februari 1, 2013 at 3:46 e m
Det känns nästan som ett helgerån efter ett sånt vackert inlägg att svara helt prosaiskt: Ja, det är det, det är de 40 som närmas, eller bara åldern i största allmänhet. Jag hade föreställt mig att kroppen skulle bli äldre och ja, svagare måhända, lite rynkigare här och mulligare där, men att den skulle förändras till en annan hade jag inte räknat med. Inte heller jag känner igen min kropp, den har bestämt sig för att ta en helt annan inriktning än den kurs som hjärnan fortfarande lunkra fram i.
Det är kanske det som menas när folk säger att de inte känner sig ”en dag över 25!” eller vilken höjdpunkt i livet de nu har fastnat vid. (För mig är det 26, men är först nu som jag verkligen känner differensen mellan det året och aktuell ålder; förut har det varit mer abstrakt: ”Hur kan *jag* vara 32-36-40?”)
februari 1, 2013 at 7:54 e m
Mensvärk är beviset på att Skaparen är en karl. Och misogyn dessutom. Möjligen är det beviset på att det finns en djävul, också misogyn.
När man har mensvärk kan ingen människa begära att man ska uppskatta någonting alls.
(Jag har förresten satt in en p-stav, infertil som jag är. Men den tjänar sitt syfte: jag slipper mensvärken! Min livskvalitet har höjts avsevärt.)
februari 5, 2013 at 11:39 f m
Vilket fint inlägg! Jag känner igen mig så mycket, som nyligen fyllt 40. Det känns som att kroppen har övergett mig och plötsligt beslutat att ignorera allt vi gjort tillsammans hittills. Plötsligt finns det ställen på kroppen som ser helt olik mig ut. Huden har gett upp och behöver mer omvårdnad. Ögonen har dessutom fått för sig att ha en infektion är världens grej! Känslan av att det går utför när man fyllt 40 hänger sig kvar och tar nästan all min kraft att forsera undan ur mitt medvetande. Men så finns det också förnyad kraft till träning och skapande så allt kan inte vara dåligt?
februari 5, 2013 at 7:53 e m
30-nånting: Åh, TUSEN tack! Både för att du tycker att jag är fin och för att du tycker om min bok. Kanske 999 tack för boken.
Och hihi… väldigt roligt att du tog till dig pinn-i-röven-grejen!
Malinka: För mig är faktiskt själva åren i åldrandet egentligen inte så märkligt. Jag har med jämnmod tagit det utseendemässiga, rynkor och hår och sådant. Och jag känner mig inte yngre än jag är, har heller liksom ingen bild av någon höjdpunkt från förr. Det är den här inifrånkänslan av främmandeskap jag inte riktigt klarar… annars gillar jag att bli äldre. Tycker om det lugnare som har följt med. Men konstiga kroppen! Tycker inte lika mycket om.
Helga: Word. Om jag inte redan hade märkliga hormonrubbningar skulle jag också satsa på någon form av p-medel, men jag tål inte. Så det är jag och värktabletterna.
Linda: Tack! Och nej, jag tycker inte att allt är dåligt, som du säger finns det ny kraft också. Jag förstår bara inte varför kroppen måste göra allt det här som vi beskriver, plötsligt bli någon annan än den där samarbetspartnern man har haft. Men det är väl den där vågskålen som ska väga jämnt. Man kan kanske inte både få ny kraft och mer lugn OCH få behålla sin fysiska känsla… (Fast redan nu medan jag skriver det tänker jag ”VARFÖR INTE?!”)