Igår fanns det en liten pokal här på sidan. Det var för att det var bloggens födelsedag. För hela sex år sedan skrev jag mitt första inlägg här. Jag var skitnervös, eftersom jag inte riktigt visste själv varför jag skulle göra det. Men det ledde till en massa bra. Och en del dåligt, jo. Men mest bra.

Nu i dagarna funderar jag på några olika saker. Jag hoppas att de nya löpartightsen inte är för kalla för det här bakslaget i väder, jag undrar om jag måste sätta fästingmedel på Olivia redan dag ett på landet eftersom Bästisen har tagit bort första krypet för året från sin katt, och jag stävjar frilansskräcken. Igår sa jag till Sioe att det tog mig flera år att sluta vara livrädd. Numera är jag egentligen inte tryggare, bara… mer van vid att vara rädd, så det går lättare. Jag undrar fortfarande hur det går till, egentligen. Hur jag faktiskt klarar mig igenom tillvaron och det till och med verkar ganska lugnt. Det är fullkomligt ologiskt, men efter femton år som frilansare har jag konkret erfarenhet av att jag överlever.

Och så tänker jag på saknaden. Jag undrar över vad det är som trycker på just de knapparna. Det räcker med en lätt beröring av en fingertopp ifall området under är ömt, och ibland märker jag hur stora delar av mig som är just ömmande. Jag saknar Mejram, jag saknar Berget, och jag saknar Protagonisten.

Sist jag träffade Protagonisten mötte han upp på ett café där jag ätit lunch med en annan, vi satt och pratade alla tre en stund innan mitt lunchsällskap försvann, och så satte sig Protagonisten mitt emot mig med bara kaffe och började som vanligt berätta om något som engagerade honom, han pratar fort och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med eller inte, men det är en del av hans energi, det är något man på ett sätt vänjer sig vid. Ibland har jag tänkt att han verkar rädd för tystnaden, och det förvånar mig. Jag undrar hur det känns att alltid vara så utåtriktad som han är. Ibland har jag undrat vad han har inuti som jagar honom så.

Jag minns att jag var rädd för att det skulle börja regna, för jag hade promenerat till cafét och hade inget giltigt kort till kollektivtrafiken, jag ville gå tillbaka också. Däremot minns jag inte vad han pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal som jag inte får ihop till en helhet, och jag minns strömningarna, känslorna, att jag sträckte mig över bordet vid något tillfälle och la handen på hans arm för att få fram en poäng, och att våra ögon möttes som hastigast innan han rusade vidare i sitt. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.

Han hade cyklat, men ledde cykeln och tog sällskap med mig mot lägenheten. Det regnade inte, tvärtom var det en varm och vacker dag. På vägen mötte vi en vän till honom som jag har träffat som hastigast ett par gånger. Mellan dem finns en sorts konkurrens som jag inte förstår, inbakad i den gamla vänskapen finns också ett behov av att kväsa den andre, jag har sett det varje gång jag har sett dem tillsammans. Det blir paradoxalt för mig eftersom jag tycker om dem båda, men jag tycker inte om sättet de tävlar med varann. Vi pratade en stund, på gatan, jag minns att jag hade hängslen på mina byxor, jag minns hur solen blänkte till i Protagonistens cykelram. Jag minns däremot inte vad vi pratade om, men när vi gick vidare mot lägenheten, Protagonisten och jag, så minns jag att vi pratade om våra sjukdomar, och att han för en stund blev helt öppen och sårbar, en liten mjuk man bakom alla de där starktränade musklerna, och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat honom om han alltid hade vågat vara sådan. Jag kände märkligt nog att jag saknade honom när han stängde till den kanalen igen.

Jag bjöd honom på te, minns jag, och vatten, varmt te och kallt vatten, och han spillde ut hela vattenglaset på golvet över fötterna och vi fick bägge ta av oss strumporna. Vi skrattade åt det. Jag minns hans händer, pappret som suger upp vattnet, och hur bråttom han fick när han hade tittat på klockan. Vi kramades snabbt men hårt innan han gick.

Om någon av oss skulle försvinna nu skulle det vara vårt sista möte. Och jag saknar honom, som att det faktiskt var det. Jag vet inte varför.

Det ömmar i mig precis där han har satt sitt fingeravtryck, bara.