Vi är på turné med föreställningen jag spelar just nu, och igår åkte vi till Hunnebostrand och installerade oss på ett litet gulligt familjeägt hotell med exakt nitton rum. En av kollegorna fyllde år så vi firade henne på turnéledarens rum, med prosecco och öl och ostar och kex och chips och dipp och potatissallad och korvar och oliver och… well, plockmat och godricka. Och hon fick presenter och vi hade trevligt.

När jag lade mig ställde jag klockan en timme tidigare än jag egentligen behövde för att hinna till frukost, för idag är en av mina springdagar. Ja, jag hade packat med mig skor och träningskläder och kände mig ruskigt präktig. Eftersom mitt vinsinne är som en pensionärs låg jag hela natten och vaknade med jämna mellanrum, samt fick gå upp halv tre och dricka vatten eftersom jag tydligen hade fått sandpapper på tungan.

Om jag när klockan ringde 06.50 imorse kände mig sugen på att ge mig ut och springa? Skulle inte tro det. Eller för att svara helt sanningsenligt: HELL no. Men jag drog på mig kläderna och gick ut i alla fall på ren tjurskallighet. Och efter en sisådär tio minuter eller så blev det plötsligt riktigt mysigt. En liten sömnig stad på västkusten, kylig morgonluft, jag sprang mellan söta små trähus ner till hamnen, inga människor igång någonstans, sprang utmed vattnet en stund, uppför en kulle och runt en annan väg tillbaka, lugnt och fint, strax över fem kilometer på en halvtimme. Tillbaka vid hotellet fick jag ringa efter någon eftersom ytterdörren var låst, så tog jag en dusch och måste ha dykt upp provocerande rosig och pigg till frukosten. Kände mig vaknare än vanligt till första föreställningen klockan tio, det var en extrabonus.

Nu, tillbaka i Uddevalla, spöregnar det. Det är ju fortfarande min springdag så hade jag inte tagit mig ut imorse hade det varit lite tvång på regnspring för att inte sabba upplägget. Så hur nöjd jag är med mig själv på en skala just nu? Tja, ungefär sjuttiotre av tolv möjliga.

PhotoGrid_1395158853588