2012


Imorgon ska jag påbörja resan hem, lite tidigare än jag hade tänkt, men så blir det ibland. Jag kommer med andra ord att tillbringa nyårsaftonen på hotell någonstans i nord-Sverige, antagligen Vilhelmina igen, om inte det blir riktigt dåligt väder och jag stannar till tidigare. Det kommer att visa sig. Oavsett är det dags att åka hem, och dags att påbörja det nya året.

I vanlig ordning har jag funderat på året som har varit. Det här är ett år jag är glad över. Det har varit ett gott år. Jag fick min första bok i händerna, liksom massor av andra människor fick det, och jag fick mestadels fina recensioner, vilket jag är väldigt tacksam för (ärligt talat är jag inte helt säker på hur tuff jag är på den fronten, tror min återhämtningstid hade varit… lång.) Jag fick en lång sommar på landet, där jag har grävt i trädgård och klippt gräs och snickrat kompost och vant mig vid orm och rivit ut och renoverat kök och funderat på hur man bäst handskas med möss (vilket jag fortfarande undrar, ärligt talat. Har ingen aning om hur det ser ut i huset. Är rädd att mössen bosatt sig i soffan.) Jag har skådespelat både på film och på scenen igen, och älskat båda delar. Åh, vilken härlig återkomst det var. Jag fick veta att jag inte tål gluten, och det har gjort livet så mycket bättre, nu när jag har en mage som inte gör ont längre. Och jag har nog faktiskt i största allmänhet haft det bra. Jag är inte så rädd längre. Det är en ganska makalös skillnad.

A pretty good year, som Tori Amos säger.

Jag har inga nyårslöften i år heller. Men jag önskar mig några saker: att jag hinner skriva klart boken jag håller på med nu och gör historian rättvisa. Att jag får fler skådespelarjobb som jag har lust på. Och att jag så snart det bara är möjligt möter ett par ögon som möter mina och att vi båda känner ja, utan förbehåll. Jag tänker inte leta, eftersom jag har tänkt på det där med Mohammed och berget, ni vet. Det är kanske inte alltid man måste vara den som rör sig, ibland kan man vänta in. Men jag tänker hålla ögonen öppna redan när jag åker över fjällen imorgon, mot det nya året. Vem vet när berget börjar röra sig mot en.

20121226145429363

Då var det dags igen. M/S Nordkapp, bilen står på däcket nedanför receptionen, jag sitter i båtens bibliotek helt ensam, har möblerat om litegrann så att datorsladden når eluttaget, och fötterna, i helt nystickade julklappsmariussockor, ligger på en stol framför mig. Igår kväll kom jag igång och började skriva på den delen av historien som jag har skaffat mig bränsle till de här dagarna, så långt. Jag tänkte sitta hela den här båtresan och skriva vidare, medan minnet är färskt och intrycken starka, medan vi gungar förbi bergen och norrskenet kanske visar sig igen. Om man kunde stoppa tiden en stund. Jag vill inte göra annat än skriva nu, men jag har bara några få dyrbara dagar kvar här innan det är dags att åka hem till Stockholm igen och ta upp de andra delarna av livet. Skrivet och livet är inte alltid helt kompatibla, men det får man väl bara ta. Vad det gäller skrivet vill jag ha den här boken färdig inom tre månader. Jag tror att det är en rimlig tidsplan, trots att jag ska jobba heltid under tiden.

Vad det gäller livet.

De här dagarna har jag tänkt och känt, tagit del av och saknat. Jag ska inte ge några nyårslöften, inte i år heller. Men i år har så mycket hänt att jag heller inte ska summera året, inte på det sätt jag brukar. Jag kanske bara ska nöja mig med att erkänna högt att jag önskar att nästa år, år 2013, ska bli kärlekens år. Det är några viktiga punkter som är satta, några stora säckar som har knutits ihop. Det förvånar mig nästan hur stor plats de tog nu när jag har rensat. Nu ligger nästa del av livet oprövat och slätt framför mig, det ser förrädiskt lugnt ut, som havet efter storm. När den fortfarande ligger kvar i ens blick, men känslan har mojnat, då är det dags att doppa tårna igen. Låt vindarna komma, låt vågorna slå. Låt de stora fiskarna ur havets djup närma sig ytan. Jag är beredd.

1

Landskapet är så vackert att det nästan är overkligt. Stilla sjö som speglar de mäktiga bergen, båtar och hus som små inslag i en värld där kyla och vind för övrigt regerar. Det är inte så mycket snö, men det är rejält kallt, frostglitter över hela världen, över träd och väg ser det ut som att någon har spillt en gigantisk näve paljetter som blinkar.

Jag blir inbjuden i hem med människor som öppnar sina hjärtan och berättar om gamla tider och nya tider, om barn och barnbarn, om fäder och farfäder, och överallt bjuder man med varm hand på överdådigt uppbullade fat och kaffe. Deras släkt har bott i den här skönheten i århundraden, deras barn bor inte kvar. Det är en brytningstid nu, som de kämpar för att hitta lösningar på. Och jag lyssnar med vördnad och blir rörd, både av berättelserna, av människorna i sig och av de små sakerna. En av kvinnorna säger eftertänksamt att folk har så bråttom numera att de aldrig har tid att prata. Så var det inte förr, man tog sig alltid en kaffe och en ordentlig prat. Man hade mycket att göra, men man hade alltid tid att prata. Och jag sitter rörd i hennes soffa och tänker att jag önskar att jag alltid har tid att lyssna, för det finns så mycket att höra.

7

bär

skydd

skydd 2

emre och elisabeth

vinterstrand

norrsken

Igår kväll, några mil från Åsele, kom det plötsligt klivande två renar på den is- och snötäckta vägen, jag körde inte så fort så jag tvärbromsade och väjde och lyckades precis glida förbi den främre renens huvud, men bilen fick sladd på det glashala underlaget, och i några meter kämpade jag och sladden om herraväldet, och sladden vann. I ganska lugn fart gled jag ner i det snötäckta diket tills det tog tvärstopp. Och där satt jag. Som en kork i en flaskhals. Vid elvahugget på kvällen, mitt i absoluta ingenstans, med en bil nerkörd i kanske sjuttio centimeter snö. Jag var helt oskadd, bilen var helt oskadd, till och med den dumma renen var helt oskadd, jag var inte ens särskilt skakad, allt hade gått ganska lugnt till. Men när jag fått upp dörren för att försöka se om det fanns någon chans att gräva loss mig och backa upp ur diket, klev ur och fick snö upp till knäna insåg jag ganska snabbt att det var dödfött. Jag drog ändå på mig handskar och tog fram spaden, varför inte. Slog på varningsblinkers, tittade upp mot himlen.

Det var så oerhört klart, en iskall natt, stjärnorna som gnistrande hål i ett becksvart täcke. Andedräkten som moln, snön runt benen som smälte, ett plötsligt stjärnfall som glimmade till och föll, och jag hann inte önska någonting, inte ens en tanke på det. Men jag hann tänka att det var evigt. Jag vet inte vad jag menade med det. Evigt.

Jag grävde inte, ringde i stället polisen för att be om hjälp (jag visste ju inte ens riktigt var jag var.) Medan vi försökte utröna det kom en skåpbil med två unga killar i mössor, som stannade till. Poliskvinnan och jag kom överens om att om de inte lyckades hjälpa mig skulle jag ringa igen. Medan killarna dividerade om ifall de hade något i bilen att dra upp mig med kom och stannade en bil till, och ut klev en lomhörd dalmas som glatt förkunnade att han hade kört av i förmiddags, och att hela vägen tydligen kantats av avkörningar, halkan var nästan omöjlig att hantera om man fick lite sladd. Han frågade om jag väjt för räv, och när jag sa ren så himlade han med ögonen och sa att jag hade tur. Det hade kunnat gå illa, det där. Och jag tänkte att jag är glad att jag kört så långsamt som jag gjort.

Medan dalmasen och mössorna kliade skultar och funderade kom det åkande en timmerbil, som också stannade. Ut hoppade en neonklädd kille som genast började plocka fram kedjor, sa att den lilla kärran var en barnlek för hans stora, och efter att vi gemensamt lokaliserat var man fäster krok i min bil drog han upp mig ur diket på ett kick. Sedan kramade jag lättat dalmasen, som generat sa att han inte hade gjort något. Mössorna (i tjugoårsåldern) sa lika generat hejdå och hoppade in i skåpbilen igen. Och timmerköraren, när jag med emfas och hjärta tackade för hjälpen, sa bara att det inte var första gången han drog upp nån, och att det var kul att få hjälpa till. Nästa gång kanske det är du som hjälper mig. Ja kanske.

Sedan var det bara för mig att borsta bilen ren från snö och hoppa in igen och köra vidare till hotellet i Vilhelmina. Efter någon kvart eller så ringde telefonen, det var poliskvinnan som undrade hur det gick, om jag behövde en bärgare. När jag sa att jag blivit uppdragen och var på väg igen och att allt gått bra, alla inklusive djur oskadda och att det enda som hänt var att jag plöjt ner en orange plastpinne på väg ner i diket, skrattade hon lite och vi sa hejdå. Det var först efter det som jag kände att jag frös om de genomvåta benen.

Idag har jag kört Blå vägen, långsamt och njutningsfullt, sjungit med i musiken och stannat till och tittat på solnedgången. Och tänkt att jag har tur, på många sätt.

solnedgång på blå vägen

Jag har vaknat lite innan klockan och ligger och drar mig lite innan det är dags att gå upp. Frukost, packa bilen, bara en och en halv timmes jobb i studion (vilket är samma sak som tre röstprov, tre skådespelare), äta lunch, och sedan sätter jag mig i bilen och kör uppöver. Förhoppningen är att jag ska ta mig till Vilhelmina ikväll, men för att vara på säkra sidan har jag inte bokat något hotellrum. Blir det svårt väder eller tungt väglag eller både och tänker jag stanna över natten där jag råkar vara när jag är för trött för att köra längre. Östersund, kanske. Vi får se. Och imorgon kör jag rakt över fjällen och gränsen mot norska kusten. Jag räknar med att körturen tar minst femton timmar.

Femton timmar ensam i bil. Vissa kanske tycker att det låter förfärligt. Själv har jag laddat upp med inte mindre än fyra nya skivor (Tallest man on earth, Frida Hyvönen, A fine frenzy och Priscilla Ahn) och en hel påse med snarr. Hemlagat snarr och köpesnarr i en ganska eklektisk blandning. Och jag gillar att köra bil, gillar att köra långt. Jag skrev om det för länge sedan redan. Jag tänker på fina fina kollegan, som sa du gör saker och ting på ditt eget sätt du och jag tog det som en komplimang. Jag har aldrig sett det så, men det kanske jag gör. Finns det andra sätt än det egna?

Hur som helst. Jag har ingen riktig aning om vad jag har packat. Vi får se vart jag hamnar.

Jag hoppas att jag får se norrsken.

Ett par i svarta jackor och vita toppluvor försöker få fram bilen som har stått orörd sedan snön började falla i förra veckan. Man såg inte ens att det var en bil längre, det var bara en oformlig snöhög med höga snövallar runt.

Hon hackar jämnt och stadigt med en metallspade (antagligen mer praktisk för trädgårdsskötsel om sommaren) i isen som har bildats i vallarna och skyfflar bort litelitelite i taget. Han halkar omkring runt bilen i skor som ser för tunna ut, de har ingen grovsula. Han tar över och hackar på lite han med. Hackandet har pågått ett bra tag nu och de har inte ens kommit en fjärdedel på väg.

Vilken underbar metafor för livet, hörni. Man hackar och hackar, så otroligt lite i taget lossnar, man halkar omkring utan större styrsel och har en slags uppgift att utföra, en uppgift som känns enorm i vissa stunder, men så har man lite tur och någon hjälper en att hacka en stund.

Själv sitter jag med ett snöberg av översättning som jag hackar mig igenom minut för minut med hjälp av kaffe.

Sista föreställningen igår, jag var hes och jävlig men spelade ändå, det gick bra, och efteråt, middag, och sedan packa alla sakerna i två stora kassar, kramas hårt och länge, säga hejdå många gånger. Jag halkade och ramlade på trottoaren på väg till taxin. Hoppade in i en bil efter att ha sopat av mig snö lite skamset, undrade om någon trodde att jag ramlat för att jag var full vilket jag inte var. Chauffören bröt på svenska på samma sätt som mina föräldrar, jag frågade varifrån han kom, hade rätt och pratade serbokroatiska hela vägen hem, i natten, med kassarna tryckta intill mig på sätet. Överst låg en tygblomma som jag fått av Adepten.

När man spelar sista föreställningen är det som att varje replik förångas efter att man har sagt den. Det är sista gången, på allvar.

Idag ser jag snön singla ner över vägen igen. Jag söndagsjobbar. Översätter och läser på två provfilmsscener till imorgon. Bäggedera blir bara halvdant gjorda. Jag har tagit på mig för mycket, igen. Eller snarare, när jag tog på mig översättningsjobbet visste jag inte att jag skulle provfilma, och heller inte att jag ska förbereda en inspelning i studion i veckan, det vill säga – planera och styra upp och röstprova folk inför ett projekt i januari. Jag kommer inte att hinna klart översättningen om jag inte jobbar till sent in på nätterna. Alltså kommer jag att jobba till sent in på nätterna. Men det är bara en vecka kvar, och litelite till. På tisdag om en vecka sätter jag mig i bilen och bara kör, kör norröver tills jag kommer långt upp i Sverige, då svänger jag västeröver och ut till norska kusten där jag äntligen ska få några dagar till att tänka, andas och skriva.

Och så tänker jag på dig. Unnar dig all värme du kan få. Jag tänker att det äntligen är något jag har förstått, något verkligt, något som är fullt av respekt och försiktighet, något sant. Du är sann. Jag är också sann. Det är fint, och lite sorgligt. Mjukheten och sanningen.

När jag lägger handen mot bröstet känner jag att utrymmet därinne har vuxit.

71353975316688502_gqrUcEMf_c

Till exempel på Adlibris!

pocket

Igår, helt utan att det var planerat, jag spontanföljde med, var jag på teater och såg den här föreställningen. De har också bara två dagar kvar, idag och imorgon, precis som vi, så jag är väldigt glad att jag gick dit. Det var nämligen en väldigt levande, sorglig och rolig föreställning. Superfina skådespelare. Ett filurigt scenspråk. Jag njöt, trots att jag med jämna mellanrum fick försöka astmahosta diskret ner i min krage (vilket jag nog gjorde ganska bra, eftersom fina fina kollegan inte hade hört mig göra det.)

Det är mycket länge sedan jag var på moment:teater. Faktiskt gick jag nog fortfarande på scenskolan då. Efter den här föreställningen inser jag att det är helt enkelt skamligt att jag inte har haft mer och bättre koll på vad de sysslar med. Antagligen har minnet av den där tidiga föreställningen när teatern var ny och spretade hårt åt alla håll legat och skymt mitt omdöme. Det här är antagligen Stockholms intressantaste scen. Lägg det på minnet, folkens, det är på sådana här ställen det händer. Teatern man spelar på moment är mycket långt ifrån dialogen jag hörde utspela sig på t-banan mellan två damer som varit på ett genrep på Dramaten:

- Åh, det var väl fint.
– Jaa. Det var så ordentligt.
– Och fina kläder!
– Verkligen. Man vet alltid vad man får.

Jag satt mitt emot dem och tänkte att den föreställningen ska jag inte se. Om det ni minns är kläderna och att det var ”ordentligt”. Jag gillar teater som sprätter och fräser och ställer frågor och påstår saker, som inte är tillrättalagd och förutsägbar utan tvärtom överraskar och rör om och får mig att se nya saker. Det är höga krav jag har, jag vet det. Men det är just därför jag säger att jag skall skämmes för att jag inte har varit en regelmässig besökare på moment. Jag har en känsla av att det jag letar efter faktiskt ofta finns där.

Teatern, ja.

Ikväll, näst sista av vår egen föreställning på Playhouse. Det ska bli spännande att se hur långt kroppen håller och om jag kan hosta lika diskret när ett hundratal människor tittar på mig. Det kan bli svårare.

Antal astmamediciner som jag har fått förnyat recept på: 1. (man blir skakig, men andas okej igen.)

Antal kollegor som blev insnöade på väg till jobbet och inte kom: 2. (ombokning av jobb till imorgon.)

Antal bilar som jag har hjälpt till att knuffa loss på min egen gata: 2. (en vit skåpbil och en rostig Toyota.)

Antal bilar som jag har liksom skulpterat fram ur en snöhög: 1. (min egen, om någon blev orolig.)

Antal portgångar som jag har skottat för att alls komma ut/in: 2. (min egen var en av dem.)

Antal rollatorer som jag har skottat fram oombett för att grannen är 93 år: 1. (Jag känner mig som en hemlig agent. Eller snöBatman.)

20121205224138197

Antal lovikkavantar som nu ligger på tork på elementet i badrummet: 2. (ingen kommentar.)

Och på tal om det där att folk alltid ska ha det till att blablabla Stockholm är så dåligt förberett på vinter blablabla. Lite fakta: Under det senaste dygnet har det fallit nästan en halvmeter snö. Det finns 4306 gator i Stockholms stad, och antalet ökar ju hela tiden. I hela Storstockholm finns det givetvis många många fler. Det finns verkligen inte alls lika många snöplogar som gator. Med tanke på hur stor den här staden faktiskt är, måste jag säga att jag tycker att den röjs förvånansvärt bra. Och får de lite gerillahjälp av en och annan snöBatman med egen skyffel så är ju det här inget större problem.

Även om en halvmeter snö är rätt mycket snö, alltså.

Är lite bekymrad för de sista två föreställningarna eftersom jag är förkylningsastma-förkyld. Det är inte lätt att spela teater om man låter som Darth Vader när man försöker röra på sig och hostar på det där väsande källarsättet.

Håll tummarna för att värktabletter, Bricanyl, Nasonex, Oleum Basileum och två dagar till fredag kväll räcker för att jag ska kunna genomföra det.

När man kör bilen till verkstad för att få däcken bytta förväntar man sig inte att meckarkillen när han erbjudit sig att köra upp bilen ur källarlokalen med den smaaala ingången, ska backa rätt in i en parkerad bil så att stötfångaren på min bil spricker. Men nu blev det så i alla fall. Och jag stod där ute på gatan, handen flög upp framför munnen, jag drog snabbt och kallt efter andan och tänkte först men… nej! och sedan ja, det där hade jag ju klarat av bättre själv.

Jodå, han ska förstås laga det, men det blir ännu en sak på att-göra-listan, och dessutom en helt onödig sak.

Sedan fick jag veta att det där teaterjobbet jag blev erbjuden till i vår, som jag tycker är så lovande till sitt upplägg och som jag blev glad över, har fått sina förutsättningar drastiskt ändrade. Ni vet det där med att de fria grupperna har fått minskade anslag som det har pratats om i media? Ja. Det betyder att det inte finns pengar att göra det här projektet som det var tänkt. Och finns det inte pengar, då kan jag inte vara med, utan måste lägga arbetstiden på det slags jobb jag får ut lön för. Jag kan inte jobba gratis längre, jag är inte tjugo-nåt och ny. Jag är en 36-åring singelkvinna med huslån och räkningar och bil som ska in på verkstan igen.

Jag hatar förresten den där tanken: det där hade jag ju klarat av bättre själv. Jag är så trött på att klara av saker själv. Herregud, vad hade jag inte kunnat ge för att få tjafsa med någon om vem av oss som ska göra det ena eller det andra. Vad hade jag inte gett för att känna att någon klarar av det där lika bra som jag. Tankarna svider.

Det kanske är bortskämt. Livet är ju så fint, egentligen. Jag har en tillvaro som jag tycker så mycket om. Fantastiska vänner, flera kreativa yrkesroller jag växlar mellan, musik, fester man får dansa sig svettig på, en beställd vacker designmöbel som ska förändra mitt sovrum, ikväll ska jag äta indisk hämtmat med Adepten och prata om kärlekskross och konst, och jag vet att jag är privilegierad till tusen, på så många olika plan. Ändå märker jag så tydligt att jag längtar efter mer. Efter att få luta huvudet mot hans axel och säga med lite darr på rösten att jag är jättetrött. Och jag längtar efter att bli struken över ryggen av hans starka känsliga händer, längtar efter att han ska luta hakan mot min panna och säga det går bra, Sanna, lägg dig och vila lite, jag tar det.

IMG_20121201_181455

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare