2012


Imorgon ska jag påbörja resan hem, lite tidigare än jag hade tänkt, men så blir det ibland. Jag kommer med andra ord att tillbringa nyårsaftonen på hotell någonstans i nord-Sverige, antagligen Vilhelmina igen, om inte det blir riktigt dåligt väder och jag stannar till tidigare. Det kommer att visa sig. Oavsett är det dags att åka hem, och dags att påbörja det nya året.

I vanlig ordning har jag funderat på året som har varit. Det här är ett år jag är glad över. Det har varit ett gott år. Jag fick min första bok i händerna, liksom massor av andra människor fick det, och jag fick mestadels fina recensioner, vilket jag är väldigt tacksam för (ärligt talat är jag inte helt säker på hur tuff jag är på den fronten, tror min återhämtningstid hade varit… lång.) Jag fick en lång sommar på landet, där jag har grävt i trädgård och klippt gräs och snickrat kompost och vant mig vid orm och rivit ut och renoverat kök och funderat på hur man bäst handskas med möss (vilket jag fortfarande undrar, ärligt talat. Har ingen aning om hur det ser ut i huset. Är rädd att mössen bosatt sig i soffan.) Jag har skådespelat både på film och på scenen igen, och älskat båda delar. Åh, vilken härlig återkomst det var. Jag fick veta att jag inte tål gluten, och det har gjort livet så mycket bättre, nu när jag har en mage som inte gör ont längre. Och jag har nog faktiskt i största allmänhet haft det bra. Jag är inte så rädd längre. Det är en ganska makalös skillnad.

A pretty good year, som Tori Amos säger.

Jag har inga nyårslöften i år heller. Men jag önskar mig några saker: att jag hinner skriva klart boken jag håller på med nu och gör historian rättvisa. Att jag får fler skådespelarjobb som jag har lust på. Och att jag så snart det bara är möjligt möter ett par ögon som möter mina och att vi båda känner ja, utan förbehåll. Jag tänker inte leta, eftersom jag har tänkt på det där med Mohammed och berget, ni vet. Det är kanske inte alltid man måste vara den som rör sig, ibland kan man vänta in. Men jag tänker hålla ögonen öppna redan när jag åker över fjällen imorgon, mot det nya året. Vem vet när berget börjar röra sig mot en.

20121226145429363

Då var det dags igen. M/S Nordkapp, bilen står på däcket nedanför receptionen, jag sitter i båtens bibliotek helt ensam, har möblerat om litegrann så att datorsladden når eluttaget, och fötterna, i helt nystickade julklappsmariussockor, ligger på en stol framför mig. Igår kväll kom jag igång och började skriva på den delen av historien som jag har skaffat mig bränsle till de här dagarna, så långt. Jag tänkte sitta hela den här båtresan och skriva vidare, medan minnet är färskt och intrycken starka, medan vi gungar förbi bergen och norrskenet kanske visar sig igen. Om man kunde stoppa tiden en stund. Jag vill inte göra annat än skriva nu, men jag har bara några få dyrbara dagar kvar här innan det är dags att åka hem till Stockholm igen och ta upp de andra delarna av livet. Skrivet och livet är inte alltid helt kompatibla, men det får man väl bara ta. Vad det gäller skrivet vill jag ha den här boken färdig inom tre månader. Jag tror att det är en rimlig tidsplan, trots att jag ska jobba heltid under tiden.

Vad det gäller livet.

De här dagarna har jag tänkt och känt, tagit del av och saknat. Jag ska inte ge några nyårslöften, inte i år heller. Men i år har så mycket hänt att jag heller inte ska summera året, inte på det sätt jag brukar. Jag kanske bara ska nöja mig med att erkänna högt att jag önskar att nästa år, år 2013, ska bli kärlekens år. Det är några viktiga punkter som är satta, några stora säckar som har knutits ihop. Det förvånar mig nästan hur stor plats de tog nu när jag har rensat. Nu ligger nästa del av livet oprövat och slätt framför mig, det ser förrädiskt lugnt ut, som havet efter storm. När den fortfarande ligger kvar i ens blick, men känslan har mojnat, då är det dags att doppa tårna igen. Låt vindarna komma, låt vågorna slå. Låt de stora fiskarna ur havets djup närma sig ytan. Jag är beredd.

1

Landskapet är så vackert att det nästan är overkligt. Stilla sjö som speglar de mäktiga bergen, båtar och hus som små inslag i en värld där kyla och vind för övrigt regerar. Det är inte så mycket snö, men det är rejält kallt, frostglitter över hela världen, över träd och väg ser det ut som att någon har spillt en gigantisk näve paljetter som blinkar.

Jag blir inbjuden i hem med människor som öppnar sina hjärtan och berättar om gamla tider och nya tider, om barn och barnbarn, om fäder och farfäder, och överallt bjuder man med varm hand på överdådigt uppbullade fat och kaffe. Deras släkt har bott i den här skönheten i århundraden, deras barn bor inte kvar. Det är en brytningstid nu, som de kämpar för att hitta lösningar på. Och jag lyssnar med vördnad och blir rörd, både av berättelserna, av människorna i sig och av de små sakerna. En av kvinnorna säger eftertänksamt att folk har så bråttom numera att de aldrig har tid att prata. Så var det inte förr, man tog sig alltid en kaffe och en ordentlig prat. Man hade mycket att göra, men man hade alltid tid att prata. Och jag sitter rörd i hennes soffa och tänker att jag önskar att jag alltid har tid att lyssna, för det finns så mycket att höra.

7

bär

skydd

skydd 2

emre och elisabeth

vinterstrand

norrsken

Igår kväll, några mil från Åsele, kom det plötsligt klivande två renar på den is- och snötäckta vägen, jag körde inte så fort så jag tvärbromsade och väjde och lyckades precis glida förbi den främre renens huvud, men bilen fick sladd på det glashala underlaget, och i några meter kämpade jag och sladden om herraväldet, och sladden vann. I ganska lugn fart gled jag ner i det snötäckta diket tills det tog tvärstopp. Och där satt jag. Som en kork i en flaskhals. Vid elvahugget på kvällen, mitt i absoluta ingenstans, med en bil nerkörd i kanske sjuttio centimeter snö. Jag var helt oskadd, bilen var helt oskadd, till och med den dumma renen var helt oskadd, jag var inte ens särskilt skakad, allt hade gått ganska lugnt till. Men när jag fått upp dörren för att försöka se om det fanns någon chans att gräva loss mig och backa upp ur diket, klev ur och fick snö upp till knäna insåg jag ganska snabbt att det var dödfött. Jag drog ändå på mig handskar och tog fram spaden, varför inte. Slog på varningsblinkers, tittade upp mot himlen.

Det var så oerhört klart, en iskall natt, stjärnorna som gnistrande hål i ett becksvart täcke. Andedräkten som moln, snön runt benen som smälte, ett plötsligt stjärnfall som glimmade till och föll, och jag hann inte önska någonting, inte ens en tanke på det. Men jag hann tänka att det var evigt. Jag vet inte vad jag menade med det. Evigt.

Jag grävde inte, ringde i stället polisen för att be om hjälp (jag visste ju inte ens riktigt var jag var.) Medan vi försökte utröna det kom en skåpbil med två unga killar i mössor, som stannade till. Poliskvinnan och jag kom överens om att om de inte lyckades hjälpa mig skulle jag ringa igen. Medan killarna dividerade om ifall de hade något i bilen att dra upp mig med kom och stannade en bil till, och ut klev en lomhörd dalmas som glatt förkunnade att han hade kört av i förmiddags, och att hela vägen tydligen kantats av avkörningar, halkan var nästan omöjlig att hantera om man fick lite sladd. Han frågade om jag väjt för räv, och när jag sa ren så himlade han med ögonen och sa att jag hade tur. Det hade kunnat gå illa, det där. Och jag tänkte att jag är glad att jag kört så långsamt som jag gjort.

Medan dalmasen och mössorna kliade skultar och funderade kom det åkande en timmerbil, som också stannade. Ut hoppade en neonklädd kille som genast började plocka fram kedjor, sa att den lilla kärran var en barnlek för hans stora, och efter att vi gemensamt lokaliserat var man fäster krok i min bil drog han upp mig ur diket på ett kick. Sedan kramade jag lättat dalmasen, som generat sa att han inte hade gjort något. Mössorna (i tjugoårsåldern) sa lika generat hejdå och hoppade in i skåpbilen igen. Och timmerköraren, när jag med emfas och hjärta tackade för hjälpen, sa bara att det inte var första gången han drog upp nån, och att det var kul att få hjälpa till. Nästa gång kanske det är du som hjälper mig. Ja kanske.

Sedan var det bara för mig att borsta bilen ren från snö och hoppa in igen och köra vidare till hotellet i Vilhelmina. Efter någon kvart eller så ringde telefonen, det var poliskvinnan som undrade hur det gick, om jag behövde en bärgare. När jag sa att jag blivit uppdragen och var på väg igen och att allt gått bra, alla inklusive djur oskadda och att det enda som hänt var att jag plöjt ner en orange plastpinne på väg ner i diket, skrattade hon lite och vi sa hejdå. Det var först efter det som jag kände att jag frös om de genomvåta benen.

Idag har jag kört Blå vägen, långsamt och njutningsfullt, sjungit med i musiken och stannat till och tittat på solnedgången. Och tänkt att jag har tur, på många sätt.

solnedgång på blå vägen

Jag har vaknat lite innan klockan och ligger och drar mig lite innan det är dags att gå upp. Frukost, packa bilen, bara en och en halv timmes jobb i studion (vilket är samma sak som tre röstprov, tre skådespelare), äta lunch, och sedan sätter jag mig i bilen och kör uppöver. Förhoppningen är att jag ska ta mig till Vilhelmina ikväll, men för att vara på säkra sidan har jag inte bokat något hotellrum. Blir det svårt väder eller tungt väglag eller både och tänker jag stanna över natten där jag råkar vara när jag är för trött för att köra längre. Östersund, kanske. Vi får se. Och imorgon kör jag rakt över fjällen och gränsen mot norska kusten. Jag räknar med att körturen tar minst femton timmar.

Femton timmar ensam i bil. Vissa kanske tycker att det låter förfärligt. Själv har jag laddat upp med inte mindre än fyra nya skivor (Tallest man on earth, Frida Hyvönen, A fine frenzy och Priscilla Ahn) och en hel påse med snarr. Hemlagat snarr och köpesnarr i en ganska eklektisk blandning. Och jag gillar att köra bil, gillar att köra långt. Jag skrev om det för länge sedan redan. Jag tänker på fina fina kollegan, som sa du gör saker och ting på ditt eget sätt du och jag tog det som en komplimang. Jag har aldrig sett det så, men det kanske jag gör. Finns det andra sätt än det egna?

Hur som helst. Jag har ingen riktig aning om vad jag har packat. Vi får se vart jag hamnar.

Jag hoppas att jag får se norrsken.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare