årstiderna


Jamen, jomen. Dagarna går och jag har inte ens öppnat den här sidan på en stund. Kanske att jag behövde vila från bloggen, eftersom jag också vilade från bokskrivandet. Om man nu kan kalla det vila när man i själva verket har sysslat med miljoner andra saker. Jo, det kan man. Det är att vila, för mig, att inte ha på tankekranen utan bara låta kroppen styra livet, vare sig det handlar om att klippa gräsmattan eller snickra ihop något användbart eller renovera.

Alltså ska jag nu skriva ett helt osammanhängande blogginlägg för att försöka väcka hjärnan till liv igen. Det kommer nog att ta en stund efter att ha varit avstängd.

Apropå gräsmattan. Mina tomater. Jag har massor av tomater, och några av dem är till och med röda. Jag har skördat egen vitlök som nu ligger på tork på farstukvisten. Däremot blev det varken spenat, sallad eller mangold att prata om. Det har sett ut som att det fattas näring i jorden, de har vuxit dåligt, och igår upptäckte jag varför. Myror. En masse. Så imorgon ska jag ta fram kanelen igen, även om det är för sent att rädda mangolden. Men vitlöken är god.

10560929_570415583068573_625101823_n

Apropå snickra ihop något. När morbror och jag slängde mammas gamla kök lyckades vi slänga något hon ville ha kvar – det integrerade bakbordet. Alltså ska jag snickra ihop ett bakbord till min mor. Det ska ha en plywoodbotten och lagom höga kantlister så att mjölet håller sig på rätt sida. Och på loppis har jag hittat en liten tallrikshylla som hon ska få som bonus. Den är väldigt nätt och fin i sig själv, men lite utsågad (jag gissar att den har hängt över en ledning eller list), så den behöver lite fix och lite kärlek. Och givetvis lite färg. Jag förnekar mig inte.

2014-08-04

Apropå renovera. Snart har mammas Fritzl-badrum torkat ut helt och får börja jobbas med, så jag ska köpa kakel idag. Det är dags att förbereda för sista stoppet på den här renoveringsresan. Jag har hittat en sorts kakel som jag vill se live innan jag visar det för er och enda stället som säljer det ligger i Stockholm, alltså ska jag till Stockholm. Men köket är så gott som klart. Lite golvlister ligger på tork här på mitt golv, jag förmålar kvartsstavar. Men det är inte långt kvar.

005b

Apropå Stockholm.

Idag flyttar min inneboende ut. Mitt sabbatsår från stan är över, liksom största delen av sommaren. Augusti är kommen och med den planerna för höst och jobb och att flytta hem. Så idag ska jag till Stockholm inte bara för kaklets skull, utan också för att få tillbaka nycklar och ställa tillbaka en del saker. Katten har jamat ledset hela morgonen för att jag inte släpper ut henne, hon går mellan ytterdörren och mig och ger oss båda menande, själfulla blickar. Men idag är det innedag för henne eftersom jag ska sova i mitt andra hemma för första gången på ett år. Jag ska jobba igen, ja. Jag har mjukstartat med en liten översättning, och väntar på svar från inte mindre än tre provfilmningar. Alla har gått bra och känns möjliga.  Och boken SKA bli klar.

Den här sommaren. Jag har haft besök av många fina människor och solen har lyst som bara solen kan när den är på sitt mest pillemariska humör. Jag har ont i magen av mjölkprodukterna som jag inte brukar äta, men som jag äter just nu. Jag har börjat jogga igen, det går inte så fort men det går, och när jag kommer tillbaka till Stockholm på heltid ska jag ta kontakt med sjukgymnast och börja specifikt träna min förkalkade axel. Jag har inte hunnit renovera så mycket hos mig själv, däremot har jag varit ett jehu av fix hos min mor, och det kanske var ännu mer värt just här och nu.

Och livet, livet, livet, det rullar på minut för minut och jag sjunger med i alla sångerna på radion, till och med dem jag inte kan.

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

råg

badvik

 

Det är så otroligt vackert nu. Igår när jag gick en promenad luktade det sommar på det där söta sättet, det som säger att det finns smultron någonstans i närheten och att sjön antagligen har ett par varma decimeter vatten på ytan. Min trädgård blommar intensivt, det är färger överallt. Och mitt i det går jag omkring och småpysslar som en liten farbror, snickrar lite här, målar lite där. Idag har jag satt upp en spaljé vid ena dörren för en ros att klättra på, målat ett par brädor som inte hanns med vid takbytet i höstas, skurit till och ståltrådat ihop ett par tunna rundstavar till ett stöd för en av klematisarna att hålla sig fast i, tvättat av fönsterramen som ska först målas och sedan sättas in i sovrummet. Och vattnat lite i trädgården, upptäckt att rådjuren tydligen äter upp spenaten, så nu har jag lagt på täckväv. Och kokat flädersaft. Och kokat marmelad på citronerna som blev över när saften silats bort.

Det är som att jag orkar allt och ingenting just nu. Jag skriver och har inte så vansinnigt mycket kvar på boken nu, men så har det halkat in en provfilmning som ligger lite i vägen i hjärnan, och jag måste nog acceptera att det är så det blir. Det tar tid både att skriva och att lära sig tre scener, så då blir jag en snickarfarbror en stund i stället.

Jag tror att jag ska sätta en till omgång flädersaft imorgon. Det är min bästa saft, och flädern blommar så kort tid. Nu. Nu är den bästa tiden.

blommor

Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

fågelungar

Om en och en halv timme ska jag cykla bort till närpolisen för att prata om Nästgårdsmannen.

005

Innan dess ska jag berätta att jag har varit på loppis igen och köpt en kaffeburk. Den kostade femton kronor, för loppisen försöker sälja ut rubbet för att kunna slå igen. Jag handlade lite annat smått och gott också, förstås. Ett par små assietter från Gustavsberg, ett litet askfat i porslin, ett bordsur som inte går (men som kanske går att få lagat?), ett brännrör till en av oljelamporna, en kakform med löstagbar botten och en gammeldags, stor glasburk med glaslock (som någon har haft lingonsylt i enligt etikett, men som jag ska använda att grodda i). Jag betalade 70 spänn för alltihop, och allt är nyttigt och användbart. Utom klockan, som just nu bara är vacker och oanvändbar.

008

Middagen med grannarna blev otroligt lyckad. I stället för att vara sju blev vi tio. Mellan och Mjuka hade besök av ett par vänner och Låtsasbrorsan kom också ner från Stockholm för att vara med. Jag fick för en gångs skull glädje av mina totalt överdimensionerade beräkningar på hur mycket mat folk äter, för jag lagade exakt den mängden jag hade tänkt till sju, och det räckte ändå till alla och blev kvar lite av varmrätten till dagen efter. Det var oerhört trevligt. När jag plockade fram desserten, en rabarbercheesecake med mandel/kokosbotten som var pyntad med jordgubbar och mynta, så blev det helt tyst en lång stund medan folk åt. Jag älskar den känslan. Mmmandet och suckandet. Och Mjuka frågade mig om jag kan tänka mig att baka till Mellans 60-årsfest i sommar. Jag sa ja. Jag tycker om att baka, och har en hel del recept jag gärna vill få provat. Det blir kul.

Vi satt ute i paviljong med myggnät tills det blev för kyligt. Låtsasbrorsan och jag satt uppe vid brasan i kakelugnen och pratade till halv tre på natten. Igår var jag trött och supernöjd i en skön kombination. Låtsasbrorsan åkte hem efter frukost, jag låg i hängmattan och läste och drack kaffe och sov lite. Katten kom och låg hos mig en stund, rullade ihop sig vid min mage och gungade med i vinden. Jag vattnade tomaterna. De blommar.

Om en timme och en kvart ska jag cykla till polisen. När jag kommer hem igen ska jag skriva vidare. Bli inte förvånade om inläggsfrekvensen går ner ännu ett snäpp nu framöver på grund av bokskriv. Jag kommer tillbaka. Lite då och då, skulle jag tro.

Idag körde jag en timme härifrån till en annan liten ort i Östergötland för att köpa ett fönster. Det är röta på ramen till sovrumsfönstret, och jag har hållit span för att hitta ett fönster i rätt dimension så att jag kan byta ut det. Jag har redan köpt ett som är lite för stort, men det här är perfekt och dessutom ett helt nytt spröjsat träfönster för en fjärdedel av ordinariepriset. Det gör bytet så mycket enklare. Konkurser är hemska, men tacksamma för sådana som mig. Och för farbrorn som köpt konkursboet och nu säljer ut varorna. Det är det där med död och bröd, igen.

Den här timmen jag körde. Det var så fantastiskt vackert. Jag älskar den här trakten ända långt in i ryggmärgen. Träden, blandningen av barr och löv, det lysande gröna gräset och de svartvita korna som står i små klungor och idisslar medan de ser bort mot billjudet med tunga ögonlock. Himlen med sina vänliga molntussar, sjöarna som blänker till då och då, de vackra gamla trähusen som står mellan åkrar och skogar. Det är faktiskt så vackert att det gör lite ont. Du gamla, du fria, du skogstäta jord, du sitter i mig sedan barn jag lekte. Jag fick lust att fotografera mig själv i klänning och gummistövlar, stående mitt ute på en av de smörblommetäckta ängarna, med ett paraply över huvudet trots solskenet, rakt och allvarligt. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Bilden är liksom redan tagen någonstans.

Polisen som har hand om ofredandeärenden är ledig den här veckan. Han kommer tillbaka på måndag. Jag fick ett telefonnummer. Sedan var jag på loppis och köpte två kaffekoppar med fat och fyra vinglas. På lördag är det min tur att bjuda grannarna på middag, Mellan och Mjuka, Italienaren och Skrattfrun, Norran och Gilla. Det kommer att bli jättetrevligt, det vet jag redan. Och trots att jag verkligen är så trött på Nästgårdsmannen att jag skulle kunna explodera, så tycker jag också synd om honom. Jag skulle inte vilja vara han, någon som uppenbarligen är så dålig på folk och samvaro att han inte ens klarar av att bekanta sig på ett bra sätt med världens vänligaste granngäng. Det måste vara smärtsamt att kanske höra drivande ljud från grillkvällar och kräftskivor och aldrig någonsin vara välkommen.

Halvvägs på väg tillbaka från fönsterköpet, med fönstret liggande inkilat bakom framsätena i bilen, stannade jag i en tredje liten ort och åt lunch för mig själv. Och så var jag på en annan loppis och köpte böcker för en femma styck.

20140527_154826_2

Igår planterade jag ut mina tomater i drivhuset. Några av dem har bleknat betänkligt av nattens svalka. Men de lever. Det är jag glad för.

 

 

 

PhotoGrid_1396195034708

Det här är ena gaveln på gamla grishuset. Det vill säga, en av de två byggnader som utöver själva huset utgör min gård. Den andra, snickarboden, är i rätt dåligt skick. Lilla Farbrorn har försökt isolera den på ett sätt jag inte skulle rekommendera någon: genom att spika upp lite allt möjligt på innerväggarna. Som gammal trasmatta, linoleum, masonit, eller varför inte plast i lager på lager. Det här har lett till att det huset luktar röta, och jag är orolig för att det inte kommer att gå att rädda det. Vi får se.

Grishuset däremot är gammalt och har i vissa fall skruttigt trä, men det luktar inte röta och det är torrt och luftgenomsläppligt. Det här är bra. Och det har lett till att jag har tänkt att det så småningom ska bli gäststuga. Och nej, ingen behöver bli orolig för att jag ska lägga mina gäster i en gammal svinstia (även om tanken ju är ren humor), utan jag tänker mig att den gamla höskullen ska bli sovloft, och så ska jag snickra en väggfast våningssäng i det lilla rummet där stegen till loftet finns. Jag tänker inte ens isolera det här huset, bara sätta vindpapp på väggarna och en innerpanel ovanpå pappen. Då blåser det inte rakt igenom huset, men kommer fortfarande att ha ventilation nog att hålla sig friskt. Jag har ju ändå bara gäster här på somrarna, och då krävs inte mycket värme.

Idag har jag alltså börjat renovera lite. Inte för att jag direkt har börjat med något av det viktigaste, men jag har tänkt rätt länge att den här väggen har sett lite sorgsen ut. En del av plankorna har suttit löst och de här spetsdekorationerna hade fullständigt vittrat bort. Om inte annat är det ett lätt sätt att själv se att det händer något, att byta ut småsaker.

När jag tog bort de gamla resterna under fönsterluckan stod jag en stund och bara såg på spikarna. Handsmidda, vackra. Jag har tänkt hela tiden att bodarna måste vara äldre än själva huset som är byggt 1907, och det stämmer. Den sortens spik kommer från 1800-talet någon gång.

Nu är gaveln alltså kompletterad med färsk planka och spik från 2000-talet. Det är ganska häftigt. Jag ska se till att måla den innan juni, för då ska jag plantera ut stockrosor vid den här väggen. Jag har försått några tillsammans med tomaterna som ska ner i drivhuset så småningom och lite annat smått och gott. Resten av huset gör det inget om det tar lite tid med. Jag har gott om tid.

IMG_20140330_122252

 

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare