årstiderna


PhotoGrid_1396195034708

Det här är ena gaveln på gamla grishuset. Det vill säga, en av de två byggnader som utöver själva huset utgör min gård. Den andra, snickarboden, är i rätt dåligt skick. Lilla Farbrorn har försökt isolera den på ett sätt jag inte skulle rekommendera någon: genom att spika upp lite allt möjligt på innerväggarna. Som gammal trasmatta, linoleum, masonit, eller varför inte plast i lager på lager. Det här har lett till att det huset luktar röta, och jag är orolig för att det inte kommer att gå att rädda det. Vi får se.

Grishuset däremot är gammalt och har i vissa fall skruttigt trä, men det luktar inte röta och det är torrt och luftgenomsläppligt. Det här är bra. Och det har lett till att jag har tänkt att det så småningom ska bli gäststuga. Och nej, ingen behöver bli orolig för att jag ska lägga mina gäster i en gammal svinstia (även om tanken ju är ren humor), utan jag tänker mig att den gamla höskullen ska bli sovloft, och så ska jag snickra en väggfast våningssäng i det lilla rummet där stegen till loftet finns. Jag tänker inte ens isolera det här huset, bara sätta vindpapp på väggarna och en innerpanel ovanpå pappen. Då blåser det inte rakt igenom huset, men kommer fortfarande att ha ventilation nog att hålla sig friskt. Jag har ju ändå bara gäster här på somrarna, och då krävs inte mycket värme.

Idag har jag alltså börjat renovera lite. Inte för att jag direkt har börjat med något av det viktigaste, men jag har tänkt rätt länge att den här väggen har sett lite sorgsen ut. En del av plankorna har suttit löst och de här spetsdekorationerna hade fullständigt vittrat bort. Om inte annat är det ett lätt sätt att själv se att det händer något, att byta ut småsaker.

När jag tog bort de gamla resterna under fönsterluckan stod jag en stund och bara såg på spikarna. Handsmidda, vackra. Jag har tänkt hela tiden att bodarna måste vara äldre än själva huset som är byggt 1907, och det stämmer. Den sortens spik kommer från 1800-talet någon gång.

Nu är gaveln alltså kompletterad med färsk planka och spik från 2000-talet. Det är ganska häftigt. Jag ska se till att måla den innan juni, för då ska jag plantera ut stockrosor vid den här väggen. Jag har försått några tillsammans med tomaterna som ska ner i drivhuset så småningom och lite annat smått och gott. Resten av huset gör det inget om det tar lite tid med. Jag har gott om tid.

IMG_20140330_122252

 

Drivhusbygge

Japp. Fem timmar tog det, drygt, från att jag satte sågen i första plankan tills jag hade målat klart. Fönstren måste skrapas och målas de också, men det är ju ingen hets med det. Det var viktigare att få själva drivhuset klart, så att jag kan fylla det med kompostjord och förbereda. Och jag är så nöjd nu. Det enda jag behöver köpa till är plexiglas till kortsidorna, det finns att köpa billigt på Biltema. Annars blev det här gratis. Gammalt spillplank som är kvar sedan jag rev Lilla Gulag (men som fortfarande såg färskt ut när jag sågade i det, hurra för det), lite överbliven läkt från takbytet i höstas till lister för glaset att lutas mot och två gamla fönster som stod och skräpade i garaget. Målarfärgen hade jag också sedan innan.

Fem timmar utomhus där jag först tog av mig tjocktröjan, sedan vek upp byxorna och tog av mig sockorna så att jag gick barfota i träskor, för det blev för varmt annars. Det pirrar skönt i kinderna och pannan, jag är solkysst för första gången i år. Olivia höll mig sällskap hela tiden, rullade runt i gräset och ville för en gångs skull bli kliad på magen. Nu ska jag dricka kaffe.

Jag är tillbaka på landet. Vid ena husväggen är det just nu helt översållat med snödroppar, och med några små buketter av det där slaget som kommer att bli lupiner när de blir stora.

IMG_20140319_150442

Häromdagen ringde Norran och sa att min garagedörr stod öppen. Han sa det med många utropstecken, utan att veta att jag har varit med om det förut, att dörrarna blåser upp och sedan åker stoppen ner så att dörrarna blir stående öppna. När jag sa det andades han hörbart ut och sa ja, för cykeln står ju kvar! Men… har du inget lås på dörren? Och jag svarade att nej, det har jag inte. Jag har liksom tänkt att det är bättre att om någon nu tänker bryta sig in, att de hellre får stjäla utan att förstöra. Eller kanske att om det inte är låst, då ser det heller inte ut som att det finns så mycket att stjäla. Allt jag har är ju loppis och begagnat, inget är värt särskilt mycket pengar. Men jo, jag skulle ha blivit ledsen om cykeln hade varit borta, så det var tur. Norran och jag småpratade lite till, jag tycker mycket om honom och hans fru och är glad att vi är landetgrannar. Han tog en lov runt själva huset också och kollade att allt såg okej ut. Det gjorde det.

Nu när jag själv kom ner tog jag själv en lov runt gården, som jag så gott som alltid gör om jag kommer hit dagtid. Sätter på vattnet. Kollar vad av blommor som lever. Kollar så allt står där det ska, att inte presenningen för vedförrådet har blåst bort eller något är trasigt. Norran hade kört ner ett par pinnar för garagedörren så att de inte kunde blåsa upp igen, det var bra tänkt. Och så tog jag en lov runt min lilla odling och upptäckte att vitlöken jag satte i höstas har grott.

20140319_163955_1

Jag åkte till Skärhamn och gick på museum. På vägen dit var det så vackert, solen lyste och det var knappt några moln alls, men när jag kom fram hann det bli gråvitt på nästan ingen tid alls. Det gjorde ingenting. Det har varit en vacker, rofylld dag. Doften av tång och måsskit, den där temperaturen som tidig vår blåser in genom ena örat när man står nere vid vattnet. Och på väg tillbaka, när jag satt i bilen igen, så kände jag hur det pirrade i magen och jag insåg att det var glädje. Glädjepirr en söndag i mars, hörni.

skärhamn

museum

måsar

papper

böcker

Det har varit en vacker dag. Sol, kallt så att det biter i kinderna. Ljuset är på väg tillbaka.

sol3

sol2

fönster

sol

Katten stannar till mitt i tuggandet när hon hör regnet mot rutan. Hon står med framtassarna i mitt knä och knastrar så att kattgodiset stänker, men dropparna fascinerar henne ändå. Ljudet. Det är så påtagligt när man bor högst upp i ett åttavåningshus.

Det ska bli vinter nästa vecka enligt meteorologerna. Mot slutet av den ska det smyga sig på några minusgrader och lite snö. Och jag vet ju att det finns massor av människor där ute som tycker att det är en toppennyhet, alltså, hela min norska vänfalang står ju och stampar av otålighet inför att få plocka fram sina skidor och allt det där. Men jag är väldigt nöjd med det här. Jag fick faktiskt rätt nog av den där arktiska evighetsvintern vi hade förra året, av snö som låg till maj och av att aldrig egentligen få en vår utan gå rätt på sommar från världens längsta vinter.

Den här lite fjösiga blötvintern passar mig rätt bra just nu. Jag kan promenera till och från jobbet helt halkfritt och få mina uteluftminuter varje dag, jag behöver inte tre miljoner lager kläder för att inte frysa, och det stör mig inte så mycket att det är mörkt eftersom jag ändå jobbar i en blackbox, så jag ser inte mycket mer av utevärlden utom just under promenaderna till och från, och då är det ändå för tidigt och för sent för dagsljus. Mina skidor är kvar på landet, och skridskorna är kvar i Stockholm. Jag har bara joggingskorna med och hoppas fortfarande att när anemin har betvingats, då ska jag få tillbaka ork och luft att börja springa igen, försiktigt, försiktigt. Och då föredrar jag fjösblött framför isgata, tack så mycket. Men nu har det alltså sagts att vintern är på väg. Jaha. Bring it on, då.

Det här året är framför allt året när jag ska bli frisk igen. Nästa vinter ska jag vara värkfri och stark, har jag bestämt. Det är lika bra att sätta ribban högt.

I morgon ska jag ringa en rekommenderad massör och lämna meddelande på hans svarare. Och är det sol ute på dagtid ska jag gå ut och gå. Precis innan jul upptäckte jag en helt fantastisk orientalisk matbutik i närheten, så imorgon ska jag dit och köpa zereshk, kardemummakapslar och spiskumminfrö och lite annat smått och gott. Sedan ska jag fortsätta det här året med att laga så nyttig och god mat att alla inflammationerna förstår att deras dagar är räknade.

Och här kommer ett soundtrack till den.

Nu ska jag ut på promenad, solen skiner och marken är frosthård.

Jag tog med mig kameran ut i skogen imorse, det var så fint väder. Och jag pälsade på mig ungefär allt stickat jag äger, för nu är det ganska kallt. Men det var fint, och solen bröt igenom med jämna mellanrum. Jag tog en massa bilder av mig själv och lekte att jag är en sådan där bloggare som gör det ofta. Men ni skulle bli uttråkade, för jag skulle visa typ samma kläder hela tiden.

paraply på armen

höger

scary

Katten kurrar sitt uppfordrande morgonkurr, det där som betyder men upp med dig nu då och släpp ut mig! och jag ligger kvar, sömndrucken och trött med håret i moln runt ögonen och drar bara upp rullgardinen. Ute är det vackermorgon, vackrare än vacker, med frostmönster överallt både på gräset och träden och i själva luften. I år har jag rullat in vadd mellan fönstren, så de immar inte. Det blir bara lite frost på ytterfönstret, men mellan glasrutorna är det torrt och kallt och vackert. När jag linkar nerför trappen och in i vardagsrummet visar termometern på väggen femton grader inne och minus två komma sex ute. Jag ser inga nya sorkhögar idag, har ingen aning om ifall det är för att jag satte ett femtiotal alliumlökar i närheten av deras mest trafikerade led. Man kan ju alltid hoppas.

fågelbad

Jag släpper ut katten och alla fåglarna som inifrån köket ses flyga kors och tvärs från fågelmataren med fröna jag ger dem är plötsligt ingenstans. Några av dem har jag lärt mig. Talgoxe och blåmes kunde jag sedan innan, men nu kan jag nötväcka och entita och steglits och domherre och den där gula, den kan jag inte än, men jag kommer att kunna den för den kommer ofta tillbaka när katten är inomhus. En fågel har hon tagit som jag har sett, en enda, en liten entita låg där på gräsmattan en dag. Jag har vant mig vid att kika ner mot fötterna just runt köksingången, det är där hon lägger dem. Näbbmöss och sorkungar och skogsmöss. Och en entita. Ormen från i somras räknar jag inte riktigt med, jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Men idag är det tomt, katten smyger iväg på tassar hon lyfter högre än vanligt över knastret, jag fnissar åt hennes stil en stund. Regnvattnet har frusit i fågelbaden och i regnmätaren. Jag kommer ihåg att jag har målarfärg i garaget som inte mår bra av frysgrader, den måste flyttas ner i jordkällaren.

Jag har varit glad i flera dagar. Gått med en sådan där stillsam, lugnt kurrande glädje som känns som katten låter. Igår åkte jag och handlade mat och stannade till vid en liten sjö, stod och tittade ut över den spegelblanka ytan och bara log, log för mig själv och för världen. Jag känner att jag tycker om världen. Och butternut squash. Det tycker jag mycket om.

Imorgon måste jag lämna tillbaka några biblioteksböcker. Jag ska titta efter en hylla till ena hallen på loppisen samtidigt, se om jag kan hitta något rundat och nätt som passar i ett visst hörn. Jag har blivit en sådan som alltid har ett måttband i handväskan.

Vintern är på väg, det ska snöa förstsnö om någon vecka. Natten till idag var så stjärnklar att det lyste in genom mitt sovrumsfönster. Jag har vinterdäcken på och är beredd.

frost

Uppriktigt talat har jag känt mig dålig ett tag nu. Inte fysiskt i första hand, utan… ni vet. Dålig.

Det slog mig för några dagar sedan. Hur lite tro jag har på mig nuförtiden. Den enorma skillnaden mot mitt yngre jag som alltid såg det som en möjlighet att jag skulle vara rätt, vara möjlig, kunna laga. Det har hänt något med det jag som närmar sig 40, jag är mycket mindre benägen att tänka så om mig själv. En utebliven provfilmning och självförtroendet halkar i backen så att det skrubbar in grus i huden på knäna. Jag skriver, men med fulgubben på axeln hela tiden, ni vet den där lilla fulgubben som skrattar elakt. Det kostar energi att hålla honom borta. Han säger mycket i stil med att det inte kommer att gå, att det inte duger, att jag inte kommer att hinna. Fulgubbe.

Imorse kände jag mig direkt gråtfärdig. Det har varit mycket känslor, mycket planerande, mycket att hålla ordning på, på gott och ont. Inte bara mitt eget fixande och förberedande för vinter, utan vännerna. En vän vars pappa ska dö i cancer, samma cancer som Lång dog av. En vän vars man har bedragit henne å det grövsta, på ett sätt som inte ens går att föreställa sig hur man går vidare från. En vän som befinner sig långt borta i främmande land i en utsatt situation med hjärtat fastnålat på ärmen i full blåst. Och samtidigt, en vän som döper en efterlängtad dotter. En vän som möter en ny kärlek. Vänner vars liv tar kliv.

Jag känner att jag väldigt, väldigt lätt blir stressad. Att andras hastighet just nu skrämmer mig, jag varken vill eller kan hinna med. Kroppen är fortfarande så ömtålig. Vilket år det här är. Jag tänker plötsligt på den där beröringen ute på gatan, för bara några veckor sedan. Händerna som inte riktigt ville släppa taget, som önskade att det fanns mer tid. Den gör mig både ledsen och glad.

Jag vet inte om det är själva tröttheten som får mig att känna mig dålig. Kanske. Jag gick en promenad i morse, för att få luft och ljus. Skönheten är så påtaglig här. Och jag är ensam, vilket är på gott och ont, det med. Mest på gott, det tycker jag. Men vissa dagar önskar jag att katten hade varit mer kelsjuk, så att jag hade fått ha den varma pälsen mot näsan.

promenad

får

lampa

I mig växer känslan av att något närmar sig, hastigt. Jag vet inte vad det är, men det är omvälvande, kommer att ta plats. Den där bekanta pirrningen i magen, förväntan, och kanske lite rädsla eftersom jag ännu inte vet någonting om vad som kommer, bara känner vinddraget på långt avstånd.

Det regnar, hösten har kommit nu, det är tolvtretton grader och jag får fylla på vedkorgen ganska ofta. Katten ger mig besvikna blickar när jag äntligen öppnar ytterdörren på morgonen och det droppar regn från farstukvistens tak, hon sätter sig precis utom räckhåll för regnet med fladdrande näsborrar, känner hon också att något närmar sig. Nästa gång jag tittar ut har hon gett sig ut någonstans i det blöta.

Jag har bara en vecka kvar nu, en vecka av översättning, sedan är det fritt fram att släppa lös fantasin, låta den springa på nakentassar genom glittervått gräs. Jag känner att de står och knackar på mitt medvetandes dörr, mina figurer. Än lite lösa i konturerna, men envetna. De står där och trycker prövande ner handtaget, lägger lite tyngd mot dörrytan, men än så länge håller jag dörren stängd. Jag har annat kvar att göra innan de får komma ut och visa vilka de är. Det är bara ibland jag märker att någon av deras skuggor har slunkit ut och sitter bredvid mig när jag egentligen ska tänka på annat, och jag får säga nej, inte än, inte än.

Jag tänker att alla elementen är där de ska vara. Elden, regnet, skogen, natten. Och havsvågorna, som är så oskarpa att någon lika gärna hade kunnat måla dem.

 

havet

bordet1

paj med kantareller

hatt

fina folk

Nu väntar vi alla på regnet.

De här dagarna, den här nästan overkliga värmen, de svullna fötterna med avskavt nagellack på tårna, katten ligger inte på balkongen utan innanför på dagtid, i skuggan bak dörren, där småjamar hon surt hela morgonen, jag cyklar två mil i nästan trettio graders värme, till djuraffären och tillbaka för att köpa mat till henne, det dryper av svett från min överläpp och regnet kommer inte, inte idag heller.

Igår slog åskan ner över oss helt vansinneshögt, det bullrade och brast, som att någon spelade på en stor stålplåt rakt över våra huvuden, och jag satt inomhus och tänkte att regnet skulle slå ner på oss precis när som helst, men det gjorde det inte. Det kom aldrig något regn. Det var bara svarthimmel en stund, inte mer.

På landet har antagligen både broccoli, grönkål, gurka, squash och sockerärtor torkat ut totalt. Det enda jag har hopp om lever är tomaterna, för dem bar jag över till Italienaren och hans fru att vattna. Där står de säkra, för Italienaren tycker inte om tomater. Hans fru skrattar åt det, det är ju faktiskt ett skämt. En italienare som inte tycker om tomater.

 

regndag

Det har regnat envetet sedan igår. När jag tittade ut imorse hade det regnat 26 millimeter, enligt mätarkoppen jag har utanför farstukvisten. När jag nyss tittade ut genom fönstret var koppen nästan full. Pionerna har trött lagt sig att hänga med huvudena ner över stödet. Det regnar envetet, som sagt.

För ett tag sedan gick strömmen och jag kunde inte hitta någon propp som gått, så efter någon kvart eller så gummistövlade jag över till Mellan och Mjuka för att fråga om de hade ström kvar. Det hade de inte, så jag kunde andas ut. När jag stövlat tillbaka till mig och tagit in det dyngsura badlakanet som fick hela torkvindan att hänga snett av sin tyngd sa det klick och strömmen kom tillbaka.

Olivia är lika seg som jag, vi blir bägge alldeles gäspiga av regn. Det verkar inte bli någon arbetsdag idag, vare sig snickeri eller målning frestar. Det som frestar är att se ett avsnitt till av ”Once upon a time” som jag just nu ser på dvd, och skära mig en skiva kanelkaka till, till kaffet. Jag är fortfarande inte helt nöjd med hur mina glutenfria kakor smakar, men jag jobbar med saken. En skiva i taget.

kanelkaka

Tillbaka på landet efter en midsommar med vännerna och en gäst som åkt hem till sitt. Jag vaknar sent och det första jag känner är att svanskotan inte gör ont längre. Hurra! Kiropraktorer är faktiskt en gudagåva till människan. Nu har jag fått veta varifrån smärtan kommer och hur jag ska göra för att den inte ska komma tillbaka, så att vakna med smärtfri rumpa och veta att den förblir smärtfri – det är inte fy skam.

Morgonen är fuktig, men snart smyger solen fram. Jag bestämmer mig för att plantera ut rosen och den blåklocksliknande blomman jag har köpt men inte minns om jag såg namnet på, vet bara att den är perenn och att den ska få stå och skugga klematisen jag redan har planterat ut vid den nymålade förrådsväggen. Jag bestämmer mig för att idag är dagen när Olivia ska få gå ut utan koppel, och sätter högtidligt på henne halsbandet med namn och telefonnummer istället. Så går vi ut tillsammans.

utsida förråd

När jag är klar med planterandet och har satt en stenkant runt rabatten (och har slutat oroa mig för att Olivia ska springa bort) bestämmer jag mig för att jag ska rensa ut förrådet och förbereda det för målning. Därinne finns ett lager av egenskurna, tjocka brädor där man fortfarande ser stammen i kanterna, det är bara barklagret som är borta. Jag lägger dem lyckligt åt sidan, de kommer att bli perfekta att renovera grishuset med. Där finns en del rötanfrätta brädor som behöver bytas ut, och de här kommer att passa perfekt. Utöver det är det massor av bös. En gammal brassestol, bildelar, tältpinnar i en påse, ett par tomma spritflaskor, en plastdunk (toppen! Är den hel kommer den väl till pass) blomkrukor, och en hel påse med krossade krukskärvor, vilket ju faktiskt är bra att ha för att dränera i botten av hela krukor med. Det ligger isoleringsull överallt, jag river upp den och trycker ner i soppåsen. Jag rensar, kastar, sparar. Olivia kommer förbi med jämna mellanrum och inspekterar.

inspektören är framme igen

Det tar tid. När jag fått bort de stora sakerna ser det ut så här på golvet:

golvet

Och i taket sitter fyra par skidor. Jag plockar ner dem och tänker att hittar jag gamla pjäxor på någon loppis någonstans kan det vara värt ett försök. Man kan väl valla upp gamla skidor och se om de håller.

taket

Jag slår in de utstickande spikarna alltefter att jag ser dem. När hela förrådet är tömt hämtar jag sopkvasten och börjar sopa både väggar och golv. Det dammar. Det dammar så mycket att när jag går ut och hostar och bondsnyter mig med fingrarna, då är det som kommer ut inte ens grått utan svart. Jag går ut och hostar och spottar med jämna mellanrum. Gnider av fingrarna mot låren.

När hela förrådet är tömt har solen legat på och torkat upp all fukten, det är varmt och soligt, så jag överger förrådet för att klippa lite gräs. Olivia är med, och är inte räddare för gräsklipparen än att hon spanar på den med några meters säkerhetsavstånd. När jag har klippt klart går vi in och kompisduschar, det vill säga, Olivia ligger mitt på mattan i badrummet och tvättar sig samtidigt som jag skrubbar av mig ordentligt. Badrumsfönstret står på glänt, genom den frostade rutan ser jag pionerna. När jag åkte härifrån i torsdags hade inte en enda av dem slagit ut.

överdåd

Jag kör en tvättmaskin medan jag lagar mat, och när jag har ätit är det dags att hänga ut tvätten. Himlen är redan lika grå som i morse, och precis när jag tänker det kommer regnet. Tvätten kommer att få torka några gånger om, tror jag.

Imorgon ska jag måla eller snickra i huset. Jag tar det jag får lust på.

 

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare