dumdum


Tja.

Låt mig illustrera detta med en bild där jag vid ett annat tillfälle står i närheten av en tårta, så kan ni ju tolka fortsättningen själva.

Man kan säga att min veganmånad hade en riktigt svart dag.

969233_10151456555110876_1544249076_n

stat

Fem dagar försenad mens utan spänningsmomentet att ha haft sex innan innebär i mitt fall enbart en gigantisk hunger och ett extremt, jag upprepar EXTREMT, sötsug. Sitter här i soffan och försöker intala mig själv att jag verkligen inte behöver cykla in till samhället för att köpa en frusen schwarzwaldtårta och sakta skära den i lagom bitar och äta med fingrarna tills den är slut. Hittills tror jag inte mig själv men är för lat för att resa mig ur soffan. Jag. Är. Så. SVULLEN.

Dessutom var jag tvungen att det första jag gjorde imorse slänga lakan i tvättmaskinen samt duscha min underkropp. Ursäkta för den bilden, men GUD vad jag tycker att jag förtjänar en tårta efter den starten.

Tårtan? Apport?

Idag i duschen upptäckte jag att jag hade en fästingnymf i rumpan.

Man får väl så roligt som man gör sig.

Eller kanske slaget om fåfängan:

På drygt tre år har jag gått upp nästan tio kilo i vikt. Varför? Därom tvista de lärde.

Idag försökte jag ha på mig ett par jeans som i alla fall förra hösten satt bra. Idag krävdes en del slit och när de var på såg det ut som att översta knappen skulle sprängas bort.

Alltså uppriktigt talat. Inte fan hjälper det självkänslan att känna sig korvig. Men fördelen med korvigheten: jag kan använda känslan till något bra i skrivprocessen. Alltid något.

Roman två, arbetsnamn Körven. Och jag är inte den första som använt körv som konstnärlig inspo.

Betraktelse: jag skulle vara en skitdålig mamma. Jag baserar detta uttalande på att jag hönsar och oroar mig så mycket för katten att det är direkt löjligt.

Katten harklar sig lite, liksom hostar till. Jag: åh herregud hon är sjuk! Men hon är inte varm på öronen så det är inte feber. Alltså inte kattpest. Och hon är ju pigg för övrigt och äter bra. Äter bra! Har hon fått mask?

Katten var inne hela dagen igår eftersom jag var på besök hos mamma och morbror, så idag har katten varit ute från tidigt i morse till halv två utan att titta in någon gång i timmen som hon annars gör. Antagligen mycket spring i benen. Jag går ut och ropar på katten vid tolv. Katten kommer inte springande och jamande som hon brukar när jag ropar. Jag: åh herregud nu har det hänt nåt! Borde jag ta ett varv neråt vägen och se så att hon inte ligger skadad? Fast hon är ju rädd för vägen. Har hon sprungit bort och ligger skadad i skogen? Åh herregud tänk om någon har STULIT MIN KATT!!!!

Katten kommer upphoppande på fönsterblecket till rummet där jag sitter och väntar. Jag studsar upp, öppnar fönstret och ropar, lite för lättat och lyckligt och högt, heeeeej! Lilla finkissen vad SKÖNT att du kommer hem! Åh vad bra. Är du sugen på godis? samt tvångsklappar henne.

Hade katten varit tonåring hade jag varit den vidrigaste mamman i mannaminne.

För övrigt funkar inte min hjärna nu. Jag var ju och provfilmade för en grej i början av november, och igår fick jag veta att de har börjat ringa runt med besked. En av tjejerna som provade för samma roll som jag, en av de där tjejerna som får stora fina huvudroller i allt annars, hon har fått nej. Så nu sitter jag med tidernas magont och är svinnervös och både vill att de ringer och vill helst inte alls att de ringer. För så länge de inte har ringt har jag inte fått nej. Så länge de inte har ringt finns fortfarande möjligheten att de säger ja.

Herregud. Vad gör katten?

Känslan: Please kill me now.

Tanken:

gigantisk-kaffekopp-1

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare