dumdum


Eller kanske slaget om fåfängan:

På drygt tre år har jag gått upp nästan tio kilo i vikt. Varför? Därom tvista de lärde.

Idag försökte jag ha på mig ett par jeans som i alla fall förra hösten satt bra. Idag krävdes en del slit och när de var på såg det ut som att översta knappen skulle sprängas bort.

Alltså uppriktigt talat. Inte fan hjälper det självkänslan att känna sig korvig. Men fördelen med korvigheten: jag kan använda känslan till något bra i skrivprocessen. Alltid något.

Roman två, arbetsnamn Körven. Och jag är inte den första som använt körv som konstnärlig inspo.

Betraktelse: jag skulle vara en skitdålig mamma. Jag baserar detta uttalande på att jag hönsar och oroar mig så mycket för katten att det är direkt löjligt.

Katten harklar sig lite, liksom hostar till. Jag: åh herregud hon är sjuk! Men hon är inte varm på öronen så det är inte feber. Alltså inte kattpest. Och hon är ju pigg för övrigt och äter bra. Äter bra! Har hon fått mask?

Katten var inne hela dagen igår eftersom jag var på besök hos mamma och morbror, så idag har katten varit ute från tidigt i morse till halv två utan att titta in någon gång i timmen som hon annars gör. Antagligen mycket spring i benen. Jag går ut och ropar på katten vid tolv. Katten kommer inte springande och jamande som hon brukar när jag ropar. Jag: åh herregud nu har det hänt nåt! Borde jag ta ett varv neråt vägen och se så att hon inte ligger skadad? Fast hon är ju rädd för vägen. Har hon sprungit bort och ligger skadad i skogen? Åh herregud tänk om någon har STULIT MIN KATT!!!!

Katten kommer upphoppande på fönsterblecket till rummet där jag sitter och väntar. Jag studsar upp, öppnar fönstret och ropar, lite för lättat och lyckligt och högt, heeeeej! Lilla finkissen vad SKÖNT att du kommer hem! Åh vad bra. Är du sugen på godis? samt tvångsklappar henne.

Hade katten varit tonåring hade jag varit den vidrigaste mamman i mannaminne.

För övrigt funkar inte min hjärna nu. Jag var ju och provfilmade för en grej i början av november, och igår fick jag veta att de har börjat ringa runt med besked. En av tjejerna som provade för samma roll som jag, en av de där tjejerna som får stora fina huvudroller i allt annars, hon har fått nej. Så nu sitter jag med tidernas magont och är svinnervös och både vill att de ringer och vill helst inte alls att de ringer. För så länge de inte har ringt har jag inte fått nej. Så länge de inte har ringt finns fortfarande möjligheten att de säger ja.

Herregud. Vad gör katten?

Känslan: Please kill me now.

Tanken:

gigantisk-kaffekopp-1

921863fafa0411e29ba022000a1fb984_7

 

  1. Smärtsamma sprickor runt tre nagelband av fem på höger hand och knastertorr hud på båda händer. Jättejobbigt att diska. Önskar mig en bänkdiskmaskin men den får inte plats på köksbänken eftersom jag har bänkbelysning i form av ett otympligt lysrör/extra stickkontakt där som är en fast installation och alltså kräver elektriker för att ändra på. Jag har inte råd med en elektriker nu. Eller bänkdiskmaskin. Jag måste diska für handen. Smärtsamma sprickor. Upprepa loop.
  2. Cravings på ny handkräm. Ja, detta är relaterat till punkt ett.
  3. Dåligt med pengar den här månaden. För jag har betalat för kaminen till huset.
  4. För tjock för favoritkläderna och ska på 40-årsfest ikväll. Känner melodramatiskt att jag är svettful och hör små gråtfioler i fjärran.
  5. Mens. Ja, melodramat i punkt 4 kan vara relaterat till detta.

Och, vilket egentligen inte ska räknas in bland i-lands-problemen, utan faktiskt räknas som ett verkligt problem:

  • Dubbningsbranschen har kallats ut i strejk/anställningsblockad av teaterförbundet. Det här stressar mig på allvar, eftersom jag är så djupt insyltad i den biznizen från alla möjliga håll (röstregissör, dubbskådespelare, översättare) och jobbar mest för just de här två bolagen det gäller. Om någon är nyfiken på bakgrunden till konflikten, läs här.

Hej lördag. Nu kör vi.

Det händer något märkligt med mitt språk. Jag märker det vid olika tillfällen. Som när jag spelar ordjakten på mobilen och blir jätteirriterad på att den inte godkänner norska ord. Eller inte accepterar ”u” som intro till ord som på svenska bör stavas med ”o”. Usannsynlig, till exempel. Hur irriterande som helst. Det finns så många bra norska ord som jag härmed hävdar att vi borde importera genast.

Och så har jag i flera veckor inte kunnat komma ihåg vad den här laminerade ytan på mitt köksbord heter på svenska. Det enda som har rungat i mitt huvud är respatex respatex respatex! varje gång jag har lagt pannan i funderarveck. Till slut fick jag googla på köksbord skiva 50-tal för att komma ihåg att det heter perstorpsskiva.

perstorp

Påsken i det Suziluziska hemmet är rafflande, med andra ord.

Som den invigde har fått med sig för jag ju för närvarande en liten kamp med min kropp.

En del av den kampen har bestått i att ta på allvar att jag ser sämre och helt enkelt gå till optikern och göra nåt åt det.

I dessa moderna tider har ju optikerna en massa fräna tjänster på nätet. En av de tjänsterna är att man ska kunna ladda upp en bild på sig själv och virtuellt ”prova” de glasögon de har i sitt utbud. Det låter jätteavancerat, man får till och med markera var i bilden ens pupiller sitter, för att allt ska gå så rätt till som möjligt. Sedan är det bara att välja brillor, så limmar programmet in dem på ens ansikte. Jag tyckte att det här var jätteimponerande och praktiskt. Tills jag fick se bilden och skrattade så mycket att jag nästan sprängde mjälten.

Namnlös2    verkligheten

               Enligt hemsidan.                                              Enligt verkligheten.

Jag är inte helt säker på att den här tjänsten är så effektiv för att locka kunder, men jag är jättenöjd med glasögonen och att deras skalmar faktiskt är på utsidan av ansiktet, inte inkörda i mina tinningar.

Och jag behöver dem fortfarande bara när jag kör bil eller går på teater och så.

Kampen fortsätter.

Jag såg första avsnittet av ”Halvbroren” på NRK1 (älsk-älsk-älskade boken när jag läste den för ett antal år sedan) och det var en bra början, jag ska absolut se serien vidare, men… alltså, Mariann Hole som spelar Vera! Är inte hon en fullständig kopia av Marie Richardson? Se själva.

Mariann HMarie

Hur gick det här till? Har Marie ett norskt kärleksbarn? Och vet Jakob Eklund om det här? Vem är pappan? Eller har någon klonat Marie för att de tyckte att Norge också behöver henne?

Hm. Så många frågor, så få svar.

Men se eller läs ”Halvbroren”, alltså. (Halvbrodern – Lars Saabye Christensen på svenska biblos.)

Brukar ni handla grejer på Tradera? Det gör jag. Jag älskar Tradera, har gjort massor av superfynd där. Nu i dagarna håller jag lite spaning på ullunderställ, eftersom jag är så frusen av mig men gillar att vara ute.

Tradera har en grej som liksom ”minns” vad man har tittat på (eller budat på, vad vet jag) och så kommer det upp en rubrik där det står Du kanske gillar dessa och under den rubriken är det bilder på auktioner som ligger uppe.

Nu hade jag alltså varit inne och sökt på ”underställ ull” och budat på den här:

156829278_b6370340-5942-4845-a577-e12eefed4dc1

Idag bestämde jag mig för att kika in på Tradera för att se hur det går med budgivningen, och möttes då av:

Du kanske gillar dessa

156796382_4d181ffa-1dca-4c8b-974a-618e77477f46

Min spontana tanke: Men… är inte det där mer… syntetmaterial? Det värmer ju skitdåligt under fleecen.

Jag blev påmind om Elsa Beskows tanter och så satt jag och lekte lite med ord sådär som jag ofta gör. Kastar om bokstäver och så lite på kul.

Nu kan jag inte sluta skratta och jag vet inte vem jag tycker är roligast av tant Grun, tant Brön eller tant Dregelin.

Och så föreställer jag mig hur de ser ut och skrattar ännu mer.

Särskilt åt tant Dregelin.

Veckans sjunde dag, men min första jobblediga. Jag har tvättat håret. Och låtit det självtorka, eftersom jag får vara mig själv hela dagen idag och inte ska vara Suzanna Slater, som är mycket mer slick än vad jag är. Hon är liksom… välkammad. Det är inte jag.

  

 Slater.                                                                   Dilber.

Hon är klart snyggare än jag, men jag är definitivt trevligare.

Fast å andra sidan. Hon har två killar och jag har ingen. Så hon kanske vinner ändå.

Nej, slut på tramsigt inlägg. Nu ska jag ta min nybakade glutenfria tarte aux myrtilles och åka hem på söndagsmiddag hos familjen Beauty.

Nu är det slut på depp. Idag jobbade jag lite i studio på förmiddagen (sjöng in en sång som kommer med på dvd:n till ”Piraterna!”, extramaterialet)  och sedan gled jag omkring på stan ett tag innan jag skulle träffa Småländskan. Där och då slog det mig att jag har förtjänat något fint. Något liksom onödigt, men fint. Så jag gled glatt in på Esprit (som för övrigt är en av mina bästa klädbutiker rent generellt, deras jeans är sydda för min rumpa) och plockade åt mig det onödigaste fina jag kunde hitta, provade, nickade nöjt och köpte. Gled glatt vidare hem till Småländskan, visade upp mitt onödiga finköp och där slog det mig. Jag höll upp den framför mig och sa Ooo… keeeej…

Jag vet inte riktigt vad det är som har tagit åt mig. Hur tänkte jag här? En tvärrandig tajt trikåklänning i skarpa färger? Det finns nog bara två svar på vad det är som har hänt. Ett: jag håller på att komma i klimakteriet och fick en värmevallning i hjärnan. Två: Jag har sett för mycket på Mad Men och tyckte plötsligt att det är helt rimligt att klä sig så här.

Jadå. Den har ett litet orange skärp som hänger och slänger där bak, det stämmer. Och jadå. Till vinterblekgrisrosa ben skär sig färgerna så att man nästan måste ha solglasögon. Utom blåmärkena som lite matchar faktiskt. Men, om vi bortser från det… kan jag gå till jobbet så här? Eller ser jag helt koko ut?

(Och bonusfråga: hur GÖR modebloggerskorna för att inte garva läppen av sig när de fotar sig själva? Strike a pose. Vogue, vogue, vogue.)

Det här är så dumt på så många nivåer att jag ens ger upp att skämta om det.

Jag har ont i huvudet nu.

Ja. Jag kan inte se något annat än att den som designade den här, den människan hatar vintersportande astmatiker. Det finns faktiskt ingen annan förklaring på det. Och varför jag lägger ut bildbevis på den här förnedringen, det frågar sig antagligen alla (inklusive jag själv) just nu.

Ladies and gentlemen, I give you – Suz goes Lungplus.

Innan någon hinner fråga: javisst är det dregel som går från luftvärmaren ner till jackan. Det är nämligen helt omöjligt att varm utandningsluft inte ska bli dregel när det möter kyligare trakter. Och innan någon hinner fråga: javisst fryser dreglet till is på jackkanten. Det är också en självklarhet i tio minusgrader, vilket det var när jag åkte lite långfärdsskridskor i morse.

Recension av Lungplus:

plus: Luften blir verkligen mycket varmare att andas, också när man anstränger sig ganska hårt. Lungorna fick inte ens en antydan till fryskramper och i och med det var astmakänningarna ett minne blott.

minus: Man ser ut som ett riktigt jävla sär. Så är det bara. Man dreglar. Okontrollerat. Man har en allmänt lidande min eftersom storleken på mojängen tydligen är baserad på en chimpansmun. Man inser att faller man med den här i munnen slår man ut varenda tand. Man kan bara glömma att ha sällskap, för småprat med den här i munnen är ju inte riktigt läge. Det är ungefär lika rimligt som att svara på tandläkarfrågor. Å andra sidan spelar det ingen roll, för med en sådan här i munnen får man ändå inga kompisar. Fulhetsfaktor: fem av fem möjliga.

Slutresultat: Klart jag kommer att fortsätta använda den. Hörde ni inte vad jag sa? Lungorna var ju tipptopp efteråt!

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare