huset


Idag flög de, gässen.

Jag och morbror var ute på gården och sågade ner ett dött krikonträd och en tjock gren från körsbärsträdet som gick av till hälften förra hösten när det stormade, och så kom de, ljuden, v-formationerna, instinkten. Den där som säger att det är dags, förflyttning, jag är på fel plats, alla är vi på fel plats och nu är det dags att ändra på det. Jag undrar hur den sortens instinkt känns, den där som obevekligen drar en iväg och rätt trots att hjärnan inte alls har med saken att göra. Har vi sådan instinkt? Har jag det?

Och alla ljuden, de ropar till varandra, jag föreställer mig att det är ett enda sammelsurium av frågor, var är Ingela? Vart är vi på väg? Är alla med nu? Håller Gunnar takten? Varför ska alltid Annakarin vara först? Varför gör vi det här? Kan någon svara på det? Varför, hörni?

Och inga svar, bara frågor.

Men de flyger, i år som alla andra år.

Jag undrar om de känner igen sig när de landar, var de nu landar, nästa år när de är tillbaka, eller om det alltid är en nyupptäckt av samma saker, bara alltid tillräckligt mycket annorlunda att de räknas som nya.

Nästa år när de kommer tillbaka saknas en gren på mitt körsbärsträd, krikonet är borta, och på taket sitter ett nytt takskydd så att sotaren kommer upp som han ska. Och inomhus har jag fått nytt element i badrummet, ett oljefyllt med bättre strömanvändning trots lägre wattantal, som ska se till att varmvattensberedaren aldrig befinner sig i frostig miljö.

Härom natten drömde jag om Den Där Mannen, jag berättade det för morbror och moster när jag var på middag hos dem, och moster läste i en gammal serbisk drömtydarbok skriven på kyrilliska att det att drömma om en gammal kärlek betyder att jag snart kommer att förälska mig igen. Jag skrattade och sa att det lät underbart.

Jag hoppas, hoppas, att om det stämmer, att jag kommer att kunna känna inuti om jag drar åt rätt håll eller inte.

Det är så otroligt vackert nu. Igår när jag gick en promenad luktade det sommar på det där söta sättet, det som säger att det finns smultron någonstans i närheten och att sjön antagligen har ett par varma decimeter vatten på ytan. Min trädgård blommar intensivt, det är färger överallt. Och mitt i det går jag omkring och småpysslar som en liten farbror, snickrar lite här, målar lite där. Idag har jag satt upp en spaljé vid ena dörren för en ros att klättra på, målat ett par brädor som inte hanns med vid takbytet i höstas, skurit till och ståltrådat ihop ett par tunna rundstavar till ett stöd för en av klematisarna att hålla sig fast i, tvättat av fönsterramen som ska först målas och sedan sättas in i sovrummet. Och vattnat lite i trädgården, upptäckt att rådjuren tydligen äter upp spenaten, så nu har jag lagt på täckväv. Och kokat flädersaft. Och kokat marmelad på citronerna som blev över när saften silats bort.

Det är som att jag orkar allt och ingenting just nu. Jag skriver och har inte så vansinnigt mycket kvar på boken nu, men så har det halkat in en provfilmning som ligger lite i vägen i hjärnan, och jag måste nog acceptera att det är så det blir. Det tar tid både att skriva och att lära sig tre scener, så då blir jag en snickarfarbror en stund i stället.

Jag tror att jag ska sätta en till omgång flädersaft imorgon. Det är min bästa saft, och flädern blommar så kort tid. Nu. Nu är den bästa tiden.

blommor

Om en och en halv timme ska jag cykla bort till närpolisen för att prata om Nästgårdsmannen.

005

Innan dess ska jag berätta att jag har varit på loppis igen och köpt en kaffeburk. Den kostade femton kronor, för loppisen försöker sälja ut rubbet för att kunna slå igen. Jag handlade lite annat smått och gott också, förstås. Ett par små assietter från Gustavsberg, ett litet askfat i porslin, ett bordsur som inte går (men som kanske går att få lagat?), ett brännrör till en av oljelamporna, en kakform med löstagbar botten och en gammeldags, stor glasburk med glaslock (som någon har haft lingonsylt i enligt etikett, men som jag ska använda att grodda i). Jag betalade 70 spänn för alltihop, och allt är nyttigt och användbart. Utom klockan, som just nu bara är vacker och oanvändbar.

008

Middagen med grannarna blev otroligt lyckad. I stället för att vara sju blev vi tio. Mellan och Mjuka hade besök av ett par vänner och Låtsasbrorsan kom också ner från Stockholm för att vara med. Jag fick för en gångs skull glädje av mina totalt överdimensionerade beräkningar på hur mycket mat folk äter, för jag lagade exakt den mängden jag hade tänkt till sju, och det räckte ändå till alla och blev kvar lite av varmrätten till dagen efter. Det var oerhört trevligt. När jag plockade fram desserten, en rabarbercheesecake med mandel/kokosbotten som var pyntad med jordgubbar och mynta, så blev det helt tyst en lång stund medan folk åt. Jag älskar den känslan. Mmmandet och suckandet. Och Mjuka frågade mig om jag kan tänka mig att baka till Mellans 60-årsfest i sommar. Jag sa ja. Jag tycker om att baka, och har en hel del recept jag gärna vill få provat. Det blir kul.

Vi satt ute i paviljong med myggnät tills det blev för kyligt. Låtsasbrorsan och jag satt uppe vid brasan i kakelugnen och pratade till halv tre på natten. Igår var jag trött och supernöjd i en skön kombination. Låtsasbrorsan åkte hem efter frukost, jag låg i hängmattan och läste och drack kaffe och sov lite. Katten kom och låg hos mig en stund, rullade ihop sig vid min mage och gungade med i vinden. Jag vattnade tomaterna. De blommar.

Om en timme och en kvart ska jag cykla till polisen. När jag kommer hem igen ska jag skriva vidare. Bli inte förvånade om inläggsfrekvensen går ner ännu ett snäpp nu framöver på grund av bokskriv. Jag kommer tillbaka. Lite då och då, skulle jag tro.

Apropå den nymålade vitrinen och den där ickeförtjusningen jag har i lackad furu. Idag har jag tagit tag i nästa del av förlängda köket-fixet, nämligen förbereda skänken för ommålning, den ska bli ljusgrå den med. Men den behövde fixas lite med först. Det är en rätt modern skänk, skulle tippa att den är från IKEA eller Mio på åttio-nittiotalet eller något liknande. Det betyder att den i grund och botten är helt okej men behöver lite kärlek. Det största problemet (utom det faktum att den är i lackad furu) var att den hade sådana här plastskenor för lådorna att åka på:

plast ska bort

Den uppmärksamme kan nu skönja att den blurriga änden på den här plastskenan tippar misstänkt neråt. Ja. Den har gått av. Och det har flera av de här plastskenorna gjort, eller halkat ur sina små hål där de sitter intryckta. Helt enkelt, en ganska kass konstruktion, så det har jag löst idag. Innan jag tog bort dem drog jag en blyertslinje utmed överkanten på dem. Sedan var det dags för uppgraderingen.

Jag började med att åka ner till brädgården och köpa den här.

8 gånger 27

Det är en planhyvlad list som är 8×27 mm. Plastskenorna är nämligen 8 mm tjocka och 14 mm breda, så den här blir perfekt om man kapar den på längden. Lådorna har ju spår som är anpassade efter plastskenorna, så det gäller att vara smart. Givetvis hade man kunnat köpa vilken bredd som helst på planka som är 8 mm tjock och sedan sågat den i lagom storlekar, men det smidiga med den här är att den nya listen bara har sågats av mig på ena sidan – den andra, den som kommer att ligga uppåt och bära lådan, är en spikrak planhyvlad kant. Alltid bra.

itusågade

Efter att ha kapat listen i lagom längder och sågat dem i mitten på längs, var det dags att förborra två hål i varje. Det här gjorde jag för att kunna skruva hårt i dem utan att de spricker. Man kan förstås skruva i oborrat trä, men vill man vara på den säkra sidan är det smart att förborra. Här på bild ser ni två saker: min borrplanka, det vill säga brädan jag lägger under det som ska borras i och som har hängt med ett tag samt min slagborrmaskin av det tyska totalt okända märket Meisner Craft. Den har jag haft sedan jag var 21 år och den borrar fortfarande som en kung.

två hål i varje

Sedan skruvade jag alltså fast listerna i skänken, och såg till att de hamnade utmed blyertslinjerna jag dragit så att lådorna hamnade på rätt höjd. Klart!

och klart

Nästa del av projektet var att byta beslag på skänken. Jag är inte mycket för träknoppar (även om de också hade blivit bättre med färg på, förstås) så jag har köpt nya och märkligt billiga handtag på Biltema. Här får man inte ha för bråttom, eftersom jag skulle borra nya hål. Jag passade in de nya handtagen så att det gamla hålet täcktes av dem, mätte noggrant var de nya skruvarna skulle sitta och kontrollmätte mellan varje borrning.

nya beslag

Så himla bra! Och ganska stor förbättring med litet arbete, om du frågar mig. Nu är alltså skänken klar för ommålning, men det tar jag en annan dag. Just nu ser det ut så här i hallen/förlängda köket:

halva inne

Ja, jag SA ju att ni skulle få se vitrinen! Jag är väldigt nöjd med den, alltså. Och har inga svårigheter med att se hur fint det kommer att bli när skänken är i samma färg, taket ommålat och det har kommit upp en fin ljusgrå medaljongtapet på väggarna… men en sak i taget. Just nu är jag helt enkelt nöjd med det här.

 

Idag körde jag en timme härifrån till en annan liten ort i Östergötland för att köpa ett fönster. Det är röta på ramen till sovrumsfönstret, och jag har hållit span för att hitta ett fönster i rätt dimension så att jag kan byta ut det. Jag har redan köpt ett som är lite för stort, men det här är perfekt och dessutom ett helt nytt spröjsat träfönster för en fjärdedel av ordinariepriset. Det gör bytet så mycket enklare. Konkurser är hemska, men tacksamma för sådana som mig. Och för farbrorn som köpt konkursboet och nu säljer ut varorna. Det är det där med död och bröd, igen.

Den här timmen jag körde. Det var så fantastiskt vackert. Jag älskar den här trakten ända långt in i ryggmärgen. Träden, blandningen av barr och löv, det lysande gröna gräset och de svartvita korna som står i små klungor och idisslar medan de ser bort mot billjudet med tunga ögonlock. Himlen med sina vänliga molntussar, sjöarna som blänker till då och då, de vackra gamla trähusen som står mellan åkrar och skogar. Det är faktiskt så vackert att det gör lite ont. Du gamla, du fria, du skogstäta jord, du sitter i mig sedan barn jag lekte. Jag fick lust att fotografera mig själv i klänning och gummistövlar, stående mitt ute på en av de smörblommetäckta ängarna, med ett paraply över huvudet trots solskenet, rakt och allvarligt. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Bilden är liksom redan tagen någonstans.

Polisen som har hand om ofredandeärenden är ledig den här veckan. Han kommer tillbaka på måndag. Jag fick ett telefonnummer. Sedan var jag på loppis och köpte två kaffekoppar med fat och fyra vinglas. På lördag är det min tur att bjuda grannarna på middag, Mellan och Mjuka, Italienaren och Skrattfrun, Norran och Gilla. Det kommer att bli jättetrevligt, det vet jag redan. Och trots att jag verkligen är så trött på Nästgårdsmannen att jag skulle kunna explodera, så tycker jag också synd om honom. Jag skulle inte vilja vara han, någon som uppenbarligen är så dålig på folk och samvaro att han inte ens klarar av att bekanta sig på ett bra sätt med världens vänligaste granngäng. Det måste vara smärtsamt att kanske höra drivande ljud från grillkvällar och kräftskivor och aldrig någonsin vara välkommen.

Halvvägs på väg tillbaka från fönsterköpet, med fönstret liggande inkilat bakom framsätena i bilen, stannade jag i en tredje liten ort och åt lunch för mig själv. Och så var jag på en annan loppis och köpte böcker för en femma styck.

20140527_154826_2

Igår planterade jag ut mina tomater i drivhuset. Några av dem har bleknat betänkligt av nattens svalka. Men de lever. Det är jag glad för.

 

 

 

Idag kom slutfasen av soff-fix, det vill säga sybiten. Jag åkte och köpte två meter tyg, två billiga liggunderlag, tre kuddar och ett fårskinn och åkte hem och satte igång.

2014-05-021

Jag ritade ut hörnbiten på lite tidningspapper, de två rektangulära bitarna mätte jag bara och klippte direkt. Till de tre kuddarna tog jag två bitar spilltyg jag redan hade hemma. Jag är mycket nöjd med resultatet. Olivia med.

godkänd av katt

Så fort en katt har godkänt, då är det bra. Eller som Ernst Kirschsteiger säger: ett rum med en katt behöver inte inredas, det är perfekt. (Han glömde bara säga att katten förstås diggar när man har fixat till det lite.) Det här känns förresten som en väldigt bra efter-bild, jämfört med 70-tals-furufesten det var från början.

Nu ska jag sammanfatta vad det här kalaset kostade, eftersom jag tydligen har blivit en DIY-blogg. Okidoki.

  • 2 st liggunderlag, 49 kr/styck, Jula
  • 2 m tyg, 79 kr/m, lokal tygaffär
  • 1 fårskinn, 329 kr, IKEA
  • 2 små kuddar, 7 kr/styck, IKEA
  • 1 större kudde, 29 kr, IKEA

Det här blir alltså 628 kr totalt. Hade jag hoppat över att köpa fårskinnet hade det blivit 299 kr.

Trehundra spänn för en ny, fin kökssoffa. Alltså… man kan ju inte annat än att vara jättenöjd med det.

Nu ska det förstås sägas att jag hade både lackfärg (annars kostar den 80 kr/litern på Byggmax, det gick inte ens åt en hel liter) och tyg till kuddarna hemma (stuvbitar, kanske 25-50 spänn totalt?) Men oavsett, har man inte det och slår på en hundring till blir det fortfarande en helt ny möbel för fyrahundra och några timmars arbete. Det är ju klart överkomligt.

Så… sätt igång nu alla sugna och kolla på ”bortskänkes” på Blocket. Och backa inte för fula furumöbler, de kan vara en omålad pärla.

20140430_194553

Japp. Jag beställde möbelskruv från Slöjddetaljer (kanonbutik) och de låg i brevlådan när jag kom tillbaka från jobbet, så skruvade jag ihop den nymålade härligheten och… ta-da! Den är stor, men inte för stor… väl? Jag har inte riktigt bestämt mig än. Och det kommer nog att krävas en del provsittning innan jag vet om man sitter skönt i den eller inte. Lite fårfäll, filt och ett par kuddar ska nog till för att riktigt kunna känna efter rättvist. Men det lutar nog åt att det här faktiskt var en riktig lyckträff.

Budgetköket fortsätter att ta form till minsta möjliga peng.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare