huset


Japp. Idag igen. När jag nu ändå har så god loppiskarma för tillfället tänkte jag ta tag i ett hörn av vardagsrummet som har sett ut lite som hörnet gud glömde. Nämligen det här:

före

Ja, ni ser ju. Egentligen ingen plats för något alls, ändå den platsen där allt gärna hamnar. Tanken var att det här skulle vara en skön liten slapphörna, gungstolen älskar jag och den var bland det första jag alls köpte till huset, men den sköna känslan hade väl inte riktigt infunnit sig än. Jag behövde förvaring. Så igår kollade jag upp vilka loppisar i området som har hunnit öppna för året och idag besökte jag fem stycken.

Här tänker jag nu klämma in en liten loppis-skola för den som inte har vanan inne. Det viktigaste är: ta dig tid. Gå runt och se på allt, mitt bland en väldigt massa som du inte vill ha eller behöver finns kanske precis det där som du vill ha och behöver. Kom ihåg att titta med fixögonen på. Kan en stol bli underbar med ett nytt lager färg eller fräscht tyg på sitsen, till exempel? Och det näst viktigaste är: köp bara sådant du verkligen tycker om. Spekulera inte i om något ”kan vara värt något”, utan handla med hjärtat. Om du köper något du både har användning för och tycker om så spelar det ingen roll vad det är värt i någon annans ögon, då är det nämligen värdefullt för dig. Skola över.

Efter en heldag med loppis kom jag alltså hem med bland annat de här tre:

hyllor

Det är alltså en liten teakhylla, en ännu mindre ”blomhylla” och en liten, gammal rejäl bänk. Tillsammans kostade de 170 kr. Den största hyllan var den billigaste, märkligt nog. Hur som helst. Jag skrubbade av dem ordentligt ute på förstukvisten, undrade vad stämpeln på ryggen på teakhyllan kom från och undrade vem den där Åkerlund är. Och så placerade jag in två av hyllorna i hörnet.

efter2

Blomhyllan får bo längst in, eftersom den inte har rygg och dosan till fiberkabeln sitter där på väggen, då hamnar den inte i kläm. Jag är mycket nöjd, det här var precis vad det hörnet behövde. Hyllorna svalde massor. Förresten, apropå loppis-skola: allt på den här bilden utom vedkorgen och fårskinnet är loppisfynd. Ja, klädseln på soffan är köpt ny också, men själva soffan – inte ny. Jag gillar det. Känslan av kupp.

Och på tal om kupp! På en av loppisarna hittade jag tapet. Den kostade tio kronor rullen, och den är så himla fin! Jag har ingen aning om närifrån den är, men den är nog inte jättegammal. Åttiotalet, kanske? Oavsett kommer den att passa helt klockrent i ett av rummen här i huset. Hurra för det, ett helt rum omtapetserat för femtio spänn!

tapet

Självklart hittade jag en massa annat smått och gott, men jag ska inte tynga er med det, bara avsluta med den extremt prosaiska användningen av gammbänken – nämligen som underrede till den helt fantastiska välfungerande kallmangeln jag hittade för en hundring. Det ni! Nu blir det slätlakan här i gårn!

mangel

Trist bild, ja. Men kanske egentligen det bästa jag har köpt på mycket länge.

Ja, hjälp. Nu blir det kaffe och Netflix och vila på sina lagrar.

bialetti

Bialetti Moka express-kanna, i princip oanvänd. 35 kr.

peugeot

Peugeot-kvarn i fint skick. 25 kr.

upsala-ekeby

Kaffekanna och gräddsnipa från Upsala-Ekeby. 35 respektive 1o kr.

eva

Djuptallrikar, ”Eva” från Rörstrand, perfekt skick, 10 kr/styck.

anette

Assietter, ”Anette” från Rörstrand, perfekt skick, 5 kr/styck.

grönfågel

… och en liten grön glasfågel för en tia. Och för glädjens skull.

Jag köpte en helt ljuvlig liten broderad vägglampa också, men den har jag hängt upp i gästrummet så den får ni se vid annat tillfälle.

Just nu: sprickfärdigt nöjd.

PhotoGrid_1396195034708

Det här är ena gaveln på gamla grishuset. Det vill säga, en av de två byggnader som utöver själva huset utgör min gård. Den andra, snickarboden, är i rätt dåligt skick. Lilla Farbrorn har försökt isolera den på ett sätt jag inte skulle rekommendera någon: genom att spika upp lite allt möjligt på innerväggarna. Som gammal trasmatta, linoleum, masonit, eller varför inte plast i lager på lager. Det här har lett till att det huset luktar röta, och jag är orolig för att det inte kommer att gå att rädda det. Vi får se.

Grishuset däremot är gammalt och har i vissa fall skruttigt trä, men det luktar inte röta och det är torrt och luftgenomsläppligt. Det här är bra. Och det har lett till att jag har tänkt att det så småningom ska bli gäststuga. Och nej, ingen behöver bli orolig för att jag ska lägga mina gäster i en gammal svinstia (även om tanken ju är ren humor), utan jag tänker mig att den gamla höskullen ska bli sovloft, och så ska jag snickra en väggfast våningssäng i det lilla rummet där stegen till loftet finns. Jag tänker inte ens isolera det här huset, bara sätta vindpapp på väggarna och en innerpanel ovanpå pappen. Då blåser det inte rakt igenom huset, men kommer fortfarande att ha ventilation nog att hålla sig friskt. Jag har ju ändå bara gäster här på somrarna, och då krävs inte mycket värme.

Idag har jag alltså börjat renovera lite. Inte för att jag direkt har börjat med något av det viktigaste, men jag har tänkt rätt länge att den här väggen har sett lite sorgsen ut. En del av plankorna har suttit löst och de här spetsdekorationerna hade fullständigt vittrat bort. Om inte annat är det ett lätt sätt att själv se att det händer något, att byta ut småsaker.

När jag tog bort de gamla resterna under fönsterluckan stod jag en stund och bara såg på spikarna. Handsmidda, vackra. Jag har tänkt hela tiden att bodarna måste vara äldre än själva huset som är byggt 1907, och det stämmer. Den sortens spik kommer från 1800-talet någon gång.

Nu är gaveln alltså kompletterad med färsk planka och spik från 2000-talet. Det är ganska häftigt. Jag ska se till att måla den innan juni, för då ska jag plantera ut stockrosor vid den här väggen. Jag har försått några tillsammans med tomaterna som ska ner i drivhuset så småningom och lite annat smått och gott. Resten av huset gör det inget om det tar lite tid med. Jag har gott om tid.

IMG_20140330_122252

 

Drivhusbygge

Japp. Fem timmar tog det, drygt, från att jag satte sågen i första plankan tills jag hade målat klart. Fönstren måste skrapas och målas de också, men det är ju ingen hets med det. Det var viktigare att få själva drivhuset klart, så att jag kan fylla det med kompostjord och förbereda. Och jag är så nöjd nu. Det enda jag behöver köpa till är plexiglas till kortsidorna, det finns att köpa billigt på Biltema. Annars blev det här gratis. Gammalt spillplank som är kvar sedan jag rev Lilla Gulag (men som fortfarande såg färskt ut när jag sågade i det, hurra för det), lite överbliven läkt från takbytet i höstas till lister för glaset att lutas mot och två gamla fönster som stod och skräpade i garaget. Målarfärgen hade jag också sedan innan.

Fem timmar utomhus där jag först tog av mig tjocktröjan, sedan vek upp byxorna och tog av mig sockorna så att jag gick barfota i träskor, för det blev för varmt annars. Det pirrar skönt i kinderna och pannan, jag är solkysst för första gången i år. Olivia höll mig sällskap hela tiden, rullade runt i gräset och ville för en gångs skull bli kliad på magen. Nu ska jag dricka kaffe.

Jag är tillbaka på landet. Vid ena husväggen är det just nu helt översållat med snödroppar, och med några små buketter av det där slaget som kommer att bli lupiner när de blir stora.

IMG_20140319_150442

Häromdagen ringde Norran och sa att min garagedörr stod öppen. Han sa det med många utropstecken, utan att veta att jag har varit med om det förut, att dörrarna blåser upp och sedan åker stoppen ner så att dörrarna blir stående öppna. När jag sa det andades han hörbart ut och sa ja, för cykeln står ju kvar! Men… har du inget lås på dörren? Och jag svarade att nej, det har jag inte. Jag har liksom tänkt att det är bättre att om någon nu tänker bryta sig in, att de hellre får stjäla utan att förstöra. Eller kanske att om det inte är låst, då ser det heller inte ut som att det finns så mycket att stjäla. Allt jag har är ju loppis och begagnat, inget är värt särskilt mycket pengar. Men jo, jag skulle ha blivit ledsen om cykeln hade varit borta, så det var tur. Norran och jag småpratade lite till, jag tycker mycket om honom och hans fru och är glad att vi är landetgrannar. Han tog en lov runt själva huset också och kollade att allt såg okej ut. Det gjorde det.

Nu när jag själv kom ner tog jag själv en lov runt gården, som jag så gott som alltid gör om jag kommer hit dagtid. Sätter på vattnet. Kollar vad av blommor som lever. Kollar så allt står där det ska, att inte presenningen för vedförrådet har blåst bort eller något är trasigt. Norran hade kört ner ett par pinnar för garagedörren så att de inte kunde blåsa upp igen, det var bra tänkt. Och så tog jag en lov runt min lilla odling och upptäckte att vitlöken jag satte i höstas har grott.

20140319_163955_1

Pictures2

Jo, jag tycker att det blev bra med bänkskivebiten. Olivia har också som synes inspekterat och godkänt, så då var det bara att dra igång och måla.

Förresten, till alla DIY-are, två av mina se-till-att-ha-hemma-varor som jag rekommenderar: shellack och hårdvaxolja. Man använder pyttelite åt gången av båda, så de är hur dryga som helst när man väl köpt en burk. Och hoppa inte över shellack på kvistar i trät innan målarfärgen, så slipper man de där fula fläckarna man kan få annars. Hårdvaxoljan är min favvo på allt man skulle kunna lacka som behöver lite slitstyrka, gillar den matta mättade looken bättre än lack.

Nu: säng, brasa, te med massor av ingefära, citron och honung.

Jag har den där sortens halsont som betyder att jag är i starten av en vrålförkylning. Det känns inget vidare med tanke på att jag på onsdag, torsdag och fredag ska spela sammanlagt fem föreställningar, och jag dessutom sjunger lite i den här pjäsen. I en tonart som går rätt högt.

Men just nu, bara nu, är det rätt så skönt att tillåta sig att säcka ihop lite. Jag och katten är på landet. Vi har gemensamt känt lukten av husmus, och jag har svurit över att nämnda husmus tydligen har tuggat sönder min vetevärmepåse, utan att egentligen bry sig om själva vetet. Idag har morbror varit på besök och vi har tätat golvet under vedspisen (sotiga spår visade nämligen klart och tydligt varifrån musen/mössen kommit, och det får väl räknas som tur i oturen.) Och så har vi snickrat början på en hylla bakom elspisen, för att få till lite extra förvaringsutrymme i lilla köket där det hittills bara har stått en knapphändigt hopspikad masonitlåda som täckt eluttaget till nämnda spis. Jag älskar när vi kommer på de lösningarna. Inte bara för att det får mig att känna mig nöjd med själva grejen, utan för att det är så roligt att ha en tanke och lyckas bygga den på plats så att det blir precis sådär smart och bra som det var i huvudet. Nu har jag början på vad som kommer att bli kastrullhyllor, tror jag. Och jag har tagit bilder med finkameran, men glömt att ta med mig kortläsaren, så här kommer en grynig mobilbild av nämnda hyllstart.

20140215_174248

Nu ska jag alltså måla den gamla träpanelen på väggen och hyllstarten i samma färg som listerna, innan jag sågar till hyllplan och målar dem med. Funderar på om jag ska byta ut det översta hyllplanet som är där nu mot en bit av den överblivna skivan från diskbänken/skåpet från i somras. Jag har råd att testa lite, blir det inte så bra kan jag alltid använda den biten som skärbräda.

Det är någonting med det här snickrandet som jag verkligen tycker är djupt tillfredsställande. Jag gillar hela processen. Att fundera över vad man behöver, tänka ut hur man gör det på bästa möjliga sätt, räkna och planera materialbehovet, köpa materialet, börja mäta och rita och såga och sätta ihop. Det är så härligt konkret och klart. Och så gillar jag att använda planhyvlad furu, riktigt trä i ett gammalt hus där man har börjat så istället för att nöja sig med en halvhjärtad nästanhylla i plywood från IKEA.

Den gamla panelen under masonitskivan är duvgrå. Pärlgrå. Vackert gammelgrå. Jag har bara tagit bort masoniten under själva hyllan, eftersom jag fortfarande planerar att tapetsera om köket, jag tycker om tapet. Men det här plastgolvet kommer att ryka till sommaren. Då ska jag sätta in ett ordentligt brädgolv som jag just nu tror att jag kommer att måla, kanske just i den där gammelgrå nyansen som de ursprungliga väggarna har. I år ska jag bli helt klar med köksrenoveringen, har jag tänkt. En liten bit i taget.

Men nu ska jag ligga och vara förkyld i några dagar, och fundera på hur jag ska fortsätta med bokmanuset.

Förresten, jag har slut på förslag till novellföljetongen, så jag tror att den stoppar här. Tack alla för era fina inlägg, jag har haft superkul och verkligen blivit så sugen på att skriva igen! Ni är guld!

Katten kurrar sitt uppfordrande morgonkurr, det där som betyder men upp med dig nu då och släpp ut mig! och jag ligger kvar, sömndrucken och trött med håret i moln runt ögonen och drar bara upp rullgardinen. Ute är det vackermorgon, vackrare än vacker, med frostmönster överallt både på gräset och träden och i själva luften. I år har jag rullat in vadd mellan fönstren, så de immar inte. Det blir bara lite frost på ytterfönstret, men mellan glasrutorna är det torrt och kallt och vackert. När jag linkar nerför trappen och in i vardagsrummet visar termometern på väggen femton grader inne och minus två komma sex ute. Jag ser inga nya sorkhögar idag, har ingen aning om ifall det är för att jag satte ett femtiotal alliumlökar i närheten av deras mest trafikerade led. Man kan ju alltid hoppas.

fågelbad

Jag släpper ut katten och alla fåglarna som inifrån köket ses flyga kors och tvärs från fågelmataren med fröna jag ger dem är plötsligt ingenstans. Några av dem har jag lärt mig. Talgoxe och blåmes kunde jag sedan innan, men nu kan jag nötväcka och entita och steglits och domherre och den där gula, den kan jag inte än, men jag kommer att kunna den för den kommer ofta tillbaka när katten är inomhus. En fågel har hon tagit som jag har sett, en enda, en liten entita låg där på gräsmattan en dag. Jag har vant mig vid att kika ner mot fötterna just runt köksingången, det är där hon lägger dem. Näbbmöss och sorkungar och skogsmöss. Och en entita. Ormen från i somras räknar jag inte riktigt med, jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Men idag är det tomt, katten smyger iväg på tassar hon lyfter högre än vanligt över knastret, jag fnissar åt hennes stil en stund. Regnvattnet har frusit i fågelbaden och i regnmätaren. Jag kommer ihåg att jag har målarfärg i garaget som inte mår bra av frysgrader, den måste flyttas ner i jordkällaren.

Jag har varit glad i flera dagar. Gått med en sådan där stillsam, lugnt kurrande glädje som känns som katten låter. Igår åkte jag och handlade mat och stannade till vid en liten sjö, stod och tittade ut över den spegelblanka ytan och bara log, log för mig själv och för världen. Jag känner att jag tycker om världen. Och butternut squash. Det tycker jag mycket om.

Imorgon måste jag lämna tillbaka några biblioteksböcker. Jag ska titta efter en hylla till ena hallen på loppisen samtidigt, se om jag kan hitta något rundat och nätt som passar i ett visst hörn. Jag har blivit en sådan som alltid har ett måttband i handväskan.

Vintern är på väg, det ska snöa förstsnö om någon vecka. Natten till idag var så stjärnklar att det lyste in genom mitt sovrumsfönster. Jag har vinterdäcken på och är beredd.

frost

Jag prokrastinerar. Skriver långsamt och mödosamt några meningar, sedan får jag för mig att jag måste snickra en kryddhylla. Så då snickrar jag en kryddhylla. Man kan ju åtminstone vara glad för att mitt prokrastinerande resulterar i något annat konkret.

IMG_20131101_121645

Världens enklaste lilla hylla. Lite planhyvlad furu, 8mm-varianten, rundad kant upptill (jag använde ett dricksglas som mall att såga efter) och ett par hål för rundstavarna som ser till att inget trillar ner. Jag ska måla den, men det får bli imorgon.

Hyllan ovanför den är bland det första jag gjorde i slöjden. Jag kan inte ha varit mycket äldre än nio-tio år. Det är en nästan likadan hylla, minus rundningen och stavarna. Lite skev och grov, men den funkar fint. Ibland funderar jag på det där, vem som egentligen lärde mig att snickra. Jag vet inte riktigt. Det var definitivt inte pappa, han lyfte aldrig ett finger med något praktiskt över huvud taget, han var för rädd om hårlacket och pressvecken. Mamma då? På sätt och vis, men ändå inte. Min mamma var (och är fortfarande i viss mån) en redig kvinna. Jag minns en gång när videon gick sönder när jag var barn, mamma sa vi öppnar den och tittar inuti om vi ser nåt som är trasigt! och så öppnade vi videon, och mamma knackade lite här och petade lite där och grejsade och videon gick igång. Hon hade ingen aning om vad hon hade gjort, men det funkade. Och när min cykel fick punka var det alltid mamma som drog ihop indianhåret i en tofs och hällde upp vatten i badkaret för att se var det pyste. Men snickrande och målning? Absolut inte. Min mamma kallar det karlgöra.

Man kanske kan tänka att jag har ärvt mammas praktiska sinnelag men använder det annorlunda. Det jag har fått med mig är att man inte måste veta hur man gör för att göra saker. Man kan lära sig det på vägen. Det är vad jag brukar säga till vänner som undrar om jag inte är rädd för att göra fel när jag till exempel sätter kakel och sånt. Det värsta som kan hända är ju att man gör fel, och då måste man börja om. Men värre än så blir det inte. Om man dessutom som jag mestadels använder sig av begagnat eller loppis/Blocketfyndat material, då har man råd att experimentera lite.

Jag älskade träslöjd och hatade syslöjd på mellanstadiet. Jag älskade dofterna i slöjdsalen och att få använda bandsågen trots att det var farligt. Att virka mumintroll och sy ett fult linne i styvt tyg däremot, det var inte alls lika magiskt. Jag kan fortfarande inte virka. Men jag äger en egen geringssåg och cirkelsåg och sticksåg och flera handsågar. Och det trots att jag inte vågade välja träslöjd på högstadiet. Det var killgöra.

Det känns fint att ha fått ordning på kryddorna. Då ska jag väl öppna mitt manus igen och se vad jag kan hitta på med det.

Igår blev det sista klart på takläggningen. Det är så fint! Och tätt! Och i största allmänhet, jag är så NÖJD! Har gått ut ett par gånger om dagen sedan förra helgen bara för att titta på taket så långt, eftersom det där med nytt och fräscht och helt liksom fick hela huset att kännas annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt, förstås. Och nu, med alla stuprännor och ändplankor och plåtgavlar på plats, ser det faktiskt ut som… ett gediget hus. Inget riskerar att bli förstört på grund av regn, jag kan utan att blinka gå vidare med allt jag vill fixa inomhus. Det känns ganska underbart.

färdigt tak

Däremot kommer det nog att få ta tid, det där med att gå vidare med annat. Jag är nämligen helt slut. Har blåmärken över hela kroppen efter allt kånkande av saker hit och dit (min morbror var också här igår och hjälpte mig att köra skräpet till återvinningscentralen, plus det utrivna köket från förra sommaren och det gamla kylskåpet som har stått i grishuset tills nu, eftersom jag inte har någon släpkärra). När hantverkarna och morbror åkte var jag så trött att jag skelade.

Den där extra sovtimmen natten till idag kom lämpligt, kan man säga. Jag vaknade och kände mig ungefär som slaktavfall, släpade mig linkade ur sängen (jag har fått nåt mysko knäont också, tack kroppen, tack tack) och åt frukost. Efter en stund såg jag på klockan, och eftersom den redan var halv ett värmde jag på mat från igår och åt lunch. Och blev helt oproportionerligt mätt. Det tog en stund innan jag insåg att klockan i köket inte var tillbakaställd, vilket klockan på nattygsbordet var. Om det betyder att jag åt frukost och lunch med ungefär en timmes mellanrum? Ja, det kan vi säga. Det visar väl också på ungefär hur välfungerande jag är idag. Kände inte ens efter, utan bara oj halv ett jag måste äta. Piggt.

Men för att kompensera för det lyckades jag igår baka den mest ljuvliga äppelkaka ni kan tänka er. Och det känns som en bragd, för glutenfria kakor och bröd är ingen lek, alltså. Men den här, den var så god att ingen av de andra ens misstänkte att den var glutenfri. Jag har en bit kvar i köket. Så kaka, lite dvd-tittande på datorn och soffligg med brasa och filt på blåmärksbenen. Det är planen för dagen. Det är fan tveksamt om jag ens tänker borsta tänderna idag.

Imorgon fortsätter jag skriva, och nu kan det få regna precis hur mycket det vill.

Äppelkaka

tak1

tak6

fika

tak7

tak8

gammtegel

Det här är första inlägget jag skriver med fiberbredband i huset. Herrejösses vad det går. Jag har varit här hela sommaren, och lite mer än en månad till sedan jag kom tillbaka från Stockholm, och liksom vant mig vid att det mobila bredbandet hackar och är ungefär lika pålitligt som en småtjyv bredvid en handkassa. Vissa dagar har bredbandet uppfört sig som om det har PMS och då har det inte varit bredband alls. Det har hela tiden varit för långsamt för att kunna se ens en youtubevideo. Men idag kom alltså den finfine teknikern Robert och drog in optikabeln, och snälla bolaget som levererar nät kopplade på mig direkt, utan problem eller barnsjukdomar. Så här sitter jag nu. Och kan bläddra mellan både det ena och det andra utan att vänta. Otroligt.

Landetlivet levererar.

Apropå landetlivet har jag köpt två rosor och planterat ut. Efter att ha googlat lite såhär i efterhand (nej, det är ingen mening med att beskylla mig för att vara trädgårdssmart inte) har jag insett att den ena av dem tydligen i princip är omöjlig att få att må bra. För att citera något rosforum ”det är en floristros, inte en trädgårdsros”. Well la-di-da sa jag och planterade ut den vid husväggen. Den kommer antagligen att frysa ihjäl rätt snart, men vafan. Man ska inte dalta för mycket med sånt.

Såhär skulle den se ut nästa år om jag var florist:

blackbaccara

Den är så snygg! Så lättförförd var jag att jag inte ens kollade upp om rosjäkeln funkar i min jord, jag bara åååå vad fiiiin. Dumskalle.

Den andra rosen däremot, den ska nog klara sig finfint. Den heter Climbing Iceberg (älskar rosornas poetiska namn!) och ska tydligen vara en lättskött, starkväxande sort. Jag har planterat den vid dörren, och hoppas att det ska bli såhär:

iceberg

Utom att min dörr är blå, då. Jag hoppas verkligen inte att det blir så här istället, den bilden kom upp som förslag när jag googlade rosen:

giant-iceberg-inflatable-climbing-wall-3

Det vore ju jätteobehagligt och opraktiskt att ha den här vid dörren.

Imorgon är det helg. Jag ska fortsätta skrapa och måla fönster, tänkte jag, om det inte regnar och om det håller sig över 8 grader. Från nästa helg börjar vi riva taket. Innan dess ska jag skruva ihop en byggställning, så att allt är klart när takläggaren kommer (kanske, om vädret håller sig på vettiga sidan, passar jag på att måla så mycket av huset jag hinner när jag ändå kommer åt lättare). Min gullemorbror ringde idag och sa med gladrösten att jag inte måste hyra någon ställning, för han får låna en av en bekant. Jag älskar den mannen, och älskar att han tycker om att göra mig glad.

 

frosten

Imorse: jag vaknade av att jag var kall på näsan och när jag kollade termometern hade innetemperaturen sjunkit till drygt femton grader under natten. Ute var det en minusgrad, marken var knastervit. När jag släppte ut Olivia stod hon förvirrat och lyfte lite på tassarna mot kylan innan hon for iväg som ett skott. Vänta du bara, kissemin. När snön kommer blir det ännu mer nya sensationer för dig.

När jag kom hem från bokmässan var jag, för att använda ett norskt uttryck, helt kake. Jag vet inte varför de uttrycker att man är tårta när man är helt urlakad (mina norska vänner har liksom aldrig lyckats förklara det ordentligt), men för att återkomma till saken – kake. Jag var så trött att jag somnade redan vid tiosnåret och vaknade först tolv timmar senare, och fortfarande var så trött att jag inte orkade göra något annat än äta smörgåsar och se på tv-serie på datorn liggande i sängen hela dagen igår. SvD har haft en artikelserie om introverta-extroverta och jag känner igen mig. Inser att jag nog är ganska långt på skalan introvert, trots att jag har valt ett yrke som går ut på att stå inför andra mår jag egentligen bäst ensam eller på tu-tre man hand, och det tar tid för mig att återhämta mig från de där stora sammanhangen med massor av folk och massor av ljud och möten och stimulans. Med det sagt – det var roligt med bokmässan, helt klart. Till skillnad från teaterbiennalen eller guldbaggegalan som är de andra två stora branschfesterna jag brukar delta i skiljer sig den här genom att man som utövare faktiskt också möter sin publik. Det var härligt och nästan rörande att se människor köa för att prata lite med en favoritförfattare, och jag blev återigen påmind om att jag är så himla himla glad för att ha blivit antagen på just Forum. Förlagsmiddagen var helt enkelt supertrevlig, och mina författarkollegor är gulliga och spännande och i största allmänhet bra folk.

På väg hem stannade jag till på fika hos bästa Huskorset och Filmstjärnan och diskuterade byggnadsvårdstalibaner och medelklasshipsters (vi är förstås både det ena och det andra) och fick med mig en låda med blommor och smultron att plantera ut vid huset. Så det har jag gjort. Jag satte ner dem bara lite hjälpligt när jag kom fram, igår orkade jag inte göra mer åt det, men idag satte jag om dem där de ska få rota sig på riktigt, och när jag ändå var ute skrapade och målade jag tre fönster. Bara fönstren, och bara utanpå. Inte fodren, de ska målas med annan färg så småningom. Fönstren kommer att behöva målas igen nästa år, för de måste kittas om allihop, men jag hinner inte det nu innan det blir kallt på riktigt. Det är ändå bra med ett skyddande färglager innan snön kommer.

nymålat

Jag var ute från tio i morse till fem i eftermiddags, katten gjorde mig sällskap och låg och rullade vid mina fötter och var söt, och frosten smälte bort och det blev varmt i solen, även om skuggsidan av huset inte kom över åtta grader var det underbart. Och som den äkta introverta jag är känner jag mig alldeles uppfriskad nu, där jag ligger med en kopp te. En skrapa-måla-trädgårdsdag med katten som enda sällskap var precis vad jag behövde för att känna att jag är tillbaka på normalläge igen.

Nu ska det skrivas, folkens. Nu. Börjar. Jag.

Jo, alltså. Idag hade jag min sista översättningsdeadline på ett bra tag. Det känns… overkligt. Och jättejättejätteskönt. Nu har jag tio veckor innan repstart på teatern på mig att skriva klart en bok där jag, som jag har skrivit tidigare, antagligen har tagit mig vatten över huvudet med en jättehistoria som har massor av olika trådar. Tackskelovochpris för tidernas bästa förläggare och redaktör, säger jag bara. Det här kommer att bli en skön gröt att reda ut.

Oavsett. Imorgon tänkte jag pipa över till Göteborg och kolla in det här med bokmässa. Jag är bara där över dagen, och misstänker att man inte ens hinner hälften av det som verkar rimligt på papper. Men jag har skrivit ner de viktigaste seminarierna för mig, och ska se till att kolla upp var de är så att jag hinner dit i tid. Och jag har packat minimalt. Man är väl gammalt teaterturnéproffs. Så ska jag sova på lyxhotell en natt och sen, sen åker jag tillbaka hit och skriver så tangentbordet glöder, hoppas jag.

Vad jag har gjort medan jag har översatt klart annars? Jag har pimpat en dörr. Måste säga att jag är väldigt nöjd med den. Det är faktiskt nästan overkligt att det enda som behövdes för att göra den skillnaden är lite list och färg.

PhotoGrid_1380317772038

Ja, så det är det som finns i mitt huvud just nu. Göteborg, lister och en bok som snart ska växa till sig.

Återkommer starkare snart, hörni.

Igår var grävarna här och förberedde klart för själva fiberblåsningen, i småpjuttregnet. De fortsatte från min sorkgång ut genom grinden och vidare, iväg.

diket

Ända ner till vägen där det ligger en anslutningspunkt. Jag träskosmåsprang efter dem och frågade om jag fick ta några bilder. Den ene grävarn frågade om jag skulle lägga upp dem på facebook. Sen flinade han glatt upp sig när jag vände kameran mot honom.

Grävarn

När de hade grävt klart ett långt dike som ormade sig fram ända ner till vägen lade de ut den här slangen i det. Ni vet, slangen som jag hämtade i kommunförrådet som egentligen inte finns.

slangen

Det gröna i mitten är ett varningsnät, det vill säga en plastremsa med en metalltråd mitt i. Den ligger ovanpå slangen, för då är slangen både lätt att hitta sedan när gräset vuxit tillbaka och dessutom är det en bra varning om man kör med någon slags maskin att inte gräva djupare, för där ligger det nåt. Smart.

spåret

Sedan fyllde de igen alltihop. Nu ser det ut så här. När det var gjort bjöd jag dem på kaffe och nybakta muffins med egen plommonmarmelad. Det gillade de. Sedan åkte den andre grävarn än han på bild och hämtade lite sand och fyllde på ute på vägen, för att kompensera för en massa bamsiga stenar som de grävt upp och forslat bort.

Och nu är alltså allt klart för att en tekniker ska komma och dra in själva fiberkabeln genom slangen in i mitt hus. Jag bara väntar på samtal för att vi ska boka en tid, men det lutar ju åt att jag ska kunna ha bredband i huset innan månaden är över.

Igår var det en oerhört vacker natt. Månen lyste som en strålkastare in i mitt sovrum, medan jag eldade i kaminen för att få upp värmen litegrann. Det var bara åtta grader ute, småregnade, och jag satt på sängen och funderade medan jag såg ut. Sagonatt.

månskensregn

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare