Blähurk och tomma fågelbon

I morse lyckades jag slita ner rullgardinen på golvet när jag skulle dra upp den. Stackars katten, hon flög upp och stirrade storögt på mig.

Jag själv ville faktiskt mest sätta mig ner och gråta en stund. Av ren trötthet.

Rullgardinen på topp av allt annat. Det är en av de där tiderna för mig, ni vet, en av de där tiderna när allt liksom klumpar ihop sig till ett enda stort blähurk som inte funkar som det ska. Det är missförstånd och strejker och kropp som kajkar och försvunna data från förra årets datakrasch och alltför lite tid till sådant som faktiskt betyder något, och jag är trött på blähurk. Jag känner nog mer och mer att det ska till en förändring, jag måste bara fnula lite till på var i livet den ska vara, och vilken form den ska ta.

Så länge åkte jag och handlade lite spackel och längre skruvar. Jag har inte skruvat upp rullgardinen igen, men jag ska innan det blir mörkt. Det jag har, däremot, är adressändrat DN till sommarhuset om några veckor. Jag ska börja renovera grishuset, så småningom ska det bli gästhus där har jag tänkt. Nu är det en skevsliten gammal bod där en hel del röte-brädor måste bytas ut, och målas i falurött med vita knutar och blå dörrar. Och kanske gröna fönster, faktiskt. Det är inte mycket kvar av de gamla, till och med fågelboet där det en gång varit glas är övergivet och tomt. Men en sak i taget, en bit i taget ska det bli beboeligt igen. För människor den här gången, bara med minnet av djur i väggarna.

Det är bara några veckor kvar.

 

Lufthål i tillvaron

Jag är helt urlakad i veckorna. Det tar på krafterna att vara del av en komplicerad arbetsmarknadskonflikt. Det är ledsamt och slitsamt och jag har egentligen inte lust att skriva mer om det. Eller ens tänka på det.

Alltså drömmer jag mig bort hela tiden, tänker på landet och planerar för sommaren. Idag var jag där över dagen, sågade till en liten rundstav att kunna hänga upp bestickkorg på i köket, rensade lite ogräs i det nygrävda trädgårdslandet, silade ner nässelvattnet i en dunk och hällde på nytt vatten i hinken med rötter och nässlor, vattnade, och svettades lyckligt i den 23-gradiga värmen. Vattnade med en deciliter nässelvatten i tio liter vatten, det luktade ändå multnat, friskt, gödsel helt enkelt. Näring. Och när jag stagade upp pionerna med stöd kom han plötsligt cyklande in på min gård, nästgårdsmannen. Och kramades. Jag var här nån gång och knackade på på fyllan, va? Han var nykter nu, men fortfarande något gränslös. Och jag ångrar att jag svarade ärligt på hans något insinuanta är det bara du här?

Ja, ja. Jag har inga problem med att säga ifrån om han dyker upp igen.

Nu ligger jag i soffan hemma och äter ostbågar och tittar på melodifestivalen med halva ögat. Dags för bildbonanza från idag.

 

 

Godmorgonsång i äppelträdet

Ett domherreparbesök i mitt knoppande Transparante Blanche på sovrumsfönstersidan. Kissen ägnade mycket tid i morse åt att sitta och småjama ut genom fönstret och tassa på rutan med stor längtan. Jag vet inte hur det ska gå när jag släpper ut henne, damen är mycket förtjust i att jaga fjäderleksak på pinne, så jag har en känsla av att levande fjädrar kommer att vara stor fröjd.

Hur högt på en husfasad kan fästingar klättra? Två dagar i rad nu har jag hittat en fästing vid sovrumsfönstret. Det känns inte som att de borde komma från katten, eftersom hon inte har fått gå ut än. De kan såklart ha kommit in med mig, på kläderna, efter att jag har varit ute i trädgården, men det känns ändå misstänkt att de enda fästingar jag har sett är på exakt samma plats och vid ett fönster. Men sovrummet är på andra våningen i huset så det är ju i alla fall fyra meter upp. Någon som vet om det är möjligt?

Och apropå fästingar – är det någon av er som har husdjur som brukar köra med det där fästingmedlet man kan droppa på dem? Jag har läst att vissa katter har reagerat ganska illa på det, så jag är lite skeptisk, men samtidigt vill jag ju inte att stackars Olivia med sin långa päls ska vara ett enkelt byte för alla miljontals blodsugarkryp här i Östergötland (som dessutom har en rätt hög statistiksiffra på smittbärande fästingar). Tips och råd, kära ni som vet?

Solen piper in genom rutan, det ser ut att bli en vacker förmiddag. Jag ska klippa klart gräset och städa lite innan det är dags att köra tillbaka till Stockholm. En månad kvar. En månad, sedan behöver jag inte köra hem på ett bra tag.

Hoppas att spenaten gror ordentligt.

 

En vacker dag skall vi alla dö, men först ska vi leva.

Igår kom vi ner till huset, Olivia och jag. Det är första gången hon är här, och den första timmen eller så ägnade hon åt att vara mycket försiktig och lite rädd, innan hon intog huset med stor självklarhet. Jag tycker att det är fascinerande att se. Obändigheten, viljan att höra hemma, jag känner väl igen mig i den. Nyfikenheten vinner över rädslan, det är så sunt. Redan idag äger hon stället och har koll på läget igen. Jag älskar den här katten.

Nu öppnar jag huset på riktigt för i år. Mitt senaste fynd är en gammal mangel, köpt för en hundring, skulle tippa att den är från 70-talet, men den funkar finfint och har hittat sin plats i mitt för huset överdimensionerade badrum. Jag tvättade direkt bara för att få provköra den, efter att ha skruvat isär, städat den, skruvat ihop. För mig är det att tvätta och mangla nästan något meditativt, dofterna, soltorkade lakan, och den lena känslan av manglad bomull mot kinden. Små, men oändliga glädjeämnen.

Annars har det stora projektet för idag varit att gräva ett grönsaksland. Efter många funderingar på hur och var så bestämde jag mig för den enklaste varianten – jag grävde upp ett friland och klädde kanterna på det med planka, för att förhoppningsvis hålla gräset utanför.  Känns onödigt att köpa jord till pallar när jorden här är så bördig. Och jag har sett att man kan få hämta gödsel gratis på 4H-gårdar. Vi får väl se hur det blir, men det känns vettigt.

Jag grävde och grävde, hackade jordklumpar och plockade bort sten och rötter. Det är ett ganska tungt arbete. Jag slängde pingborrelarver i en hink med såpvatten. Adjöss med er! Och plötsligt fick jag upp något som påminde om ett stort kycklingben. Ben? Och ju mer jag grävde, desto fler benbitar. Ryggkotor? Och plötsligt förstod jag.

När jag tog över huset fanns några plastkrukor nergrävda runt trädgården. I de flesta fanns lökar av olika slag, som går i blom år efter år. Men i en var det plastblommor. Den krukan tog jag bort, lät gräset ta över och slängde in plastblomman i förrådet i grishuset. Jag tänkte inte mer på det. Men nu hade jag alltså bestämt mig för att det var precis där mitt grönsaksland ska ligga, och när jag grävde upp benen ett efter ett förstod jag att den där plastblomman var en gravblomma, en blomma där någon, antagligen Lilla Farbrorn, begravt ett älskat husdjur. Jag vet inte om det var en hund eller katt, men jag skulle gissa på katt. Det finns katthål i dörrarna på de gamla bodarna. Och det måste vara länge sedan katten begravdes, för det var bara ben kvar, rena, gulnade av jord. Jag lade dem i en liten hög bredvid grönsakslandet, och tänkte att det liksom både var makabert och lite fint, alldeles samtidigt. Känslan av respekt inför livet, döden, växandet och förmultnandet, det eviga kretsloppet. Jag begravde benen igen, men närmare skogslinjen, under ett träd. Där kommer de förhoppningsvis att få ligga i fred.

Det började regna mitt i arbetet, jag gick in och tog en öl, lagade mat, gosade med katten en stund, min levande varma fina kisse, och när regnet var förbi grävde jag klart landet och planterade spenat, grönkål, broccoli, rödlök och sockerärtor.

 

Vägg riven, kamin uppackad

Den gamla murstocken har klistrats över med tidningar, sedan tapetserats. Jag pillar fram en tidningskant där det står 1950 och tänker att jag verkligen måste be sotaren komma och provtrycka skorstenskanalen innan jag installerar kaminen, för jag vet inte hur länge den har stått oanvänd. 1950. Det är sextiotre år som har gått sedan dess.

Men nu står kaminen där, tack vare en effektivt riven vägg, hjälp att bära den uppför trappan och en hel del skratt åt absurditeter medan vi räknade ut hur man egentligen skulle skruva fast benen på den, det var krångligare än man tror. Och jag skrubbade de gamla kakelplattorna på golvet, slipade försiktigt bort klister och en färgrand med fint sandpapper, och när allting såg ut så här satt jag en stund på sängen och tänkte att det nog har stått en mindre kakelugn här från början, en låg, halvcirkelformad, enkel. Och nu ska jag spackla igen sprickorna i murstocken med kalkbruk, installera röret, sedan måla hela murstocken vit och fundera på vad jag ska göra med taket egentligen innan jag tapetserar med den fina blomtapeten.

Det som har varit garderobsgolv är inte lackat. Jag vet inte vad jag ska göra med det, såpskura bara kanske, eller olja in det lite i väntan på den stora golvslipningen som definitivt inte kommer att hända än på några år. Men vackert är det. Och lätt att föreställa sig hur rummet kommer att bli, när det här är färdigt.

Gräsklipparen gick snällt igång på första försöket. Det är den pålitligaste gräsklippare jag har ägt. Och första.

Jag längtar till sommaren, väldigt mycket.

 

Från mitten av juni till slutet av juli. För att jag säger det.

Frilanslivet har sina för- och nackdelar, för att använda en sliten fras. I mitt fall handlar det just nu om att om jag skulle göra det som är enklast för det företag jag jobbar mest för, då får jag bara tre veckors semester i sommar. Om jag i stället gör det jag känner att jag behöver, vilket är att ha sex veckors sammanhängande ledighet för att bli mig själv och vila upp mig ordentligt, då riskerar jag att förlora vissa uppdrag inte bara för nu, utan återkommande.

Det är inget snack om saken. Jag måste gå på det jag känner att jag behöver, inget annat, för det är ingen annan som tar hand om mig. Med andra ord – om det innebär att jag tappar en av mina bästa uppdragsgivare, så må så vara. Jag klarar det, jag har klarat större omställningar förr. Jag behöver ha min sommarledighet, så är det bara. Jag har inte varit i god form fysiskt på länge, och en hel del av det skylls slitenhet. Pengar hjälper inte mot slitenhet. Vila hjälper mot slitenhet. Ett noll till vila och matchen är över.

Jag behöver en sommar där jag får gå ner i varv fullständigt, där jag arbetar med kroppen men låter huvudet vila i mesta möjliga mån på dagtid, för att sedan sätta mig med datorn på kvällen och skriva klart boken som jag har gått med i mig ganska länge nu. Förra sommaren byggde jag om köket, i år har jag tre projekt. Att åtgärda det läckande taket i badrummet, byta ut stuprännorna på hela huset (de här två hänger ihop lite, ja) samt att installera den där nyinköpta lilla kaminen. Det hinns med på några veckor, men sedan ska jag hinna prutta runt och sitta och läsa i hängstolen och irritera mig på sorkarna och promenera upp till sjön och bada och vifta med sommarnageltårna. Det här är viktiga saker, hur litet det än kan låta. Det är det.

Förresten, så här ser köket ut nu, lite halvfärdigt in på renoveringen.

Och så här planerar jag att må en del i sommar.

 

Och jag nyser hela dagarna, så nu är det vår!

Uppdatering på det där med kaminen: nu är den framme i huset. Den ligger i en trälåda som står på en träpall som sitter kvar på pirran som jag har kört in i hallen. Puh, härlig mening. Men hur som helst, den väger 70 kilo, och lite trälåda på det, så jag var faktiskt och för en gångs skull klok nog att inte ens försöka lyfta den. Nog för att jag har kånkat en del i mina dagar men gränsen går nog vid att försöka lyfta 70 kilo gjutjärn uppför en smal liten trappa.

Men däremot körde jag ner och kånkade upp mitt soprumsfynd uppför nämnda trappa. Just nu ser det ut så här i sovrummet.

Alltså, det här lilla bordet är ju som gjort för att bo här. Och minns ni hyllan? Så här blev den alltså. På översta bilden ser man skåpet mittemot som ska få samma behandling i sommar. Det blir perfekt för alla läsa-innan-man-somnar-böcker.

Det syns inte på bilderna, men det är ordentligt med revor och hål i den här tapeten, som förövrigt är en strukturtapet vilket jag inte gillar. Men se det för er nu, med den blommiga som ligger och väntar, och kaminen installerad till vänster om där jag står och fotar på bilden högst upp. Möjligen en fåtölj bredvid kaminen. Kanske en liten spetsgardin i fönstret. Det kommer att bli ett väldigt mysigt rum. Det ÄR redan ett väldigt mysigt rum.

Men sorkarna hade haft total grävfest i trädgården. Jag är till och med orolig för ett av äppelträden, eftersom det var rejält med sorkhögar runt det och det trädet redan är gammalt. Jag tror inte att det tål en större attack mot rötterna, så det finns nog en risk för att det kommer att torka ut och jag bli tvungen att såga ner det. Jag vill inte det. Jag tycker om gamla träd.

Dessutom ville inte vattnet gå igång när jag tryckte på vattenpumpens på-knapp. Det surrade i ett par sekunder, sedan slog den bara av igen. Jag försökte flera gånger, men icke. Jag vet inte om det tyder på att något har frusit (tveksamt, pumpen står i jordkällaren, där blir det inte minusgrader) eller om jag måste byta vattenpump (rimligt, eftersom den jag har ser ut att vara daterad till Dackefejden ungefär.) Vi får se. I’ll keep you posted.

I Stockholm fanns det vatten i alla fall. Och en katt som hellre dricker mitt än sitt eget.

 

Vårkänslor, melodi

En promenad i solen med Silverräven till Rosendal, en god sopplunch och varmt väninneprat innan dagens arbete, och det kändes som vår, som riktig, himmelsblå vår. Människorna satt och kisade mot solen och vi pratade om saker som kommer direkt ur cellofanförpackningen jämfört med saker som skavts, som fått historia och fördjupning. Det var en fin början på dagen.

Jag bar med mig solen in i studion, jobbade de timmar som skulle jobbas och i det ingick en sånginspelning, en riktig musikaldänga. Det är ett pillrigt arbete att spela in åtta röster i sex stämmor en i taget, hittills har jag spelat in två, och på hemvägen på bussen måste jag ha nynnat mig igenom stämma för stämma i partituret, för plötsligt vände sig kvinnan i sätet framför mig sig om och gav mig en blick som sa men håll käften, din efterblivna jävel. Eller kanske något ännu syrligare, för en blick säger mer än tusen ord ibland. Verkligen.

Och jag som inte ens hade märkt att jag nynnade förrän blicken kom, jag blev så medveten om mig själv en stund, men kände också snabbt att jag fortfarande var glad, det var fortfarande himmelsblå vår, och jag hade inte stört egentligen, jag nynnade lågt för mig själv, och när jag klev av mötte jag hennes lika sura blick och log lite, hon log inte tillbaka ens det minsta lilla. Man ska minsann inte sjunga ostraffat på en buss.

Hemma i hallen möttes jag av en glad katt och av ett bord jag kånkade hem från återvinningen igår. Det förvånar mig, det där. Att någon kan missa skönheten i det skavda med lite historia. Men i just det här fallet gynnade det ju mig, så jag ska inte klaga. Jag tänker ställa det i sovrummet nere i huset, i det snart blommiga rummet dit kaminen levereras nu i veckan.

 

Stapplande planering

Ute skiner solen över bortsmältande isklumpar och det är såhär långt jag har kommit med planeringen. I år ska jag nämligen inte bara rensa bland blommorna och kapa vildvuxna grenar ur buskagen vid huset, i år tänkte jag gräva ett litet land och odla lite grönsaker. Det får mig faktiskt nästan att fnissa en aning, att jag med mina svarta fingrar har kommit så långt att jag tänker att jag ska kunna frambringa ätbara saker. Om inte trädgårdsgudarna skrattar åt det här, då har de antagligen inget sinne för humor i det stora hela.

Jag har rensat fram ett utrymme mellan rabarberlandet och ett av äppelträden som jag tror blir alldeles utmärkt. Så fort all snö och is är borta ska jag åka ner till huset och börja spadvända. Eftersom jag ju anlade kompost redan första hösten, har jag faktiskt några liter helt finfin kompostjord numera att gödsla med. Och mina första försök ska alltså bli grönkål, spenat och broccoli av två enkla skäl. Ett: jag gillar grönkål, spenat och broccoli och äter gärna mycket av det. Två: de sägs vara lättodlade och inte så kinkiga att ha att göra med. Utöver de här tre kommer jag att odla sockerärtor, och hittar jag mangold blir det mangold också. Plus att jag säkerligen kommer att odla en del vitlök av det enkla skälet att lukten av den håller vissa skadedjur borta. (Och vitlök dessutom är den perfekta kompanjonen till alla ovannämnda i maträtter.)

Nu har jag en liten fråga till dem som läser här som är mer ruttade trädgårdsfolk. Hur skulle ni göra om ni var jag? Skulle ni bara gräva upp en ruta hejsanhoppsan eller skulle ni snickra enkla pallkragar à 1 gånger 2 meter? Jag lutar lite åt pallkragarna. Eftersom jag gillar att snickra och vet hur man gör det, i alla fall. Då ser det hela dessutom lite mer genomtänkt ut, om sedan själva planteringen blir helt misslyckad. Tänker också att det kanske blir svårare för rådjur och harar att komma åt då, med både pallkrage och fiberduk?

Jag älskar att det här har hänt med mig, förresten. Det är lika oväntat som livaktigt. Och i morse när jag sömndrucket låg kvar i sängen kom det upp en liten tass mot mitt ansikte. Olivia kände på mig en stund, innan hon lade sig på mitt bröst, spann och slickade mig lite i ansiktet. Så långt har vi kommit, alltså. Så, ja. Jag kommer att bli en sådan där excentrisk dam med stora hattar, jordiga fingrar och en lurvig katt i knät. Det är väl dags att köpa en hellång rutig klänning. Eller sy. Ja, sy.

 

Fortfarande med värme i tankarna

Efter en del funderande och en del tittande på en del olika ställen slog jag till och köpte mig en gjutjärnskamin. Den här.

Den är som ni ser liten och nätt, och jag planerar att installera den i sovrummet i huset. Det har stått en kamin där förr, det finns en ruta schackrutigt klinkergolv till hälften gömt under garderobsväggen, som alltså byggts på i efterhand runt skorstensväggen.

Det är inte så praktiskt, det där, eftersom jag inte har så mycket nytta av garderob i huset och det känns lite som slöseri att det just nu är garderoben som värms upp av kakelugnen i vardagsrummet under, inte sovrummet. Med andra ord, garderobsväggen ska bort, skorstenpipan provtryckas eftersom det nog är ganska många år sedan det sist eldades i den kanalen som går till sovrummet, det ska tapetseras upp en liten fin blomtapet som ligger inköpt och väntar i en låda (inte den här, det blev den här i stället) alla lister ska målas vackert antikvita och så ska jag alltså låta installera den där nyköpta lilla gjutjärnsskönheten på samma plats där det har stått en annan kamin en gång i tiden. Jag tycker om tanken att mycket av det jag gör känns mer som att återställa än att renovera. Nästa vinter ska jag kunna somna i huset medan det knastrar rogivande och rummet är varmt, om allt går som det ska.

En ödmjuk bön ut till universum: gör det möjligt för mig att vara mycket i huset i år också. Låt mig få en sommar till av snickrande och påtande och målande och fixande. Låt mig krypa ihop under täcket på kvällarna i det här rummet medan sommarnatten är ljum och ljus utanför, låt mig slå upp datorn ovanpå täcket och skriva färdigt min nästa roman i lugn och ro medan katten ligger hoprullad i fotänden och drömmer om mössen.

Katten. I helgen åker jag och hämtar katten. Hon heter Olivia. Ni kommer säkert att få se henne, när vi har lärt känna varann lite bättre.

 

Och det var inga spår efter mössen, men jag har antingen sork- eller mullvadshögar ute.

Det här året har börjat lite stressat för mig. Mycket jobb och en del tankar på ekonomin. Trots att det definitivt inte är något jag ångrar, det att jag blev företagare, är det något som kräver så mycket mer planering än jag egentligen har lust att lägga in. Jag fick besked från skatteverket i veckan om att de har räknat ut min preliminärskatt till runt artonochfem i månaden i år, de räknar alltså med att jag ska fakturera drygt förtitusen i månaden och inte ha semester alls i år. Så går det när man avslutar året med ett stort filmjobb. Jag borde skratta och bara skicka in en ny preliminärskattsuträkning, men jag skrattar inte alls. Jag blir trött.

Det är jobbhelg. Igen. Jag tycker väldigt illa om de här jobbhelgerna, för de där två små lediga dagarna i veckan, de är behövliga för välmåendet. Men jag sitter framför brasan i huset och jobbar, i alla fall, det hjälper på. I natt vaknade jag flera gånger av en surrande fluga, men var för trött för att orka försöka lokalisera och slå ihjäl den. Varje gång jag kommer hit och värmer upp huset (igår förmiddag låg innetemperaturen på noll när jag kom, efter två timmar hade jag eldat upp den till femton) är det några sega vinterflugor som vaknar till från något gömställe i väggträet någonstans och tror att det är vår tills de får en toffla i huvudet. Jag inbillar mig att de ändå dör rätt nöjda.

Jag oroar mig för att inte ha råd att behålla huset. Det har så snabbt blivit min älsklingsplats i världen. Min ro, mitt stillnande hjärta. När jag kom var det spår runt huset efter rådjur och efter något med små tassar. Kanske en grannkatt. Kanske en räv.

Jag har alltid varit ekonomiorolig, det är sviterna efter en uppväxt med ofta för lite pengar. Att jag sparar och räknar och får rynka mellan brynen. Och att jag helst av allt skulle jobba ihjäl mig i några år framöver för att bli fri från allt vad lån heter. Jag har betalat av lite mer än en tredjedel av mitt CSN på tio år och en tredjedel av huslånet på ett och ett halvt, och funderar på vilket som är bäst, att använda sparpengarna jag gnetar ihop för att betala ner mer på lånen eller att ha sparpengar tillgängliga om det skulle hända något oförutsett. Jag är alltid rädd för det där odefinierade oförutsedda ekonomiska.

Dansa, lilla docka, dansa och sluta bekymra dig. Tänk om det var så enkelt! Tänk om jag bara vore en av de där som vet att det löser sig, som nynnar sig igenom tillvaron med så lite bekymmer det bara behövs. Men nej. Jag är jag. Med all min oro, all min glädje och allt mitt bekymrade hjärta. Och jag undrar vad det är för djur som har grävt jordhögarna i min gräsmatta. De har frusit till hårda knölar. Jag hackade på dem med yxa innan jag högg ved, sedan späntade jag stickor och bara andades, här, nu, i det som är min frihet.

 

Gammal kunskap, gamla toner

Jag åkte och köpte en liten en. Inte för att pynta till minijulgran, nej, utan för att mrs Beauty sa att möss ogillar en, det är tydligen effektivt som attan, så jag ska kapa några grenar från den och lägga ut på strategiska platser. På de här tre dagarna har nämligen inte en enda mus fastnat i någon av mina fällor. Jag vet inte om jag ska vara besviken eller lättad.

På väg till närmaste riktiga stad (det vill säga, där det finns storbutiker och lunchcaféer med gratis wifi) lyssnade jag på P2 Dokumentär, ett program om västgötsk folkmusik, och jag satt glatt och stampade takten hela vägen. Här är programmet. Väl värt en lyssning, faktiskt. Särskilt biten där en folkmusiker konstaterar att vi av något skäl har lättare att ta till oss brasiliansk musik, eller afrikansk dans, än vår egen folkmusik. Jag är ganska fascinerad av det, för det verkar stämma. Folkmusik har ju inte direkt hippstämpel i Sverige, men jag vidhåller hårt att det mest handlar om att folk är ovana att lyssna. För det finns kraft i den, den verkliga folkmusiken. Nu pratar jag inte om folkdansringar som på ett städat sätt håller varann i händerna och går söta små turer, nej, jag pratar om svettigt stomp och höga hopp och konster och fioler som spelar så att man tror att man ska bli vansinnig av farten.

Dags för min tredje skrivkväll. Imorgon måste jag tillbaka till Stockholm och jobba igen. Och jag har, utöver enen, köpt mig något riktigt bra till den här kvällen.

Duntofflor. Ovanpå raggsockar. Mordärnt, som det heter här i Östergötland. Och som ni ser ligger en tjockfilt beredd att användas under benen. Värmen behövs. Jovars. Det är andra tider nu.

 

Stort ögonblick

Jag har riggat mina musfällor i huset, satt igång en liten mysbrasa i kakelugnen för att välkomna mössen och sedan flytt fältet för att riktigt ge dem fri lejd att riskera sina små pälsiga liv. Efter en lugn promenad i regnet där en herre med paraply sträckte ut handen mot mig och sa hejhej mest för att jag tror att en promenerare känner igen en annan sitter jag nu på biblioteket i lillstan och andas stort. För där var den ju.

Det kan förstås verka fånigt att reagera på det här, eftersom jag har både fått hem en låda med massor av mina böcker, sett dem i bokhandlar och pratat om den inför folk. Men… bibliotek! Det är något annat. Jag som själv har vuxit upp i en småstad, jag har tilbringat så många timmar på biblioteket med att fantisera om den stora världen utanför, och fått så många chanser att flyga ut på besök via alla härliga, hemliga världar mellan två hårda pärmar. När jag fortfarande bara drömde om att bli antagen, då var det just det här som var min största dröm. Att kunna gå in på ett bibliotek och hitta min egen bok på en hylla.

Det är stort, faktiskt. Att det är på riktigt.

Så här sitter jag nu och sneglar och rodnar av glädje medan jag bygger vidare på nästa historia, det som jag hoppas ska bli min nästa bok så småningom. Det regnar och blåser ganska kallt där utanför, men härinne är allt väldigt bra. Och har jag tur kanske den där musen som verkar immun mot pipmojängen åker dit medan jag är här. Det skulle vara dubbel lycka, det.

 

So you come on home, walk through the door

Stuprännorna på husets baksida skulle behöva bytas ut innan vintern, men det lär jag väl inte hinna. Det har rostat upp stora hål i dem, så stora att man faktiskt kan trycka igenom en knytnäve utan problem. Morbror, den alltid lika finaste, erbjuder sig att åka ner på eget bevåg och byta ut dem åt mig. Han säger att jag inte ska behöva köra ner för att göra det. Det är så fint, hans engagemang i mitt hus. I mig. Vi satt igårkväll hemma hos dem, morbror och moster, åt moussaka och skrattade och kramades och när jag och mamma åkte därifrån, frågade moster om jag inte kan stanna över natten hos dem nästa gång jag kommer. Det värmer.

Så huset. Mössen verkar börja ge upp nu, jag går ett sniffvarv runt deras favoritställen och blir väldigt nöjd över att inte hitta lort. Kiwin jag glömde i en skål på hyllan har varken skrumpnat ihop eller blivit uppäten, den bara ligger där jag lämnade den. Det regnar inte, men jag orkar ändå inte kratta löv utan bakar istället en äppelpaj. Mamma och jag gör absolut ingenting. Eller jo, det gör vi ju. Vi äter paj och dricker te. Äter lite ugnsbakad potatis och sallad. Och dricker te. Ser en film. Och hon pratar om uddasaker, säger sådant som att hon brukar säga till andra att hon minsann aldrig behövde tjata på sina barn om att vi skulle göra våra läxor och sådant. Vi bara gjorde allt vi skulle själva. Jag lärde mig allt själv, och sedan lärde jag ut till min lillebror. Hon hade ingen aning om vad vi höll på med eller hur det gick till. Jag säger, försöker hålla rösten stillsam trots att jag blir både lite ledsen och irriterad, att det ju låter ganska sorgligt. Att hon inte var särskilt närvarande med oss när vi var små utan att vi fick klara oss själva. Och hon säger att hon inte minns så mycket.

Sedan säger hon att min morbror har sagt till henne att han är stolt över mig. Och jag vet att jag har tur, som faktiskt får uppleva en sorts föräldraomsorg nu, åtminstone. Att hon kanske inte kunde ge så mycket själv, men hon har gett mig sin bror, och han ger mig i överflöd av både omsorg och skratt och klappar på axeln och stolta nickar. Han är helt enkelt som den far jag inte fick, men som vem som helst skulle vara överlycklig över att ha. Sedan frågar hon vad hon ska sticka till mig i julklapp. Strumpor, kanske?

Det är inte alltid linjärt, livet.

 

Uppdatering på husmusfronten:

Inte mycket lortar alls, men fortfarande tre-fyra stycken på de tre självklara platserna. Det är alltid samma tre ställen. VAR kommer ni in, era små pälsjävlar?!

(Och går ni ut på samma ställe, eller bajsar ni er lilla tripp-trapp-trull-runda och springer ut någon annanstans?)

Och… mina möss verkar mer hardcore än Bästisens. De har ÄTIT på vitlöken jag hade lagt ut. Hm. Har jag medelhavsmöss? Är det mitt Balkanpåbrå som påverkar? Samlar de till en liten mustzatziki? Så många frågor, så få svar.

I morgon kväll är det höstfest på mitt förlag, men jag ska inte dit. Med premiär i ryggen och en utekväll med en vän igår känner jag att det jag behöver är precis det här. Hösthuset. Fula men varma jägarsockor på fötterna, en knastrande brasa i kakelugnen, en Budapestbakelse och en kaffe på bordet, spellistan med låtar som jag brände på cd och gav fina fina kollegan i premiärpresent spelar på datorn, och nu ska jag skriva. Två kvällar med oavbruten självsamhet och min förläggares kommentarer i bakhuvudet, medan jag försöker forma in mer liv i en historia som rör sig långsamt framåt. Liv. Och död. Och någonting där mittemellan.

Ja herregud, ibland är det här med att vara författare att leka lite gud en smula.

I köket i Stockholm står premiärblommorna kvar. Utom en lilja i kruka som Sociologen gav mig. Den ska jag plantera ut någonstans här vid huset. Vad gör man inte för att glädja liljebaggarna.