tv/film


Sandra skriver om filmen ”Drive” som jag antar att jag kommer att se trots att jag egentligen inte är sugen, för sådan är jag, jag ser sådant som jag tror är bra även om det kanske egentligen inte passar mig, och det passar inte mig egentligen att se ännu en film om ännu en man som måste ”hitta sig själv” och ”vara i sin process” trots att det egentligen bara innebär att han fuckar upp både sitt liv och någon kvinnas, någon stackars kvinna som älskar och väntar och gärna har något litet barn också (nu fabulerar jag fritt. Jag har som sagt inte sett ”Drive”. Än.)

Vad är det med dessa filmer och dessa böcker och dessa MÄN? Jag förstår inte. Hur kommer det sig att det fortfarande är intressant med någon omogen fuckup som helt enkelt inte klarar aaaav att bli vuxen och ta beslut och inse att livet går även om man sätter sig i en bil och drar, man klarar aldrig av att åka ifrån sig själv, inte ens om man försöker göra det med ett jetplan, för man är med sig överallt överallt och den där som älskar en, älskar tyst i det fördolda väntande, hon finns ju i alla fall även om hon är långt borta. Att denna obeslutsamhet kring att leva, att den fortfarande porträtteras som något vemodigt romantiskt och I am a poor lonesome stranger, det är bara hästen som har blivit bil.

Varför är det fortfarande så farligt med kärlek? Varför är det fortfarande så farligt med livet? Varför fattar ni inte, dumma dumma män, att det är det enda vi har? Kärleken och livet, håll fast i dem i stället för att fly, inget blir bättre av att sticka, faktiskt inget. Det är inte roligare att dö ensam, det är jag faktiskt väldigt övertygad om, och dö, det kommer vi alla att göra oavsett. Men först ska vi leva. Vi ska leva!

Ja, okej, eftersom jag blir så upprörd bara av tanken så måste jag väl se filmen. Men jag tror inte egentligen att den passar mig. Faktiskt inte.

Jag börjar känna mig levande igen.

Först och främst, jag har sett två filmer på festivalen igår, på red carpet-visning (vilket bara innebär att det ligger en röd matta på trottoaren utanför bion och att det antingen är någon som varit med och gjort filmen  som pratar innan filmen eller efter eller båda delar. Dessutom fick man en drink innan filmen. Jag valde en Jamesons med ginger ale, vilket var oväntat gott. Det här blev en lång parentes.) Nummer ett: ”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki, en ganska ljuvlig, snäll, naiv film gjord som en dröm i technicolor och med härliga skådespelare. Jag och den nya väninnan pratade om att det var härligt att se en film där alla, nästan utan undantag, vill väl och det mesta är snällt. Att det går att göra film på det med.

Men sedan kom ”The future”, Miranda Julys nya film. Och nu slutade jag känna med huvudet (det vill säga fundera på vad det var som gjorde att jag gillade filmen.) För den här filmen, den gick rakt in i mig. Jag blev så fruktansvärt rörd, det både gjorde ont och var vackert och roligt och sorgligt och alldeles konstigt och helt ändå förståeligt, alltihop. När den var slut gick både jag och den nya väninnan alldeles tårdarriga till tunnelbanan, kramades och sade inte så mycket mer än att det var en underbar, underbar film. Jag kan inte säga mer än att det är en av de bästa filmer jag har sett på länge. Och då tyckte jag inte ens  särskilt mycket om hennes geniförklarade förra.

Jag ska inte avslöja mer än att det bland annat handlar om att inte veta vad man vill, att ta sönder något som man egentligen behöver och att vara en ensam katt. Och bara av att skriva det fick jag en liten klump i halsen.

Se den, helt enkelt.

Jag har sett ”Svinalängorna”. Och den är bra. Den är ärlig och hård och mjuk. Och klart att jag kände igen. Framför allt kände jag igen hur det svider när kontrollen börjar försvinna som vuxen, hur man tar till småsaker som att rätta till en matta för att få tillbaka ordning när man blir rädd. Få. Tillbaka. Ordningen. Man säger inte snälla. Man kan inte, man har inte råd. Den där stränga hårdheten man utvecklar. Aj.

Försoning, försoning. Det är det enda som hjälper. Och kanske att få gråta en skvätt. Att kunna säga snälla. Och bli lyssnad på.

Jag sitter och ser en dokumentär som handlar om slaget vid Alamo, 1836. Det var på tiden Texas var ett mexikanskt gränsterritorium med lite pengar och låg befolkningssiffra. Nybyggarna kom till största delen från USA:s sydstater, gillade inte att betala höga skatter eller att det var förbjudet i Mexico att hålla slavar. Dessutom var ju katolicismen lite småkämpig sådär. Alltså bestämde de sig för att göra revolution och ”befria Texas från förtryckarna”.

Det är intressant, det där. Genom hela dokumentären sitter jag och tänker på att i USA ses de dåvarande Texasborna, ”Texians”, som hjältar som kämpade för friheten i demokratins anda. En amerikansk historiker säger ”the prize for freedom” hela tiden och pratar om de 189 som tillskansat sig Alamo-kasernen som utsatta för det stora, orimliga mexikanska trycket. 189 amerikaner dog under belägringen av Alamo. Drygt 200 mexikanska soldater dog också, och runt 400 till blev allvarligt sårade. Mexikanerna vann slaget vid Alamo men förlorade senare Texas i alla fall. Texas blev en självständig stat som införde rätten till slaveri igen och så var den amerikanska 1800-tals-ordningen återställd och man kunde börja prata om demokrati och hjältemod och frihet, frihet, freedom for all utom dem som inte förtjänar den.

Jag sitter och ser på och undrar hur mycket man kan intala sig att man kommer undan med för att man tillhör ”de goda”. Om vi är Rödluvan i den här sagan, då är det ju bara rätt att vi slaktar vargen , för inte ska väl vargen komma här och vara hungrig och han är ju inte lika söt som lilla Rödluvan. Att Rödluvan har en k-pist under capen och blåser huvudet av varg efter varg medan hon hoppsa-hoppar stigen fram, tja, det räknas inte. Hon är ju den snälla, hon är hjälten.

Demokrati. Detta vackra ord. Jag tycker att det är otroligt intressant med den här dokumentären, med pratet om gott och ont och förtryck och frihet, när faktum kvarstår. Vid Alamo och övriga mexikansk-amerikanska kriget stod kampen om rätten att behålla sina pengar och sina slavar, om rätten att fortsätta avmänskliga svarta för att utnyttja och tjäna så mycket pengar som möjligt på dem. Hur många minnesmärken och manifestationer och hjältesånger man än inrättar är det det som står kvar. Och ändå, stoltheten. Vi är de goda. Vi dödar bara i demokratins namn.

Ibland undrar jag vad sådant innebär i överförd mening. Om mina ambitioner är goda, vad betyder det? För vem är de goda? För mig, eller för dig? Finns det ett ”vi”? Finns det en större tanke än ”det som jag mår bra av är bra”? Finns det en möjlighet att se att även om jag inte får det som gör min tillvaro allra enklast, kan det finnas vinster i det som är större än mina personliga, ibland? Om jag lyfter blicken från mitt eget behov och ser ut, möter din blick. Finns det något där som kan förändra hur jag ser på mig själv? Och dig? Och framför allt – finns möjligheten att se att vad jag än känner, vad jag än tror mig ha rätt till, så är det ibland den andra sidan som är värd att lyssnas på och ska få bestämma över resultatet?

Kalla mig naiv, men jag tror att det går. Yes, we can.

Min dator har kajkat. Jakob har ägnat många långa timmar i jakt på ett virus, medan jag mest har varit hysteriskt apatisk och stirrat håglöst och haft lust att springa runt mållöst med armarna viftande. Nu funkar det bättre, men det känns fortfarande lite mysko då och då. Jaja.

Hur som helst. Vi fick en liten paus i virusletandet/depphysterin av att gå på bio och se ”Igelkotten”, en fransk film baserad på romanen ”Igelkottens elegans”. Och den filmen, folkens, den ska ni absolut se om ni tycker om lite udda existenser eller kanske själva känner er som en. Det är en otroligt varm och rörande och sär liten historia om en mycket intelligent snart-tolvåring, en utanpåbarsk men inutimjuk portvakterska och en äldre japansk herre. Jag tänker inte spoila mer än så, för jag vill att ni ska se den så oförstört som möjligt. Gör det. Den här filmen är faktiskt en liten pärla som darrar till i hjärtat.

Nej då, det är ingen fara med mig. Jag är bara i Hamburg och filmar lite. Sedan åker jag till Köpenhamn en sväng och filmar lite till med lite annat.

Men just nu – Gurlittstrasse, centrala Hamburg, hotellrum i etage. Det är ganska konstigt och i morgon ska jag hångla lite med en tysk jag aldrig har träffat förut. Hoppas han har borstat tänderna ordentligt.

Och nej, innan ni frågar. Det är alltså inte porrfilm jag spelar in, även om jag hör hur det låter när jag beskriver det. Ehe.

Ibland har jag världens konstigaste jobb.

Såhär ser man ut när man spelar tuff kriminalpolisbrud. Det ser rätt trovärdigt ut på film. Och jag tycker alltid själv att det är roligt att jag blir så klyschigt polisig när jag spelar polis. Det blir en hel del app-app-app på mig bara av att jag får ett vapen i brallan.

Samtidigt får man skavsår på höftkammarna när man sitter ner eftersom den skottsäkra västen man har fått låna av riktiga polisen är lite för stor och sitter lite småkonstigt och man blir ganska orörlig och är väldigt ovan vid att vara allt det där. Dessutom inleder man med att första tagningen, när man ska trycka upp en stackare mot en vägg och vara tuff polisbrud som har stenkoll på läget, tappa polislegitimationen i backen. Halvtufft. Hrm.

Tur att ingen någonsin får se de där hoppsan-tagningarna, alltså. Och tur att ingen får se hur jag liksom satt fast i min orörliga skottsäkra väst i en soffa, när jag satte mig i en paus, så att två riktiga poliser med ett överseende leende fick lägga varsin hand på ryggen och liksom putta upp mig i stående igen. Tur, som sagt. Att det enda man ser på den färdiga filmen är en tuff polisbrud.

App-app-app.

… utan tvekan, eller kanske delad förstaplats med Anna Blomberg, är Nour el Refai. Fifaaan vilken tuff tjej, med både hjärta, hjärna, mod och fräckhet.

Om ni är känsliga för ord som kuk, fitta, slicka eller knulla ska ni inte klicka på den här videon. Annars tycker jag definitivt att ni ska det.

De ”självklara” sammanhangen är inte alltid så lätta att se. En av alla de fina saker med att som svensk vara tillsammans med en norrman är att jag får syn på saker som jag länge har tagit för givet och inser att villkoren faktiskt är väldigt olika, till och med för länder som är så närliggande som våra.

Som censur. Jag berättade att jag till exempel läste ”Mein Kampf” på högstadiet som en del av undervisningen, och att den finns att låna på de flesta svenska bibliotek. Vi läste utdrag ur den som referensmaterial, såg någon propagandafilm av Leni Riefenstahl, läste om Raoul Wallenberg och motståndsrörelser, träffade Sioma Zubicky, överlevande från Hitlers koncentrationsläger som föreläste om det och vi diskuterade och debatterade hur något så fruktansvärt kunde ske i ett modernt, humanistiskt samhälle. Vi diskuterade samhälleliga och politiska strukturer i ett krigsdrabbat land med dålig ekonomi. Hitlers egen bok var ett intressant dokument i sammanhanget, ett slags enkla lösningar på svåra problem som slog fullkomligt slint. Däremot är det inte en särskilt läsvärd bok. Knappast något en tonåring numera borde bli särskilt förförd av, resonemangen känns väldigt blinda idag, och i Sverige räknas den heller inte som särskilt brännande material. Och den är som sagt tillåten, vilket gör den relativt ointressant.

I Norge finns det bara piratvarianter av boken. Det sägs på norska Wikipedia att det är på grund av upphovsrättsliga skäl. I Sverige har det mellan åren 1992 och 1998 pågått en rättssak kring detta, som det svenska bokförlaget vann. Alltså är de svenska utgåvorna de enda i hela världen som ges ut utan upphovsrätt.

Det intressanta i sammanhanget är ju att Sverige länge varit långt mindre främlingsfientligt än exempelvis både Norge och Danmark. Jag undrar om det hänger samman. Förbud skapar ofta skepticism mot det främmande eller ökar nyfikenheten på det förbjudna. I bägge fallen laddas materialet. Men jag undrar i samma andetag varför den svenska invandrarfientligheten ökar nu. Har det att göra med finanskrisen, har det att göra med terroristskräcken, har det att göra med en allmänt växande känsla av uppgivenhet inför framtiden? Det tål att funderas över, men det är en annan fråga.

Hur som helst, det jag kunde konstatera efter det här samtalet är att i Sverige har det under ganska många år enbart existerat en enda censurerande myndighet, och det är Statens Biografbyrå. Film är den enda konstformen som granskas idag, och dessutom handlar granskningen mest om vilken åldersgräns man ska sätta på filmen för offentliga visningar – sedan ett principbeslut 1996 klipps det inte längre bort material innan visning. Dessutom gäller detta som sagt bara offentliga visningar, det finns till exempel inga åldersgränser i Sverige för att köpa porr för eget bruk. 2009 föreslogs i en utredning (SOU 2009:51) att vuxencensuren avskaffas, vilket betyder att filmer som distributören i så fall väljer att inte låta granska blir tillåtna och automatiskt får åldersgränsen 15 år. Om distributören vill ha en lägre åldersgräns måste filmen fortfarande granskas, föreslår utredningen. Vi vet inte än hur det går, men det kanske betyder att Sverige blir världens första land helt utan statlig granskning av konstnärligt material. Vilket skulle följa en gammal tradition – redan 1766 kom Sveriges första lag om tryckfrihet, och det var den första i världen.

Det finns helt enkelt inte mycket som är ”moraliskt” förbjudet i Sverige, och jag insåg när jag läste på lite om det här att det finns goda skäl till varför Sverige målas ut som syndens näste till exempel i det moralistiska USA. Och jag måste erkänna att det gör mig lite stolt. Jag gillar tron på människans egen inneboende känsla för rätt och fel, och jag trivs med att bo i ett land där jag förväntas klara av den bedömningen. Det verkar ju faktiskt funka för de allra flesta, om man ska vara krass.

Åh, nu är det dags igen. Jag såg den för första gången för några år sedan, men med hjälp av SVT play går det nu igen att se den helt fantastiska dokumentären ”Hästmannen”, om småländske Stig-Anders som envetet fortsätter att leva hårt smålantbrukarliv på samma sätt som man gjorde för hundra år sedan, trots att han är gammal och själv. Se den, klicka här, och bered er på en och en halv timme av slit, samklang, kärlek till djur och natur, äkta ren glädje och… godhet. Jag kan inte kalla det något annat än godhet. Och glöm inte näsdukarna, om ni alls är lagda åt samma håll som jag. Jag gråter en lång stund efter, till och med.

(Stulen text, hittad hos Bodil Malmsten.)

”The good actors that I’ve met – I’ve met some of the best actors that we’ll ever see – and I know for sure the one thing that we all have in common when we all look in each others eyes, is that we’re all struggling to achieve 100%.
That’s all I see when I see another artist.
All of us are trying to achieve 100% in our work.
That’s all we struggle to do.
We never do, but we never stop trying until the day we die.
It’s that struggle to achieve 100%, that’s where our performance lies, that’s what the audience gets.
They get the struggle.”

Klok man det där.

Det är lite att göra nu. Återkommer.

Och vi går på bio och ser Jane Campions nya, ”Bright star”, och jag är lite ömtålig idag när det är jul och allt är bra och så så jag rörs och gråter både när det är vackert och när det är sorgligt, och det är mycket av bägge delar så jag gråter stillsamt genom stora delar av filmen, och hans hand mot min är varm och varmare än mina läppar och jag vet, jag vet det, jag vet att jag är fel för det här århundradet, jag är som de gamla århundradena, jag är så allvarlig och naiv, jag är som stackars lungsjuke Keats som ser kärleken som något heligt som man inte får vara ovarsam med, man får aldrig vara ovarsam med kärlek, och hans hand är varm och varsam mot mina läppar och jag är nog allvarligare än jag borde, kanske, men vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast.

Den vackraste bilden i filmen är en där man inte ens ser deras ansikten.

Och första gången jag gråter är det för att Keats läser dikt vid matbordet. Och han är så allvarlig, med hjärtat på utsidan, det lilla naiva fågelhjärtat.

When I have fears that I may cease to be
    Before my pen has glean’d my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
    Hold like rich garners the full ripen’d grain;
When I behold, upon the night’s starr’d face,
    Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
    Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
    That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
    Of unreflecting love;–then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.

Snart går jag hemifrån. Idag har vi en sådan där härlig 14-timmars arbetsdag. Jag kommer antagligen inte att vara hemma igen förrän efter 23. Och det är slitsamt, koncentrationskrävande, huvudvärksframkallande, ont-i-ryggen-igt, svettigt och kanske till och med lite irriterat då och då – men alldeles, alldeles underbart. Jag har saknat att jobba, helt enkelt, och det känns finfint.

Jag jobbar bland annat med en ljuvlig tjej på 18 år, en barnskådis som håller på att växa upp. Hon är imponerande, tycker jag, begåvad och fokuserad. Vi trivs ihop, pratar mycket medan vi väntar på våra scener och jag hinner inse någonstans mitt i samtalet att jag för det första är nästan dubbelt så gammal som hon, och för det andra har jobbat sedan jag själv var i hennes ålder. Jösses. Underlig insikt.

Och utanför studion faller och faller det mer och mer snö, lindar in alltihop i mjukhet, det är lite som att flyga ovan moln när man tittar på det.

Nu ska jag, för första gången i denna bloggs historia, skriva ett rent jobbinlägg. Det är nämligen så att jag tycker att min bransch behöver mer transparens vad det gäller arbetsbiten, hur det egentligen fungerar. Så, här kommer lite info, och den heter:

Så här går det till att dubba tecknad film!

Ni vet mycket väl hur produkten ser ut. Alla ni som har barn använder produkten som mutor, barnvakt, belöning, avledande, distraherande eller helt enkelt roande. De större barnen följer serier de gillar eller vill till och med gå och se vissa filmer på bio. Dvd-marknaden är enorm. Men hur går det alltså till att skapa ”alla talar svenska”? Jo. Så här går det till.

1. Dubbaren anländer till inspelningsplatsen. Dubbaren är gärna antingen skådespelare eller sångare, nästan oftast sångare. Detta beror på att sångare över lag är vana att arbeta i studio i mycket högre grad än skådespelare, även om skådespelare är bättre på att skapa själva karaktärsbiten. Dessutom ingår det ofta sång i tecknad film, så ibland måste man välja mellan bra spel/halvdålig sång eller bra sång/halvdåligt spel. Och då vinner ofta sångarna eftersom halvdålig sång är så uppenbart. Visst finns det sångare som är duktiga på att agera och skådespelare som är duktiga på att sjunga (hejhej), men de är inte alltför vanliga. Ibland är dubbaren dessutom något helt annat, till exempel ett barn. Men hur som helst. Dubbaren kommer till inspelningsplatsen.

2. Dubbaren och teknikern/regissören som ska samarbeta dricker kaffe och småpratar i fem minuter. Äter kanske en frukt eller en bulle. Det är trevligt. Man dubbar alltid en och en, så den här lilla stunden är till för att regissören/teknikern ska hinna ställa om och ställa in sig på vem det är dags för nu (och, för att man är människor och gillar varann). Dubbaren häller upp något att dricka (oftast vatten) att ta med in i studion för att hjälpa rösten.

3. Dubbaren kliver in i studion. Teknikern följer med och ställer in mikrofonhöjden så att den passar den aktuella dubbaren.

fixåtrix

I studion finns som synes ett belyst notställ att ha manus på, en skärm som visar filmen som ska dubbas, en mikrofon, hörlurar, ett bord där man kan ställa sitt vattenglas och där manusen ligger, samt en pall ifall man vill sitta och jobba. Vissa föredrar att stå, men just den här dubbaren sitter helst.

4. Dubbaren lägger upp manuset på bordet framför sig.

manuset

Manuset ser ut som så att det finns en försida, där det står vilken/vilka roller dubbaren ska göra i filmen, hur många repliker varje roll har och en första tidskod – det vill säga rollens första replik i filmen. Själva manuset har rollens namn längst till vänster, sedan tidskoden, sedan replik. Allt arbete görs prima vista – det vill säga utan förberedelse. Första gången dubbaren ser manuset är på plats i studion. Ibland vet knappt dubbaren vad det är som ska dubbas innan man är där.

5. Teknikern tar fram rätt film till skärmen.

skärmen

Som ni kan se har den glada tecknade killen en tidskod i pannan. Så fort filmen börjar rulla, rullar också tidskoden. Det är så man som dubbare vet när det är dags att komma in med replik. Tidskod i manus – tidskod högst upp i bild. Sedan gäller det att ha timing och vara pricksäker. Att man ser filmen gör också att man som dubbare kan följa med i vad karaktären gör fysiskt, försöka få klaffarna (mun öppnad eller stängd) att stämma, och se vad karaktären är i för känsloläge.

6. Dubbaren sätter på sig hörlurarna. I lurarna hör man – utöver sig själv och regissören/teknikern förstås – de engelska rösterna, det är för att man ska ha en replik att följa längdmässigt – det vill säga, så att man vet när repliken ska vara klar. När repliken i öronen är slut, ska även dubbaren vara klar med sin svenska variant. Sedan gäller det alltså för dubbaren att behålla sin egen, svenska språkmelodi trots att man har en engelsk röst i öronen – det här brukar vara lättare för skådespelare än sångare, som av naturliga skäl är känsliga för melodier och ibland följer med och betonar sin svenska på engelskt sätt. Också vanligt bland orutinerade dubbare över lag.

7. Och så sätter vi igång.

rutan

Teknikern/regissören (ibland är det samma person, ibland är de två) sitter på andra sidan en glasruta och sköter inspelningen och maskinerna. Tillsammans med dubbaren spelar man in en replik i taget, bekräftar in-tidskoden med varandra så att man är på samma ställe, och så kör man. En rutinerad dubbare behöver inte se repliken på filmen innan utan kan köra utan intro, en nybörjare får se repliken minst en gång, kanske flera, innan man gör ett eget försök. Jag som dubbat i drygt tio år har ett genomsnitt på någonstans mellan 75-100 inspelade repliker per timme, det vill säga, gott över en replik per minut. Och en replik kan vara allt från en flämtning eller ett skrik till en liten monolog på en halv sidas text. Man tar om tills regissören är nöjd – en rutinerad dubbare behöver sällan ta om på grund av spelmässiga eller timingmässiga skäl. Ibland tar man om av rent ljudtekniska skäl, eller för att man råkar sluddra eller få med andra ljud, eller för att man läser fel i texten, eller för att man har synpunkter på översättningen. Det är ett gemensamt arbete under hela arbetets gång. Men oavsett vilket – det är ett arbete som ska gå fort, kräver simultankapacitet och flexibilitet, samt musikalitet och timing. Dessutom ska man helst vilja och våga spejsa ut en aning, gilla att göra till rösten och gärna kunna några olika dialekter och brytningar, samt inte ha problem med att höra sin egen röst inspelad. Och man ska ha kul!

tjofaderittan

Så funkar det!

Här på bloggen ska nu ske en för-första-gången-någonsin, nämligen att någon ska få tillbaka sitt namn i stället för alias. (Även om jag tycker att associationen mellan Nordpolen och Tomten var helt klockren och fortfarande gillar den. Barnsligt förtjust, faktiskt.) Efter en liten fråga igår, en liten diskussion och en liten politikersväng kring svaret, så får du heta ditt eget namn från och med nu. Du är den enda som gör det i hela bloggen, Jakob. Hej, kära.

En vacker sång och klipp ur en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kärlek, ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Varje gång jag ser den blir jag så rörd över det obändiga i viljan att älska, och det mystiska i att kärlek finns mellan vissa och inte kan härmas av någon annan. Jag har den i bokhyllan, vi kan se den ihop. Jakob.

« Föregående sidaNästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare