vänskap


Igår hade jag mina två sköna författarkollegor i publiken på föreställningen, samt Fideli och Amerikanen, flera av skådespelarna hade vänner där och fina fina kollegan och jag sade i pausen att det är svårt att inte börja ”ta tillbaka” när man spelar så osympatiska karaktärer som vi gör och det sitter folk i publiken som tycker om en. Det är ganska underbart paradoxalt, att just han och jag som är genuint snälla personer spelar de två största asen i den här showen. Men men… det var i alla fall roligt. Och publiken var glad och lyssnande. Härligt. Vi var ute en liten sväng efter, småpratade om ditt och datt, i en för mig ny lokal i stället för det stamlokus vi brukar gå till med sin dämpade belysning och lugna ton. Jag kedjeåt chokladdoppade mandlar som Fideli gav mig, de var vanvettigt goda.

Idag är det en riktig grånovemberdag, ljuset är så långt borta att det nästan känns overkligt att det kommer att komma tillbaka, och om en timme ska jag ut och fika med en gammal kompis som jag inte har träffat på tjugo år. Tjugo år, herregud. Vi har bestämt att vi ska ses utanför fiket, om vi inte känner igen varann. Samtidigt har jag en känsla av att människor egentligen aldrig förändras så mycket. Leendena avslöjar dem.

Under dagens promenad (dag 6, en timme, sju kilometer) märkte jag att jag gick och tänkte på beröring. På hand som glider ner utmed ryggen, korta nuddanden vid armbågen, knän som råkar röra vid varandra för att man sitter en aning för nära. Det handlar kanske om tankar på vägen fram till, tankar som väcks av att alls gå en väg. Och jag blundar lite, ler, lyssnar på musiken och tänker att november har sina egna himlar.

Tina Dico – Swedish Skies

Det finns någonting oförklarligt, kanske till och med magiskt, i hur människor känner av varandra när det sker. Det omedelbara, när två andetag går varann till mötes och blandas medan människorna står lite lätt luftlösa och kanske är artiga på det där sättet vi socialiserats in att vara. Artighet i stället för det självklara, som hade varit att sträcka ut handen och känna lite på den andres kind, säga hej du med förundran i rösten innan man lutade sig fram och doftade på varandra, inte påträngande utan försiktigt, respektfullt, nästan andäktigt. Man skulle inte blunda utan ta in med vidöppna ögon, se, andas ut, låta det förlorade andetaget ersättas av den andres. Smaka på varandras luft försiktigt, tacksamt, och veta att man inte vet mer än så.

Det finns mycket som är mystiskt i tillvaron, i människorna, mellan människor. Så mycket som jag inte tror egentligen kan förklaras, hur välinsatt man än är i psykologi, biologi och mönsterpassning. Visst finns det mycket man kan härleda och beskriva, men det finns också mycket som är något annat, obeskrivligt, som bara är sitt eget och ovedersägligt.

Det omedelbara är en sådan helt oförklarlig men lika ovedersäglig sak. Jag har så många människor omkring mig som jag tycker om, som jag älskar till och med, men jag har bara några få där det omedelbara har uppstått, den där känslan av att redan vara del av samma, att redan innehålla skärvor av den andres själ. Att känna igen, att vila trygg i den andres luft, samtidigt som man blir så medveten om att man plötsligt har något stort att förlora om man inte håller i det försiktigt. Jag har skrivit om det förr, och det förundrar mig fortfarande lika mycket.

Med ömmande hjärta sitter jag och tänker på mina vackra, glittrande skärvor. Systersjälen, som jag längtar efter så mycket. Camus, som undrar om jag vill fira jul med henne igen. Peji, glädjen som alltid ligger så nära. Och igår fick jag en påse karameller av fina fina kollegan. Jag vet ju att du tycker om de här, så…  Jag lade den mot bröstet och skrattade, han log lite generat. Vi är precis i början av det där andandet. Ömhet. Mina vackra skärvor.

Och jag ser på bilden hon skickade mig igår. Min C, som har velat bli gravid i tio år, som har hunnit ge upp många gånger om. Med bildtexten vårat lilla mirakel. Och jag tänker att livet, alltså, livet.

Och så ringer telefonen och det står Peji på displayen och jag blir så glad att jag svarar med att skratta hans namn, och han är på väg till stan och undrar om vi spelar ikväll och det gör vi ju och jag frågar om han kommer, och han säger ja och jag skrattar igen och säger då tar vi en öl efter va och det är klart att vi ska göra det och när vi lägger på är melankolin som alldeles bortstormad av en varm, bubblande glädje över det enkla att snart få träffa en av världens bästa människor.

Och efter föreställningen väntar han i gradängen och jag skrattar storskrattet när vi kramas och frågar om han vill följa med in i logen och titta på när jag byter om, han skrattar lika mycket han och följer med in och tackar kollegorna för föreställningen, sedan går han ut och röker på gatan medan vi faktiskt byter om, och så följer fina fina kollegan med och tar en öl och vi tre möter upp en av fina fina kollegans vänner, och så sitter vi där, vi fyra skådespelare, och berättar anekdoter och skrattar storskratt och pratar om barn och föräldrar och mormödrar och allt möjligt, och ibland lutar vi huvuden in mot varandra och pratar bara två och två. Och när fina fina kollegan ska åka hem sträcker han sig först över bordet och trycker min hand, sedan säger han till Peji att det var fint att träffas och att han hoppas att de ses snart igen,

och då bubblar det igen i mig, av den där rena glädjen som handlar om stort tyckaom.

Peji och jag går till tunnelbanan, och vi pratar intensivt om ananas, ananas av alla saker, och jag skrattar så att jag måste torka tårar, och vi sätter oss på en vagn och upptäcker inte förrän två stationer senare att vi åker åt fel håll. På slutstationen kliver vi av och Peji röker på perrongen och vi pratar om Siggan, en pingborre som arbetstränar med att måla t-bane-stationer, ja, vi gör faktiskt det, tills dörrarna nästan stängs och vi nästan inte hinner på tåget igen, vi får kasta oss in och jag skrattar storskratt igen.

Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och pussar kind och säger hörssnart och jag har svallhjärta, och jag vänder mig om efter hans långa rangliga gestalt när han kliver av och jag åker vidare, och jag vet, jag vet, att det här, det är kanske det allra största privilegiet, delandet, värmandet, tyckaomet, jag somnar med ett varmt durrande,

och när jag vaknar idag så skiner solen mot en klarblå himmel.

Jobblördag.

Imorse den vackraste morgonen på länge. Jag ville inte in i ett mörkt rum, verkligen inte alls, jag ville bara vira in mig i halsduken och gå en långpromenad i solig krispluft. Jag hade väl på sätt och vis ett val, jag hade kunnat skolka, ringa mig sjuk, låtsashosta… eller så var det förstås inget val. Jag njöt i alla fall den lilla promenaden till tunnelbanan. Fina fina kollegan var en halvtimme sen. Ute på lunch senare konstaterade jag fnittrande att jag genast tänkte att han unnade sig det, när han inte var på plats. Han log tillbaka och sa att det förstås var osolidariskt, jag skrattade.

Vissa människor får en att känna sig så sedd. Jag vet inte vad det är. Hur kommer det sig att vissa människor ser en så, nästan ser igenom en? I det här fallet känner jag mig omtyckt som jag är, vilket gör mig lite generad. Jag märker att när någon ser mina små sanningar blir jag blyg. Känner mig naken och upprymd på en gång, som vore jag fyra år. Och samtidigt vet jag att vi ser varandra nu, utan att veta om det varar utanför sammanhanget. Det är många jobbvänskaper som inte har gjort det. Det kanske på sätt och vis är det som gör dem så glimrande, dagsländeskira.

Mänskliga möten är det vackraste jag vet. Att se oss söka vår flock. Att själv känna: du får gärna vara del av min.

Och solen gör oktober nästan till vår.

Det är fredag efter en mycket intensiv arbetsvecka, jag tog en öl med en kollega när vi slutat, fina fina kollegan, bara en öl, och kände mig ändå på grund av tröttheten aningen på pickalurven när vi skulle ner i tunnelbanan. Vi blev stoppade av en man i neongul väst som sade att det gått brandlarm där nere, vilket faktiskt fick mig att fnittra lite eftersom fina fina kollegan sagt på väg dit att det luktade bränt hår och vi skämtat om att det ju hade varit märkligt! chockartat! skrämmande! att plötsligt upptäcka att man suttit och brunnit en stund utan att märka det. När vi vände ut mot gatan igen cyklade en gråtande kvinna förbi. Vi promenerade snabbt pratande till närmaste station, kramade varann hejdå och sa vi ses! måndag! hej! kör försiktigt om du åker till landet! och jag vinkade efter tåget innan jag klev på mitt, åt andra hållet. Värmen i bröstet.

Jag tänker på allt som hade kunnat vara och på allt som aldrig kommer att bli. På alla de möjligheter som skulle ha kunnat vara vardag, i en annan verklighet, ett annat liv, de parallella världarna. På scenen idag fick jag ett hisnande ögonblick jag kände igen, déjà vu, jag rörde mig över scengolvet och vände mig om mot en bild jag redan hade mött, kanske drömt, kanske erfarit på någon annan nivå, jag vet inte, och jag levde större delen av eftermiddagen med en kvardröjande känsla av ett möte, ett alldeles sant ögonblick, en gest som närmade sig, en darrning i min underläpp.

Vi berättar sanningar för varandra. Skrattar tillsammans, lutar oss in mot varann när vi pratar. När jag säger något om handdesinfektion och hypokondri ler kollegan och säger du börjar känna mig nu. Sedan säger han du tar mycket ansvar för andra, men du är ju medveten om det och jag nickar. Du börjar känna mig nu.

Hypotes. Idag sade regissören att han lärt sig av sin son att det betyder ”klok gissning”.

Jag hittade just på ett ord på facebook för att beskriva hur jag har känt mig efter repen både idag och igår.

Bazonkad.

Jepp. Inget konstigt där inte. Klart och tydligt.

Och jag håller på att bli kär i alla mina kollegor. De är rakt igenom underbara och till och med luktar gott allihop.

I helgen ska jag på bröllop!

(Men jag kommer att ha manuset nerpackat i väskan, förstås. Tro inget annat. Det kommer att ligga strax intill värmespolarna och klackeskorna.)

Det har gått hela fyra veckor sedan jag var på landet sist. Så länge har det aldrig gått mellan gångerna jag åkt dit förr. Men jag känner mig fortfarande inte frisk, och åker jag till huset kommer det att behövas gräsklippning och häcktrimning och andra svettframkallande härligheter. Just nu klarar jag inte det, men nästa helg, nästa helg.

Igår träffade jag Adepten, och vi pratade om kärlek, om år av vara eller inte vara, om hur länge man kan stå ut med någon som inte är säker, som väntar på något odefinierat som ska verifiera och förklara livet och jag känner bara klart och tydligt inte alls. Den tiden är förbi, när jag orkar försöka vänta ut en vuxen människa som uppför sig som ett barn. Tiden går, och går förbi. Egentligen har den tiden kanske alltid varit förbi. Man blir bara utsliten av det i väntan på lyckliga glimtar. Hon äter pizza, jag äter sallad och säger till henne att när det är en oförmåga hos den andre, då spelar det kanske inte så stor roll hur fin han är mellan de gånger han lämnar en bakom sig, ensam med någon annans ovisshet. Jag tänker inte stanna i det någonsin mer.

- Jag vet inte vad jag vill.

- Nähe. Det vet jag. Så du kan väl fundera på saken och ringa mig om du kommer på vad du vill och det inbegriper mig. Annars, låt bli.

Det låter kanske hårt, men det är sanningen. Låt helt enkelt bli.

Inget landet den här helgen alltså, men om jag orkar ta mig ur soffan ska jag gå och se efter om det finns några blåbär kvar i skogen.

Det finns ingen bra svensk översättning för det, ordlistorna föreslår balans, jämvikt, säkert uppträdande, värdighet eller upphöjt lugn. Det är ändå inte riktigt något av dem som stämmer, man behöver dem alla för att täcka in ordet poise. Hon har det, i alla fall. Så att det räcker och blir över. Hon är den där som kan få mig att känna mig klumpig, oerfaren, lite underlägsen, trots att hon är både varm och inkluderande. Hon känns äldre än sina år. Hon är ett par år yngre än jag. Och vi har många likheter, många beröringspunkter, men jag… räcker inte till på samma vis. Det är så det känns. Jag är… vanlig. Det är inte hon.

Och nej, det här är inte samma sorts självpisk som när jag sjukdomssvagt börjar tänka att jag är världens uslaste skådespelare och att regissören säkert ångrar att han valde mig, det där är bara en gammal självdestruktiv ådra som börjar pumpa när kroppen har feber och hosta, ett gammalt värdesystem som vaknar till där kärleksinflationen gick hårt åt mig i många år. Vad det gäller henne handlar det om något annat, mer ett stilla betraktande av någon jag både känner igen mig i och önskar att jag var mera lik. En gammeldags beundran, kanske.

Hon kallar mig vacker och jag böjer ryggen lite generat innan jag inser att hon är som jag, hon ser andras skönhet tydligare än sin egen.

Och det slår mig att det finns så många sätt att lägga krokben för sig själv på, bara för att jag sveper henne i min beundrans filt betyder det inte att hon känner sig varm och trygg. Hon väljer också svårigheterna, jag ser det ju, undrar varför när hon har så många andra vägar hon kunde välja. Men jag vet, jag känner igen. Och jag ler lite snett när jag minns hur många gånger någon sagt samma sak om mig.

Hon är en stadig älva, ett allvarsamt skratt, ett pekande med hela handen stående på höga klackar. Hon hade kunnat vara min syster.

Japp. Vi hade kul.

Och det är helt galet hur stor hon är nu, Sociologens dotter. Som jag träffade första gången när hon var tre veckor gammal och hon somnade i min famn. Och det här känns som igår. Jösses. Nu är hon en tuffing som går i skolan, vill skjuta pilbåge och kanske börja spela tennis, och som ville bli intervjuad efter filmen när jag i stället bara ville slinka förbi obemärkt. Premiärgalejet fick henne att lägga ihop ett och annat, så hon frågade mig: ”Är du en kändis?” och jag sa: ”Njae, inte egentligen. Men du vet ju att jag är skådespelare.” Varpå hon svarade: ”Aha, så du inte bara gör filmer, du är med i dem också?”

Sedan fick jag förklara varför hon inte har fått se filmerna som jag är med i medan vi gick och köpte nya strumpor till plaskvåta fötter i storlek 30. Hon valde ett par svartvitrandiga med blåglittriga stenar i form av en stjärna på.

Mimselill gillar mina bullar, och mig. Finbesök på trettiosexårsdagen, hon och hennes föräldrar kom först.

Den här lille gynnaren kom också förbi. Jag är mer skeptisk till om det besöket var lika välkommet. Men jag fick ju en möjlighet att prova mitt nyinköpta macroobjektiv. Det funkar fint.

För att göra en lång historia kort: grill, skratt, badboll, regn, sol, gräs, saft, vin, och kakelugnsbrasa in på sen kväll eller tidig morgon, vilket man nu tycker är mest rätt.

Mitt trettiosjunde år har börjat fint.

De varma sommardagarna är här. Camus och jag har promenerat till sjön och badat varje morgon innan vi promenerat hem igen och fortsatt vidare ut på loppisar eller jakten på dagens mat. Vi är bägge väldigt upptagna av att tänka på mat. Vad vi ska äta härnäst är både ett spännande och givande samtalsämne som ingen av oss tycker att det riktigt går att prata klart om.

De här varma dagarna. Människor man råkar möta av olika skäl. Som hon med den sjungande mjuka finska brytningen och de två bisamhällena bakom ladan, de två hinkarna nyslungad honung i det stora svala köket, den stora träsleven som nästan sensuellt låg i en pöl honung på ett fat bredvid, hennes mjuka röst, doppa fingret i fatet och smaka på honungen flickor, och den blommande smaken som nästan exploderar mot tungan, varm och sinnlig och direkt från naturen. Nyslungad rapshonung, mjuk och rinnande och nästan mörkbrungyllene, med det mystiska blänkandet genom glaset. Eller det lilla ekologiska cafét med hembakt fika, de fantastiska kanelbullarna och den vänliga kvinnan med förkläde som stoppade dem i en liten brun papperspåse åt oss.  Eller varför inte den lilla serveringen som drivs av en vacker familj där tonårsdotter och lite yngre son står i kassan och sonen ambitiöst svarar japp efter varenda ord kunderna säger, och de serverar oss en belgisk våffla med crème fraiche och räkor och röd rom som smakar friskt och nästan oväntat gott.

På kvällarna har vi suttit ute på den nya stenläggningen och grillat, grillat de nyupptagna grönsakerna från gårdsbutiken vi åkte förbi och stannade till på, vi har gjort dressingar på den nyslungade honungen och tapenader och egen pesto på kryddor från trädgården, och vi har suttit med tända myggspiraler och ätit och hummat njutningsfullt och skrattat högt åt att en rubrik i en kvällstidning var att Ernst Kirschsteiger säger att njutningen är allt som räknas, och vi håller med och fyller på tallrikarna och pratar om allt, allt, allt. Vi dricker vin eller hemkokt saft eller båda delar och aldrig faller natten riktigt, den bara dimrar ner och lämnar några ljusa stråk över trädtopparna, när vi till slut ger upp att vifta bort myggen och går in.

I morse bara öste regnet ner. Som att själva staden Oslo sade men du, visst är det väl fint att sitta kvar där i Camus’ lägenhet och titta ut över mina hustak, lyssna bara, det här är min egen lilla symfoni till dig och att jag svarade du vet att du är en av mina favoriter, du har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, men det är dags att skiljas för den här gången och packade bilen med väskor och extraskor och en presentkruka pepprig ruccola i en påse som jag ska plantera ut vid husväggen imorgon och en termos med grönt te och våfflor med brunost som Systersjälen ordnade till mig, och så började jag köra genom regnet ut från staden, tillbaka mot Sverige.

Jag var glad. Tänkte på de fina möten jag har haft de här dagarna, på hur många underbara människor det finns. Värmen, samtalen, pirrandet, skratten, tacksamheten. Och jag lyssnade på musik, högt, sjöng med och trummade med vänsterhanden på ratten. Körde för fort i rena glädjen, eller nu förskönar jag, körde för fort för att jag gillar att köra fort, och jag körde om en del bilar. En bil jag kört om ökade farten och körde ikapp, följde efter en stund, körde om mig, lade sig framför mig och saktade ner farten. Jag körde ut och körde om igen och såg i ögonvrån att mannen som körde bilen vinkade åt mig när jag körde om. Så körde han om mig igen, och vinkade lika frenetiskt hela tiden. Jag började skratta. Så lade han sig framför mig, jag körde om igen, tänkte att det hela var rätt komiskt. Han låg bakom mig i några minuter, sedan körde han om igen och började mima ”dricka kaffe?” faktiskt väldigt lättförståeligt, och jag skrattade igen. Så lade han sig framför mig och gestikulerade kaffegester bakåt tills jag skrattande kapitulerade och gav honom ett tummen upp, som han besvarade med segergest med båda armarna, blinkade sig in till vägkanten och jag stannade bakom honom. Ut kliver en mycket glad, lång och rakad norrman som skrattande utbrister faen, ass’! Som du kjører! Du er en kul jente, ass’! och jag bara skrattade, sträckte fram handen och sade mitt namn. Han presenterade sig med dubbelnamn, så sade han intensivt att han ville bjuda mig på mat, och efter bara ett kort överslag i huvudet tänkte jag, ja vafan, varför inte.

Alltså satt jag en stund senare på en restaurang i Strömstad med en främmande man som berättade att han bor i Moss, att han egentligen skulle på möte i Fredrikstad men efter att han kört om mig och jag honom ett par gånger ringt och avbokat det, för att han tänkte hun der vil jeg snakke med, och alltså rakt av tagit en chans. Du koste deg sånn i bilen din. Hodet ditt… han visade hur jag diggat med i musiken, och jag skrattade igen och sa att ja, jag gillar att köra bil. Var litt redd at du skulle bli fornermet, men så startet du å le. Du er en kul jente!

Han bjöd mig på fisksoppa och berättade mycket om sitt liv, viktiga saker, öppet och ärligt, och jag lyssnade och svarade. Vi satt i kanske två timmar och pratade, och sedan gick vi tillbaka till våra respektive bilar, jag skrev mitt namn på en papperslapp, jag fick hans kort, så kramade han mig så hårt att jag fortfarande, nu sex timmar senare, luktar herrparfym. Och så körde jag iväg genom Sverige, lite för fort, lyssnande på musik, diggande, skrattande. Herregud, jag känner mig så levande. Livet händer mig nu, starkt och konturprecist.

Nu har jag alltså en ny kompis på facebook, en dubbelnamnad norrman som jag har ätit middag med i Strömstad. Om någon undrar – nej, det är inte en man som jag skulle kunna bli förälskad i. Inte alls, faktiskt. Men jag kommer nog aldrig att glömma honom heller. Och efter att jag bekräftat hans vänskapsförfrågan skickade jag också ett kort meddelande till en annan man, en som jag har tänkt på ett tag nu. Varför inte? Jag lever ju nu, och den här sommaren vill jag skratta mycket.

Häromdagen träffade jag Ina. Minns ni Ina? Jag hade inte sett henne sedan innan operationen, och det har gått runt ett och ett halvt år sedan dess. När jag såg henne nu bara skrattade jag rakt ut och vrålade du är så liten! Oj, vad fin du är! och hon skrattade lika stort och sade det är konstigt, men jag ser det inte själv. Hon har gått ner drygt femtio kilo. Helt galet, det är nästan ett helt jag. Och hon ser ut som en helt annan kvinna, samtidigt som hon ser ut exakt som sig själv. Det är ganska fantastiskt. Hon mår så bra numera. Och när vi satte oss för att fika lite såg jag hur hon lade det ena benet över det andra, lika självklart som jag. Och jag njöt.

Jag har fått världens finaste paket med posten. Jag har ingen aning om vad jag har gjort för att förtjäna omtanken, men jag är så tacksam.

Och så en helt annan sak. Igår försökte jag göra en liten loppisrunda, som blev helt misslyckad. De två bästa loppisarna häromkring hade stängt, antagligen på grund av Vätternrundan, det var cyklister överallt men det jag ville ha var en fåtölj och det fanns det ingenstans. Jag hittade ett par andra loppisar men de var inte mycket att ha. Överpris på det mesta och ändå inga fåtöljer. När det började regna åkte jag hem igen och började dammsuga hallen där jag har alla renoveringsprylar, det är dessutom husets köksingång så där blir det gräsigt och grusigt fort.

Då knackade det på dörren. Det var en av grannarna längre bort. Hon visste (Italienaren har skvallrat) att jag köpte huset omöblerat och därför undrade hon om jag kunde tänkas vilja ha lite möbler de annars skulle slänga. Vad hon ville ge bort? Två fåtöljer. Nätta fina röda fåtöljer.

Ibland tänker jag att världen är som en present inslagen i så fint papper att man nästan inte vill öppna den.

Accepterade faktum och bokade tid hos kiropraktor för att titta på mina handleder. Så dit ska jag i eftermiddag. Hon låter supertrevlig och verkar kunnig på telefon. Det gillas. Jag hoppas det kommer att hjälpa.

En annan slags förstagångare: en liten bebiskille som kom till världen samma dag som jag hade release på boken, så jag och hans föräldrar gratulerade varann på telefon och firade på varsitt håll av naturliga skäl. Häromdagen fikade vi alla fyra och jag träffade lillspöket för första gången. Han ser fransk ut, vilket är jätteroligt. Och de ser ut som en helt ljuvelig familj, vilket de också är.

« Föregående sidaNästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare