vänskap


bordet1

paj med kantareller

hatt

fina folk

Jag cyklar på lånad cykel över Söder, ägaren till cykeln har mycket kortare ben än jag, så jag känner mig som en tecknad figur med knäna uppe vid hakan, och när jag reser mig för att ta i i uppförsbacke står jag en halvmeter över sadeln och känner himlen flyga runt mitt huvud. Jag är lite sen, så jag är svettig när jag kommer fram, ångande varm i sommarkvällen. Hon är blek i konturerna, svartstreckad och tunn, och hon röker medan hon väntar. Röker hon? Jag har aldrig sett henne röka förr. Hon är nästan pank, har skrapat ihop över hundra enkronor i en sminkväska, hon ger hela väskan till cafétjejen bak disken, cafétjejen häller över mynten i en kopp och ger henne väskan tillbaka utan en min, jag undrar om hon helt enkelt har sett allt förr.

Vi sitter ute och hon säger att allt är kaos, att hennes lägenhet ser ut som en kvart, att hon inte orkar något, hon känner sig inte hemma där, hon har inte gjort den fina nya lägenheten till sin. Hon orkar bara dricka dansa leta efter händer som ska ta i hennes kropp även om de gör det hårt. Hon sörjer en man som hon ville skulle vara något annat än han var, hon ville att han skulle vara kär, han slutade ligga med henne när han sagt att han inte kände så. I mina öron låter det egentligen ganska ärligt gjort, men i hennes är det falskhet feghet sprickor och måste finnas något man kan göra. Jag säger att han inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill inte att det ska vara sanning. Det sorgliga är att det inte spelar någon roll vad hon vill. Vissa saker bara är.

Hon kallar det sin vilda sida. För mig ser den inte ett dugg vild ut, men destruktiv. Jag förknippar vild med fri, och hon är allt annat än fri, hon är så jagad och trött. Jag säger att jag tycker att vi ska gå hem till henne och reda ut i kaoset rent praktiskt. Det är jag bra på, det kostar mig så lite just nu. Att mäta tänka planera, för mig är det roligt, ger kraft, och jag har läkt mig hela sommaren genom att göra det. Vi går hem till henne, en tunn och en tydlig. På hennes golv står soffan på högkant mitt i rummet. Vi skruvar ihop den, ställer ner den mot väggen. Tar fram tumstock och tänker tillsammans. Vi ritar en karta ut, mot ljuset. Jag kramar henne hårt innan jag cyklar hem med knäna vid hakan. Det har blivit sommarnatt, ljum och mjuk och sammetsögd.

Dagen efter åker vi och köper material. Jag packar min borrmaskin och vattenpasset och verktygen i en tygpåse, tillbaka hemma hos henne borrar och skruvar vi tillsammans, jag visar, hon gör för första gången. Hennes kala väggar får färg när gamla vackra tavlor hon har burit med sig i åratal kommer upp. Rummet börjar se ut som ett hem. När jag går är det hon som kramar mig hårt och säger att det betyder så mycket. Jag tycker så mycket om henne. Hoppas att hon ska kunna sitta ner, andas där, kanske äntligen andas djupt, men bara någon timme senare ser jag hennes bilder, hon är ute i natten igen, röker dricker oskarp ofri. Den hopskruvade soffan står ensam hemma under en vägg där tavlorna hänger tysta. Jag vet inte när vi ska göra klart resten av planen. Om kartan vi ritade kommer att bli liggande i halvdunkel, förträngd och bleknad, min borrmaskin bli liggande i hennes garderob ovanpå allt det andra outredda.

Idag går jag ner till lånecykeln och höjer sadeln på den. Jag sätter på ett nytt lås jag har köpt som tack för lånet.

 

loppisfyndad vitrin

First Aid Kit sjunger och jag målar en loppisfyndad vitrin vit. När man inte har så stort kök eller så mycket förvaringsutrymme får man tänka smart och försöka hitta lösningar. Eller ärligt talat måste man förstås göra det oavsett om vi pratar om kök eller livet.

Låtsasbrorsan kom hit igår, det var första gången han var i mitt hus, trots att det har gått två år sedan jag köpte det. Bara det i sig är ett vittnesmål om att han jobbar för mycket och har för lite avlastning i sitt liv. Jag lyxlagade middag åt oss, han fick göra precis det där han egentligen tycker är så svårt – bara sitta och bli lite omhändertagen. Vi åt gott och drack vin och pratade till så sent att han slog huvudet i lampan när det var dags att gå upp och lägga sig. Jag fnissade lite åt hur enorm han ser ut i mitt lilla hus. Han är nästan två meter lång, och mitt gästrum är egentligen inte mycket större än vad han är.

Det är inte lätt att veta hur man ska ordna sitt liv så att det blir mer plats för glädje. Det är inte självklart, det är aldrig så linjärt. Jag är otroligt glad för året jag har framför mig, Låtsasbrorsan har i flera år sagt att han inte orkar så länge till. Han behöver också hitta luft någonstans. Frågan är bara hur och var. Jag skruvar på höga ben på vitrinen, dörrarna ligger fortfarande och torkar.

ben

Efter rejäl frukost i morse gick vi en långpromenad i skogen för att det inte skulle finnas risk för alkohol kvar i blodet innan Låtsasbrorsan körde hem igen, och vi mötte Italienaren när vi var tillbaka vid husen. Det är den tredje manliga vännen Italienaren har sett sova kvar hos mig. Han tror antagligen att jag lever ett ”modernt” vidlyftigt liv. Jag önskar nästan att han hade rätt. Vi stod och småpratade en stund medan vi viftade bort envetna mygg. Italienaren sa att vi har ett litet paradis här. Det är sant.

När Låtsasbrorsan kommit hem skickade han ett sms där han kallade besöket läkande.

Dörrarna till vitrinen får ligga och torka över natten. Imorgon skruvar jag på dem, och jag funderar på att såga till en kvarbliven bit av diskbänksbrädan att lägga ovanpå rubbet. Benen är höj-och-sänkbara, golvet är så skevt att det är enda sättet att få saker att stå rakt. Inspektör Olivia är inte helt klar över vad det hela är till för, men hon har fortfarande gott om plats för matskålarna, och det är nog det viktigaste.

där ska den stå ja

Idag har jag haft besök av två riktigt sköna brudar. Den här och den här, för att vara exakt. Jag har snott deras bilder, eftersom jag inte fotade alls medan de var här. Jag bara babblade och skrattade och åt glass och så.

1002727_10151503790561818_439402428_n1017622_10151503195261818_1828860500_nb

Ja, jag har totalt fallit in i landet-outfiten. Och ja, det är hål i ena träskon på tån. Frågor på det?

De här två tjejerna är så himla bra. Jag måste bara få det sagt. Sådär världsabra ni vet, så att man är glad att få vara med.

När de hade åkt hem igen släppte jag ut Olivia, som glatt kutade ut i småregnet. Jag gick ut och högg lite ved, medan hon tittade på. Efter att hon trampat runt litegrann i mitt grönsaksland och jag lyft bort henne ur det fick hon nog och drog till skogs. Jag gick in med veden, och som den hönsmamma jag är gick jag och ropade lite efter henne när jag hade tänt brasan. Insåg själv att det var ganska dumt, eftersom jag precis släppt ut henne. Satte mig med en tekopp framför brasan och öppnade datorn.

När jag suttit så en stund hörde jag ett krafsande på dörren. Och ja, när jag öppnade satt Olivia där och väntade, som värsta rutinerade utekatten. Nu ligger hon vid min sida i soffan och tittar på brasan och torkar, och jag är ganska paff och lite rörd.

De växer ju upp så fort, vet ni.

utekatten

Elisabeth

vallmo

loppis

lamm på krakas

Andy

lergrav

tati

stolt hund

det börjar likna kärlek banne mig

Den gamla murstocken har klistrats över med tidningar, sedan tapetserats. Jag pillar fram en tidningskant där det står 1950 och tänker att jag verkligen måste be sotaren komma och provtrycka skorstenskanalen innan jag installerar kaminen, för jag vet inte hur länge den har stått oanvänd. 1950. Det är sextiotre år som har gått sedan dess.

Men nu står kaminen där, tack vare en effektivt riven vägg, hjälp att bära den uppför trappan och en hel del skratt åt absurditeter medan vi räknade ut hur man egentligen skulle skruva fast benen på den, det var krångligare än man tror. Och jag skrubbade de gamla kakelplattorna på golvet, slipade försiktigt bort klister och en färgrand med fint sandpapper, och när allting såg ut så här satt jag en stund på sängen och tänkte att det nog har stått en mindre kakelugn här från början, en låg, halvcirkelformad, enkel. Och nu ska jag spackla igen sprickorna i murstocken med kalkbruk, installera röret, sedan måla hela murstocken vit och fundera på vad jag ska göra med taket egentligen innan jag tapetserar med den fina blomtapeten.

Det som har varit garderobsgolv är inte lackat. Jag vet inte vad jag ska göra med det, såpskura bara kanske, eller olja in det lite i väntan på den stora golvslipningen som definitivt inte kommer att hända än på några år. Men vackert är det. Och lätt att föreställa sig hur rummet kommer att bli, när det här är färdigt.

Gräsklipparen gick snällt igång på första försöket. Det är den pålitligaste gräsklippare jag har ägt. Och första.

Jag längtar till sommaren, väldigt mycket.

Efter frukost till oss båda och kattlåderens och lite lek och allt det där som hör morgonen till, lade jag mig som vanligt i soffan och slog upp datorn för att börja jobba. (Ja. Jag ligger och jobbar ibland. Frågor på det?) Jag hade inte mycket mer än börjat knappa förrän katten hoppade upp till mig i soffan som hon gärna gör då och då. Men i stället för att lägga sig nere vid mina fötter, som hon har gjort i en månads tid nu, så såg hon eftertänksamt på mig en stund innan hon långsamt tryckte sig in mellan soffryggen och mig, för att sedan kliva upp på mitt bröst, lägga sig tvärsöver det och börja spinna högt.

Och alla mina tankar på att jobba ge blod köpa mat gå promenad hinna klart börja om och på fredag går jag ut i strejk jag med försvann som en rökslinga mot stor himmel, tunnades ut, och kvar fanns bara ett litet hjärta mot ett större, värmen mellan en liten kropp med päls och en större med tröja, och mina händer mot den silkeslena långa pälsen och den strävmjuka tungan som långsamt slickade mina fingrar.

GosmsPhoto1365348343104

« Föregående sidaNästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare