Förresten; ögonblicksbild

Japp. Vi hade kul.

Och det är helt galet hur stor hon är nu, Sociologens dotter. Som jag träffade första gången när hon var tre veckor gammal och hon somnade i min famn. Och det här känns som igår. Jösses. Nu är hon en tuffing som går i skolan, vill skjuta pilbåge och kanske börja spela tennis, och som ville bli intervjuad efter filmen när jag i stället bara ville slinka förbi obemärkt. Premiärgalejet fick henne att lägga ihop ett och annat, så hon frågade mig: ”Är du en kändis?” och jag sa: ”Njae, inte egentligen. Men du vet ju att jag är skådespelare.” Varpå hon svarade: ”Aha, så du inte bara gör filmer, du är med i dem också?”

Sedan fick jag förklara varför hon inte har fått se filmerna som jag är med i medan vi gick och köpte nya strumpor till plaskvåta fötter i storlek 30. Hon valde ett par svartvitrandiga med blåglittriga stenar i form av en stjärna på.

 

Igår: min födelsedag

Mimselill gillar mina bullar, och mig. Finbesök på trettiosexårsdagen, hon och hennes föräldrar kom först.

Den här lille gynnaren kom också förbi. Jag är mer skeptisk till om det besöket var lika välkommet. Men jag fick ju en möjlighet att prova mitt nyinköpta macroobjektiv. Det funkar fint.

För att göra en lång historia kort: grill, skratt, badboll, regn, sol, gräs, saft, vin, och kakelugnsbrasa in på sen kväll eller tidig morgon, vilket man nu tycker är mest rätt.

Mitt trettiosjunde år har börjat fint.

 

Innan morgonbadet

De varma sommardagarna är här. Camus och jag har promenerat till sjön och badat varje morgon innan vi promenerat hem igen och fortsatt vidare ut på loppisar eller jakten på dagens mat. Vi är bägge väldigt upptagna av att tänka på mat. Vad vi ska äta härnäst är både ett spännande och givande samtalsämne som ingen av oss tycker att det riktigt går att prata klart om.

De här varma dagarna. Människor man råkar möta av olika skäl. Som hon med den sjungande mjuka finska brytningen och de två bisamhällena bakom ladan, de två hinkarna nyslungad honung i det stora svala köket, den stora träsleven som nästan sensuellt låg i en pöl honung på ett fat bredvid, hennes mjuka röst, doppa fingret i fatet och smaka på honungen flickor, och den blommande smaken som nästan exploderar mot tungan, varm och sinnlig och direkt från naturen. Nyslungad rapshonung, mjuk och rinnande och nästan mörkbrungyllene, med det mystiska blänkandet genom glaset. Eller det lilla ekologiska cafét med hembakt fika, de fantastiska kanelbullarna och den vänliga kvinnan med förkläde som stoppade dem i en liten brun papperspåse åt oss.  Eller varför inte den lilla serveringen som drivs av en vacker familj där tonårsdotter och lite yngre son står i kassan och sonen ambitiöst svarar japp efter varenda ord kunderna säger, och de serverar oss en belgisk våffla med crème fraiche och räkor och röd rom som smakar friskt och nästan oväntat gott.

På kvällarna har vi suttit ute på den nya stenläggningen och grillat, grillat de nyupptagna grönsakerna från gårdsbutiken vi åkte förbi och stannade till på, vi har gjort dressingar på den nyslungade honungen och tapenader och egen pesto på kryddor från trädgården, och vi har suttit med tända myggspiraler och ätit och hummat njutningsfullt och skrattat högt åt att en rubrik i en kvällstidning var att Ernst Kirschsteiger säger att njutningen är allt som räknas, och vi håller med och fyller på tallrikarna och pratar om allt, allt, allt. Vi dricker vin eller hemkokt saft eller båda delar och aldrig faller natten riktigt, den bara dimrar ner och lämnar några ljusa stråk över trädtopparna, när vi till slut ger upp att vifta bort myggen och går in.

 

Livet på en pinne

 

Come and hold my hand, I want to contact the living

I morse bara öste regnet ner. Som att själva staden Oslo sade men du, visst är det väl fint att sitta kvar där i Camus’ lägenhet och titta ut över mina hustak, lyssna bara, det här är min egen lilla symfoni till dig och att jag svarade du vet att du är en av mina favoriter, du har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, men det är dags att skiljas för den här gången och packade bilen med väskor och extraskor och en presentkruka pepprig ruccola i en påse som jag ska plantera ut vid husväggen imorgon och en termos med grönt te och våfflor med brunost som Systersjälen ordnade till mig, och så började jag köra genom regnet ut från staden, tillbaka mot Sverige.

Jag var glad. Tänkte på de fina möten jag har haft de här dagarna, på hur många underbara människor det finns. Värmen, samtalen, pirrandet, skratten, tacksamheten. Och jag lyssnade på musik, högt, sjöng med och trummade med vänsterhanden på ratten. Körde för fort i rena glädjen, eller nu förskönar jag, körde för fort för att jag gillar att köra fort, och jag körde om en del bilar. En bil jag kört om ökade farten och körde ikapp, följde efter en stund, körde om mig, lade sig framför mig och saktade ner farten. Jag körde ut och körde om igen och såg i ögonvrån att mannen som körde bilen vinkade åt mig när jag körde om. Så körde han om mig igen, och vinkade lika frenetiskt hela tiden. Jag började skratta. Så lade han sig framför mig, jag körde om igen, tänkte att det hela var rätt komiskt. Han låg bakom mig i några minuter, sedan körde han om igen och började mima ”dricka kaffe?” faktiskt väldigt lättförståeligt, och jag skrattade igen. Så lade han sig framför mig och gestikulerade kaffegester bakåt tills jag skrattande kapitulerade och gav honom ett tummen upp, som han besvarade med segergest med båda armarna, blinkade sig in till vägkanten och jag stannade bakom honom. Ut kliver en mycket glad, lång och rakad norrman som skrattande utbrister faen, ass’! Som du kjører! Du er en kul jente, ass’! och jag bara skrattade, sträckte fram handen och sade mitt namn. Han presenterade sig med dubbelnamn, så sade han intensivt att han ville bjuda mig på mat, och efter bara ett kort överslag i huvudet tänkte jag, ja vafan, varför inte.

Alltså satt jag en stund senare på en restaurang i Strömstad med en främmande man som berättade att han bor i Moss, att han egentligen skulle på möte i Fredrikstad men efter att han kört om mig och jag honom ett par gånger ringt och avbokat det, för att han tänkte hun der vil jeg snakke med, och alltså rakt av tagit en chans. Du koste deg sånn i bilen din. Hodet ditt… han visade hur jag diggat med i musiken, och jag skrattade igen och sa att ja, jag gillar att köra bil. Var litt redd at du skulle bli fornermet, men så startet du å le. Du er en kul jente!

Han bjöd mig på fisksoppa och berättade mycket om sitt liv, viktiga saker, öppet och ärligt, och jag lyssnade och svarade. Vi satt i kanske två timmar och pratade, och sedan gick vi tillbaka till våra respektive bilar, jag skrev mitt namn på en papperslapp, jag fick hans kort, så kramade han mig så hårt att jag fortfarande, nu sex timmar senare, luktar herrparfym. Och så körde jag iväg genom Sverige, lite för fort, lyssnande på musik, diggande, skrattande. Herregud, jag känner mig så levande. Livet händer mig nu, starkt och konturprecist.

Nu har jag alltså en ny kompis på facebook, en dubbelnamnad norrman som jag har ätit middag med i Strömstad. Om någon undrar – nej, det är inte en man som jag skulle kunna bli förälskad i. Inte alls, faktiskt. Men jag kommer nog aldrig att glömma honom heller. Och efter att jag bekräftat hans vänskapsförfrågan skickade jag också ett kort meddelande till en annan man, en som jag har tänkt på ett tag nu. Varför inte? Jag lever ju nu, och den här sommaren vill jag skratta mycket.

 

Människorna, det är det finaste vi har.

Häromdagen träffade jag Ina. Minns ni Ina? Jag hade inte sett henne sedan innan operationen, och det har gått runt ett och ett halvt år sedan dess. När jag såg henne nu bara skrattade jag rakt ut och vrålade du är så liten! Oj, vad fin du är! och hon skrattade lika stort och sade det är konstigt, men jag ser det inte själv. Hon har gått ner drygt femtio kilo. Helt galet, det är nästan ett helt jag. Och hon ser ut som en helt annan kvinna, samtidigt som hon ser ut exakt som sig själv. Det är ganska fantastiskt. Hon mår så bra numera. Och när vi satte oss för att fika lite såg jag hur hon lade det ena benet över det andra, lika självklart som jag. Och jag njöt.

Jag har fått världens finaste paket med posten. Jag har ingen aning om vad jag har gjort för att förtjäna omtanken, men jag är så tacksam.

Och så en helt annan sak. Igår försökte jag göra en liten loppisrunda, som blev helt misslyckad. De två bästa loppisarna häromkring hade stängt, antagligen på grund av Vätternrundan, det var cyklister överallt men det jag ville ha var en fåtölj och det fanns det ingenstans. Jag hittade ett par andra loppisar men de var inte mycket att ha. Överpris på det mesta och ändå inga fåtöljer. När det började regna åkte jag hem igen och började dammsuga hallen där jag har alla renoveringsprylar, det är dessutom husets köksingång så där blir det gräsigt och grusigt fort.

Då knackade det på dörren. Det var en av grannarna längre bort. Hon visste (Italienaren har skvallrat) att jag köpte huset omöblerat och därför undrade hon om jag kunde tänkas vilja ha lite möbler de annars skulle slänga. Vad hon ville ge bort? Två fåtöljer. Nätta fina röda fåtöljer.

Ibland tänker jag att världen är som en present inslagen i så fint papper att man nästan inte vill öppna den.

 

Dagens förstagångare:

Accepterade faktum och bokade tid hos kiropraktor för att titta på mina handleder. Så dit ska jag i eftermiddag. Hon låter supertrevlig och verkar kunnig på telefon. Det gillas. Jag hoppas det kommer att hjälpa.

En annan slags förstagångare: en liten bebiskille som kom till världen samma dag som jag hade release på boken, så jag och hans föräldrar gratulerade varann på telefon och firade på varsitt håll av naturliga skäl. Häromdagen fikade vi alla fyra och jag träffade lillspöket för första gången. Han ser fransk ut, vilket är jätteroligt. Och de ser ut som en helt ljuvelig familj, vilket de också är.

 

Alldeles strax knackar det på dörren

Och då är det min bästis som står där ute. Trots att jag har haft huset i snart ett år är det första gången hon är här. Så jag har laddat upp med en liten skål salt & vinäger-chips och en gindrink (med den något dekadenta mixen cocotonic och lemonad) och är helt och hållet säker på att livet inte blir så hemskt mycket bättre än så här.

 

En alldeles underbar sommar

Alldeles nyss sa de på radion att det har varit 28 grader i Bosnien-Hercegovina idag.

Här på landet har det varit nästan lika varmt. Jag har rivit det sista skeva skjulet, iklädd bara linne på överkroppen, och när jag gick in på dagens första kaffepaus efter några timmar såg jag att kinderna var alldeles rödpirrade och att fräknarna har kommit igång. Men nu är det sista skjulet ett minne blott. Snart är det nytt, friskt gräs där alla skjulen varit, ny, frisk falu rödfärg på de gamla bodarna och en ny, frisk sommar på intågande.

Peji ringde medan jag var mitt i rivningen och skrattade när jag svarade flåsande, eftersom han läst på facebook att jag just rev skjul. Han satt i bilen och undrade om jag ville ha spontanbesök. Jag hann riva det sista och ställa fram trädgårdsmöblerna på den tiden det tog för honom att ta sig hit. Sedan drack vi två kannor perkolatorkaffe och åt banan-valnötskaka jag bakade igårkväll, pratade om fästingar och vilken tur det är att de inte är stora som en fotboll (hur fruktansvärt obehagligt det hade varit att gå i skogen då och se en gran böja sig illavarslande) och pratade dessutom om bristen på det kollektiva i samhället och hur moraliska vi är. Det var min första utefika för i år och på det stora hela en ganska underbar eftermiddag. Peji rökte, jag sparkade av mig träskorna och drog upp fötterna i stolen. Fjärilar och humlor flög runt oss. Det känns ganska overkligt att det snöade för bara några dagar sedan.

Förresten, apropå något helt annat har jag ju helt glömt – minns ni ljusstakeexperimentet? Så här ser det ut så här långt:

Jag är ganska nöjd. Funderar på att gjuta en till kub, bara lite större. Det blir ett enda betongstilleben av det hela. Sedan kommer jag att drabbas av gjutarmani, gjuta tokmycket och försöka sälja mina alster. Det är bara att vänta och se.

 

Konstaterande av fakta:

Utöver att ha världens bästa vänner har jag haft turen att hamna på världens bästa förlag.

Och det här är inte ens skryt utan bara ett krasst konstaterande.

Så det så.

 

Hjärta av glas

Igår var det alla hjärtans dag, som sagt. Idag är det det gröna hjärtans dag. Nu hänger det här och glittrar i sovrumsfönstret. Tusen tack, Elisabeth!

 

 

Bara upp

Det luktar prickekorv om mina fingrar och plötsligt minns jag, jag minns när jag skulle gå hem efter att ha lekt med C hemma hos henne, det fanns tre vägar. Man kunde springa två trappor ner, gå ut från hennes port (mittenporten), springa bredvid taggbuskarna till min port (till vänster) och springa tre trappor upp till hemmadörren, men det var liksom läskigt, de där taggbuskarna var liksom läskiga på kvällen, taggarna liksom längre och mörkare som sticksiga fingrar som någon kunde gömma sig i, så nej. Eller så kunde man springa tre trappor ner, till källaren, springa genom hela den ekande korridoren i sina träskor, springa flåsande rädd för att lampan skulle hinna slockna innan man kom fram till tunga dörren, och sedan springa fyra trappor upp till hemmadörren, men det var liksom läskigt, det också, för källaren luktade liksom läskigt, liksom kallt och farligt och liksom som att någon skulle kunna stå där bakom ens rygg när man vände sig om, så nej. Inte det heller. Så då fanns det egentligen bara ett alternativ, på riktigt, och det var att springa två trappor upp till vinden, springa igenom vindenkorridoren, och springa ner en trappa till hemmadörren.

Det var liksom minst läskigt. C brukade stå med sin hemdörr öppen tills jag kommit upp till vindsdörren, då ropade jag nu är jag uppe! och hon stod kvar tills hon hörde vindsdörren slå igen, och jag tryckte upp den så långt jag kunde och hade jag tur hann jag till andra vindsdörren innan den första slog igen, så jag fick liksom sällskap in i min egen uppgång, hejdå hejdå. Vinden luktade inte läskigt heller, den luktade bara vind och sånt där gult trådigt fibermaterial. Och det var aldrig läskigt att springa en trappa ner från vinden. Ner var liksom aldrig läskigt. Bara upp.

 

”Ensamhet”

Ikväll ringde Låtsasbrorsan för att prata lite. Vi diskuterade en hel del, smått och stort, bland annat detta att han tycker att det är helt absurt och galet och lite avundsvärt detta att jag inte känner mig ensam eller patetisk eller rädd när jag är ensam på landet. Jag bara skrattade och berättade hur min dag har sett ut.

Jag vaknade, drog upp rullgardinen och öppnade fönstret. Sedan låg jag kvar i sängen i drygt en timme och tjugo minuter och tittade ut genom fönstret, lyssnade på fåglarna och tänkte lite. Alltså ”tänkte” på det där sättet som egentligen inte är att tänka, nämligen tankar av sorten oj, nu kommer det ett rosa stråk över himlen. Vad är det där för fågel tro? Ett rakt, flöjtande ljud i sekundlånga stötar. Jag har ingen aning. Vad fort molnen går. Oj, titta, blåhimmel. Sen gick jag upp och upptäckte att vattnet stannat. Jag har en gammal smått opålitlig hydrofor i jordkällaren, så då var det bara att traska ut och ner i jordkällaren, hälsa på de helt gigantiska källarspindlarna och trycka på igång-knappen. När jag ändå var ute högg jag lite mer ved. Sedan gick jag in och åt frukost. Lyssnade på radio. Satt i köket och tittade ut på äppelträdet och talgoxarna. Efter det fick jag lust att baka kakor, så då gjorde jag det. Läste lite. Efter det gjorde jag mig lite mat, lade mig i soffan, stickade och åt kakor. Det har jag gjort hela kvällen. Lyssnat på musik eller radio, lagt in mer ved i brasan och bara slappat. Det är min sista dag på landet för den här gången, i morgon åker jag till stan igen.

Låtsasbrorsan bara suckade och skrattade. Han undrar hur man gör för att inte känna att man måste göra något eller träffa någon. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag trivs alldeles förträffligt med att vara ensam. Det är ro ända in i det innersta. Det kanske är en läggningsfråga bara.

 

Ja, tänk.

Camus och jag åt sen lunch på Urban Deli i eftermiddags, jag åt ”en näve” rökta räkor med citronaioli, det var gudomligt gott, och plötsligt flög fåglarna som galna där utanför, i ett enda svart surr flög de, ingen riktning, bara surr, och så blåste löven upp som i en cirkel, uppåt, utåt, och det där trädet med de långa grenarna mitt på torget, är det en pil? Kanske en pil, den svepte med den hårda vinden, och fåglarna, och löven.

I fredags hade jag middag hemma för några av mina godaste för första gången på länge. Jag minns inte ens riktigt när det var sist. Men jag njöt av hela förberedelsen, av att handla maten, att köpa vin till en hel armé, att stå i köket och förbereda, hacka skala mala krydda dofta smaka. Och så kom de, en efter en. Skönheten, Låtsasbrorsan, Peji, Mulholland, och allra sist Camus några timmar in i middagen, direkt från Arlanda. Jag älskar det där, stämningen, värmen, hur det skapas en alldeles särskild och kärleksfull och intensivt samtalande plats i mitt kök, ärligheten i samtalet. Att vi frågar oss stora frågor, oss och varann, och att vi försöker svara uppriktigt. Och jag älskar när skrattet rullar över bordet som en bränning, en bränning som lyfter taket och lyfter locket från mitt hjärta så att det nästan rinner över. En stund fann jag mig sitta med armarna rakt upp i luften av ren glädje, av känslan av oss, av liv och närvaro och den stora nåden det är att ha sådana vänner.

Innan den sena lunchen idag köpte jag en sjal, en ylleblandning men tunn, lite buckligt vacker med råa kanter, dimgråblå, och virade den runt halsen där den lade sig till rätta som en hemtam katt. Det är en annan slags värme.

Jag känner mig som att jag går i en väntan, även om jag inte vet vad jag väntar på. Det är en behaglig känsla, något pirrande, nyfiket. Det blåser och regnar och någon påstod att det var snö.

 

I remember the truth

Trots trängseln, ontet i ryggen av att stå och den verkligen helt insensitiva tjejen som stod framför mig och sakta backade tills hon stod tryckt mot mig trots att hon hade gott om plats framför sig, trots allt det njöt jag intensivt igår kväll på Strand. Jag hade sällskap av Bästisen och hon blev precis lika tokcharmad som jag av Joshua Radins mellansnack och helt ljuvliga låtar. Eller, jag kanske blev lite mer tokcharmad. Jag vill gifta mig med Joshua Radin. Jag tror att vi skulle bli jättelyckliga ihop.

Ibland behöver man påminnas om njutningen, tror jag. Det viktiga i att njuta.