Jag gillar inte nya timeline på facebook. Rörigt. Men efter att ha bytt typsnitt på nytelefonen accepterar jag den. Det tar nog några veckor, sedan kommer jag väl antagligen att vänja mig och börja gilla den. Min första mp3-spelare gick jag runt och missionerade för, ungefär fem år efter att alla andra redan hade upptäckt hur strålande bra det är att kunna ha flera hundra skivor i en liten mojäng. Jag gick med uppspärrade ögon och lite fanatisk ton och sa till alla Fattar du?! Jag har säkert trehundra skivor i den här lilla!

Men det är något som går förlorat, jag vet inte om det går att beskriva på något annat sätt. Det finns ett djup i ljudet som inte är med på de digitala musikspåren, en bredd liksom. Det är någonting med en känsla av äkthet. Kalla mig gärna snobb. Men jag vet inte vad det är, för jag är inte tekniskt kunnig. Jag bara hör att det är skillnad.

Jag träffade Mimsan igår och vi pratade om val. Hennes tonåriga styvdotter träffar bara killar som efter att ha raggat på henne inleder med att säga men jag vill inte ha nåt förhållande, ba så ru vet. Jag förstår inte. Mimsan tänkte att det har att göra med behovet av att någon som egentligen inte vill ha någon alls ska välja en, för att man genom det ska bli speciell och värdefull. Jag vet inte. Skulle det vara så rakt och enkelt? Och jag vet heller inte hur jag ska definiera mina egna val. Hur jag ska definiera min egen längtan. Jag är bara klar över att det är vissa saker som jag aldrig mer kommer att acceptera och att det inte ens är ett val. Det är en övergång till någonting annat bara, trots motsträvigheten och den där känslan av att det är en nyans som gått försvunnen.

Man skulle ju bra gärna vilja veta varför man ibland (läs: idag) vaknar klockan 05.53 av att man verkligen inte kan komma på hur den går, den däringa Weill/Brecht-låten där någon i sista versen ”hängde upp sin hatt på en spik i mitt rum och då sa jag inte nej”.

Jag kom inte på det. Efter en halvtimme gick jag upp och gjorde frukost, det var liksom lika bra som att ligga där och fundera.

Men jag kunde hela texten till en av Almqvists ”Songes”, det kunde jag. Klockrent. Stackars mina grannar.

Och det är väl just det. Vissa dagar önskar jag att man fick vara precis det, ett trött, irriterat och ledset barn. Jag behöver bli nerbäddad, kramad och klappad på kinden och pussad i pannan. Jag behöver få slippa ta ansvar en stund, bara ligga i sängen och titta på tv-serier på datorn eller kanske bli lite läst högt för. Jag behöver en bulle och en kopp te.

Jag behöver nog sova.

Well.

Det är en ganska udda process, det är så givet och självklart att det egentligen inte finns någon tydlig slutpunkt, att man egentligen aldrig kan veta säkert att man är färdig. Man bara måste bestämma sig för att man är det. Kanske bestämma sig för att släppa vissa skav och låta det vara det det blev. Det gäller väl kanske det mesta, inte bara skrivandet av en bok.

Nu ska jag ta en liten hjärnpaus och googla hur tjocka isarna har hunnit bli.

Någonstans mitt i konserten tittade jag ut, och såg stora mjuka snöflingor virvla vilt. På väg hem hade det slutat. Det låg en mjuk matta över den förrädiska halkan.

Och apropå något helt annat – varför kan jag inte kommentera på blogspot-bloggarna?! Amanda, jag har försökt hos dig nu i flera dagar utan resultat. Så jag skriver det väl här och hoppas du ser: Om du vill ha svenska ostbågar kan jag vara din cheezy sugarmommy. Bara säg till, så skickar jag.

Mitt korr har kommit! Och när jag sitter och läser tänker jag: Wow. Det ser ju ut som en riktig bok. Sjukt.

Fingret mår mycket bättre! Visst, det ser ut som att det är ruttet och ska ramla av snart, men svullnaden är borta. Liksom ontet.

foto: Malin Eriksson

Bästisen har precis varit i Chile. Där har de både fotdeodorant och choklad.

Över och ut för idag. I morgon gästbloggar jag på Debutantbloggen. Länk kommer.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN? Jag turnerade med Riksteatern, spelade in min första stora filmroll vilket fick mig att fantisera om att jag skulle få ett stort genombrott, hade för mycket kärlinväxt i ögonen och blev tvungen att sluta använda linser, opererade bort närsyntheten med laser, var betuttad i en löjligt snygg kille som jag träffat några gånger, han älskade att prata med mig i timtal i telefon på nätterna men tre gånger i rad dök han inte upp när vi hade bestämt att vi skulle ses. Efter tredje gången slutade jag tro att vi skulle träffas på tumanhand även om han fortsatte ringa ett tag och föreslå det. Efter några månader ringde han en natt och då frågade jag honom om han någonsin varit kär i mig eller vad allt handlat om, och då sade han de klassiska meningarna: ”JA! Alltså, ja. Jag var jättekär i dig, du är ju helt fantastisk, och jag kunde ju se hur bra det skulle varit om vi blev ihop, jag skulle ha varit jättelycklig, och sen efter typ tre år hade jag gjort något som skulle gjort att du blev helt psychobitch och gjorde slut och det skulle jag inte palla, så jag vågade inte.” Jag: ”Eh…” Han: ”Jag VET! Alltså, jag är ju helt fucked up!” Jag: ”Ja, du är ju det.” Sedan sade han att han ville träffas, jag sa att han fick ringa dagen efter om han menade allvar, och det gjorde han inte.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN? Jag åkte till Berlin med Systersjälen och två till och hade det jättefint. Jag var fortfarande sambo och jag jobbade alldeles för mycket. Jag åkte lite skidor och sånt. Jag omarbetade manuset till det som nu är min debutroman.

3) FEM SNACKS DU GILLAR: Chips med vinägersmak, kakor och bullar av alla de slag, torkad frukt, nötter, glass.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL: Jag har ett väldigt gott och överaktivt minne, så jag kan texten till fler låtar än jag vill erkänna. Det spänner över hela bågen från barnvisor till senaste skivan jag köpte, alltså A Fine Frenzy.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR: Åh, vilken lycka. Jag skulle betala av CSN och sommarhuslånet först och främst, sedan skulle jag sätta över någon mille till min mamma eftersom hon har en taskig pension, och sedan skulle jag nog leva lite som vanligt, utom att jag skulle kunna tacka nej till brödjobben och koncentrera mig på att bara göra det jag faktiskt vill. Prioritera att skriva. Och jag skulle resa mer.

6) FEM DÅLIGA VANOR: Jag skrattar när jag är nervös, pratar lite för mycket, sympatiäter socialt även om jag inte är hungrig för jag tycker det är svårt att säga nej (vilket gör magontet sämre), slarvar med tandborstning på kvällarna, humörshoppar.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA: Sjunga, fika, läsa, prata och hångla.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA: Lady Gagas köttklänning, bröllopsklänning à la åttiotalsmaräng, den där poppismössan som alla har nu med en pälsboll mitt på. Jag tycker att den är ful. Utöver det, well… stilettklackar över 8 cm ligger inte bra till och vi kan väl konstatera att en sådan där duschhätta med fönster för ansiktet som fanns när jag var barn, den ser jag ingen poäng med.

9) FEM FAVORITLEKSAKER: Datorn, gitarren, böcker, kameran och yxan (trots ved-debaclet).

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN: Tante Jul gillar listor, du är självskriven, Amanda och Elisabeth kanske? Utöver det – feel free att ta den bara ni som har lust!

Jag tappade en stor vedklamp i morse rätt på ringfingret. Nu är det blått i alla tre lederna, hela vägen runt. En gammal högstadiekompis som numera är narkossköterska sade åt mig på facebook att tejpa fingret mot långfingret, så det gjorde jag. Nu har jag ett maskeringstejppaket i stället för vänsterhand. Jag skriver med pekfingret.

Utöver detta har jag fått ett härligt IBS-skov vilket gör att jag ser ut som att jag har svalt en basketboll och rapar hela tiden. Bästisen brukar kalla mig ”det lilla avloppet” när jag är på det här bubblande maghumöret. Man hör mig på avstånd, liksom.

Och dessutom har jag en finne på hakan som är så stor att den snart flyttar hemifrån.

Ack, detta fysiska fängelse. Mitt kära tempel att vårda.

2. Var är din andra hälft? Ja du, om jag det visste… Någonstans ute i världen finns han väl, och jag hoppas att det inte är alltför långt borta.

3. Ditt hår? Tvättat i onsdags och fönat rakt, så nu är det lite strävt och börjar kännas otvättat. Ganska snyggt, dock.

4. Din mamma? Vandrar fram och tillbaka här i rummet för att krypningarna i benen ska släppa.

5. Din pappa? Har i år varit död i exakt femton år.

6. Det bästa du vet? Jösses. Kärlek, vänskap, och kaffe.

7. Din dröm i natt? Ehe. Jag hade sex med någon, men minns inte vem. Sedan hände det en massa annat också, men det var liksom det där sexet som fastnade i minnet.

8. Din dröm/ditt mål? Jag har uppfyllt två det gångna året, att få en bok antagen och att köpa ett sommarhus. Nu är jag lite mållös. Men drömmen är kärleken, alltid kärleken.

9. Rummet du är i? Vardagsrummet i huset. Gul tapet med bård. Sitter i soffan, brasa i kakelugnen, mamma gnuggar just nu kalla händer mot den. Kakelugnen alltså. Inte brasan.

10. Din hobby? Musik. Både lyssna på och spela själv.

11. Din skräck? Svek. Jag klarar inte mycket svek.

12. Var vill du vara om sex år? Jag vill vara precis där jag är, bara ha skrivit fler böcker. Och så hoppas jag att den där mannen har dykt upp då.

13. Var var du igår kväll? Hos mamma.

14. Vad är du inte? Lögnaktig.

15. En sak du önskar dig? Bättre kondis. Och en sådan där lungplus-luftvärmare som man kan köpa på apoteket. Känns som att de har med varann att göra, de två.

16. Var växte du upp? Finspång, Östergötland.

17. Det senaste du gjorde? Drack kaffe och jobbade.

18. Dina kläder? Jeans, linne, långärmad t-shirt, liten kofta, stor kofta, ullsockor, fårtofflor. Japp. Det är kallt på landet.

19. Din tv? Har ingen tv här.

20. Ditt/dina husdjur? Räknas blåmesarna och talgoxarna som jag matar?

21. Din dator? Behöver service. Den är lite könstig numera. Och jag måste backa upp saker i den, påminn mig om det. Annars kan det bli en viss försening med den där bok nummer två.

22. Ditt humör? Trött och jobbsliten, men ganska nöjd ändå.

23. Saknar någon? Ja, flera människor. Mina kära är lite för spridda över världen.

24. Din bil? En liten röd Fiat. Går som ett bensinsnålt spjut. Älskar’n.

25. Något du inte har på dig? Stringtrosa. Det är ett plagg jag helt har förkastat sedan jag blev vuxen. Jag skiter i om troskanten syns, faktiskt. Det är viktigare att vara bekväm och inte frysa om rumpan. Dessutom är stortrosor snyggare.

26. Favoritaffär? Adlibris eller Lookfantastic.

27. Din sommar? Jag jobbade för mycket, fyllde 35 och åkte till London. Den här sommaren som kommer ska jag vara mera ledig. På något sätt ska det gå att ordna.

28. Älskar någon? Ja, flera.

29. Favoritfärg? Allt som börjar med epitetet ”dim”-

30. När skrattade du senast? Oj, det minns jag inte om jag har gjort idag. Smålog, ja, eller fnissade, men skrattade? Det var nog igår. På jobbet.

31. När grät du senast? I måndags, tror jag. Eller nej, i onsdags. Torsdags? Jag har i alla fall inte gråtit idag eller igår.

Framme i lilla staden där jag vuxit upp kör jag för en gångs skull genom centrum i stället för runt. Jag antar att jag är nyfiken, på ett plan. Nyfiken på om någonting någonsin förändras här, på riktigt, eller inte. Räknar man bort mamma känner jag ingen här längre, inte på riktigt. Jo, C. Bara C. Alltid C.

När jag kör förbi sporthallen där vi hade gympa på mellanstadiet ser jag ljuset från bygget. Det helt enorma bygget som ligger där bakom, där gamla simhallen låg förr. Gamla simhallen där jag kavat fram och tillbaka, längd efter längd, timme efter timme, i åratal. Mitt andra hem. Jag känner fortfarande en slags trygghet när jag känner doften av klor. ”Bad och bowling” stod det på skylten, bowlinghallen låg i källaren, under själva bassängen låg banorna. När jag hade råd att lyxa till det gick jag ner och beställde en hamburgare i grillen efter söndagsträningen. Några år efter att jag flyttat från staden stängdes simhallen, den var gammal och det skulle bli för dyrt att renovera den. Den stod och förföll i några år tills den revs. Och nu bygger de ett kontorskomplex där som ska rymma 2000 människor.

Mamma är nästan helt vithårig numera. I mars fyller hon 75 år. Jag ger henne min försenade julklapp, en tegelröd stickad kofta som i mina ögon är egentligen en storlek för stor för hennes lilla kropp, men jag vet att det är så hon vill ha det, hon vill kunna dra ner den ordentligt över rumpan. Hon har inte tagit av sig den sedan hon provade med nöjd blick framför spegeln. Hon tänker ha den på sig imorgon när vi åker till huset.

Det finns en ny simhall nu som jag aldrig ens har sett utifrån.

Jag lyssnar på A Fine Frenzy, som kan bli det här årets finaste musikupptäckt redan i januari.

En mailkonversation med Bussgods, där personen som skriver till mig varken skriver några hej eller vänliga hälsningar trots att jag är vänlig. Bussgods har aviserat en vedklyv till fel telefonnummer, så jag har inte hämtat den, och nu har de skickat tillbaka den till killen som sålde den. Jag är irriterad på det. Jag är nästan mest irriterad på den otrevliga tonen i deras mail.

Det är för mycket nu. Jag har suttit uppe till sent tre kvällar i rad med alltför mycket jobb för någons bästa och definitivt inte mitt.

Och hjärtat, det sväller och bultar och sörjer och tänker.

Den är oöversatt förstås, men det betyder att ni slipper betala svensk frakt men får betala svenskt pris för en inbunden bok. Inte så illa, va?

(Eller som man säger om man är uppriktig: köp den är ni gulliga så att förlaget tycker att de har gjort ett smart drag med mig.)

Men ännu värre, nu, de här eftersmällarna. Någon som flera dagar efter nyåret märker att det finns smällare kvar hemma på köksbänken och ger sig ut för att ha roligt, detta roliga som jag aldrig har tyckt är roligt, den ljudliga smällen och puff och några gånger till och så är det slut på det roliga, eller snarare ”det roliga”. Eftersmällare. Herregud, det är som att förstå ett skämt fem dagar för sent som inte ens var fyndigt från början.

I stället för smällare. Jag tycker om den tysta leken med tändstickor, fortfarande. Jag blir avslöjad av svaveldoften. Numera minns jag inte längre vem som visade mig hur man gjorde, men jag gör det då och då, drar eld på en sticka, sätter en annan sticka emot den första och ser dem brinna tillsammans. När jag var barn önskade jag mig något medan jag gjorde det, önskade intensivt. Numera ställer jag ofta bara en fråga som ingen kan ge mig svar på.