Medan jag låg kvar i sängen nu på morgonen och funderade och kände hur det stramade i cykelkroppen så ringde Låtsasbrorsan. Han hade precis skickat iväg ungarna till skolan och skulle sätta sig och jobba hemifrånjobb och tyckte nog mest att himlen hänger lite för långt ner idag. Vi pratade i sisådär en och en halv timme och lyckades kroka upp himlen på spiken ovanför. Vi är bra på det.

Jag tycker att det är fascinerande att det finns människor jag inte kan prata färdigt med. Låtsasbrorsan och jag kan prata hur länge som helst. Bokstavligen hur länge som helst. Och även om det såklart är så att vi återkommer till saker känns det som att det alltid finns mer att säga, sånt som kan förtydligas och som för in samtalet på ett nytt spår igen som leder vidare till nästa och nästa. Och det mest fascinerande är att jag tycker att han säger så himla bra saker även om jag inte alltid tycker likadant. Jag fattar. Jag känner. Och jag märker att han lyssnar på mig på samma sätt.

Enligt omvärlden har vi en lite misstänkt vänskap. En snygg kvinna på tretti-nåt och en dito man på förti-nåt som väldigt uppenbart gillar varann, pratar mycket och djupt personligt och har en sådan där gemenskapsjargong som folk avundas, det kan väl inte vara helt… som det ska? Det måste väl vara så att vi egentligen vill ligga med varann? Åtminstone en av oss (han) borde väl dölja att agendan egentligen är en undertryckt längtan efter sex? En av oss (jag) måste väl vara kär i den andra utan att våga erkänna det bara?

Ledsen, folkens. Här pågår vänskap, fri från undertoner. Det enda som händer är att vi ibland använder oss av varann som par-alibi, eftersom det finns situationer som kan kännas slitsamma att vara ensam i när man egentligen har en stark längtan efter att vara del av ett två. Och vi är ju del av ett två, bara på ett annat sätt, så det känns ok. Vi är smarta och roliga och snygga och begåvade. Vi tycker båda att det är synd att vi inte är kära i varann. Det hade ju varit så praktiskt och enkelt.

Istället agerar vi varandras wingman. Jag planerar att fixa ihop honom med Skönheten. Sist jag tyckte att en man var attraktiv, klev Låtsasbrorsan fram till honom och sade ”Ja du vet, Suziluz, det är en himla go tjej.” Jag hjälper till att tycka att hans X-monster uppför sig som en dåre och han hjälper till att vara arg på Den Där Mannen. Vi lagar mat och dricker te och promenerar och tycker båda att världen är en galen, galen värld som är så vacker och för lite vacker på en och samma gång.

Vänskap är lika stort som kärlek även om det kanske inte alltid är så att jag minns det.