Jag är inne i en slags period. Eller jag hoppas åtminstone att det är en period, för det skulle innebära att det är övergående. Det är nämligen en period där jag ifrågasätter det mesta och sörjer resten. Jag ifrågasätter mina livsval hittills, både de aktiva och icke-valen. Jag sörjer de livsval jag ville göra men som föll igenom. Det är bland det jobbigaste jag har varit med om, det här, och då har jag ändå en rätt rejäl bag of tricks att jämföra med. Ändå vet jag att det inte är något underligt jag håller på med, det är snarare som Bästisen sade: ”Jaha, du har en försenad trettioårskris?” Prosaiskt. Hon är klok.

En sak som jag har gjort nu är att jag har tryckt på pausknappen. I flera år har jag rusat omkring som en galning utan att veta varför. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trott att det kommer att hjälpa mig hitta min plats i livet. Det enda som hände var att jag hittade en total, tung trötthet som liksom spred sig från en svidande tom plats i bröstet vidare ut i kroppen och när förra året och senaste jobbet tog slut hade jag jobbat i ett och ett halvt år utan att vara ledig mer än fyra dagar i sträck. Beslutet togs på ett hotellrum i Umeå. Jag tittade ut över den nyfrusna ån och sade till Sociologen: ”Jag tänker inte jobba i vår.” Hon sade ”Bra.” Och det var lugnt på insidan, paniken kom inte. Jag var lite förvånad själv.

Ifall det skulle vara så att ni undrar så är jag en kultursnobb. Jag tittar inte på Let’s dance, jag ser Cullbergbaletten. Jag lyssnar inte på Mix Megapol, jag gillar riktig musik. Jag försöker läsa en bok i veckan och prenumererar på tidningen Kulturen. Men jag gillar smöriga kärleksfilmer också och inte bara välskrivna dramer, även om den film jag kan se hur många gånger som helst heter Hårfrisörskans Make och är fransk. Och vad jag vill säga med det här är att jag verkligen gillar att vara skådespelare. Jag älskar kärnan i det som är teater, det där lilla generade i att ställa sig på en scen med andra tokstollar som vill stå där och tillsammans försöka beröra de andra i rummet. Det är beröringen som är det stora. När det är så, då finns det inget som kan slå det, då älskar jag mitt jobb och då är jag på rätt plats oavsett var vi är. Problemet ligger i att det oftast inte är så. Oftast är det egobehovsstyrda människor lite var och en för sig som vill andra saker än beröring. Människor som vill vara lite smarta och häftiga och kanske lite snygga också. Och det värsta jag vet är när skådespelare blir ironiska eller showar för att rädda att de inte bryr sig om något annat än att vara lite cool, att vara störst och prata högst. Då hatar jag mitt jobb och känner mig ensam, lämnad och dum som står där och vill vara tillsammans. Då går jag hellre hem och tittar på någon välgjord amerikansk tv-serie, som Heroes.

Igår recenserade Malin Ullgren Dramatens uppsättning av Hamlet i DN. Hon skrev att elegansen och självironin inte kan skyla över bristen på kontakt med Shakespeares text. Och avslutade med: ”Kom gärna och angå mig lite grann, också. Intelligens och känsla är inte motsatser.” Malin Ullgren har fattat.

Vad det gäller mig ska jag försöka ta reda på hur den här perioden slutar. Jag hoppas att våren räcker.