Att vakna denna morgon kändes lite annorlunda. Inte bara för att jag istället för slitsamma onödiga längtansdrömmar drömt något ganska förvirrande om bryggor och en båt formad som en gammal Daimler och att jag var spekulant på en skitstor villa med linoleumgolv, full av blonda pojkar. Nej, också för att jag igår kväll tillsammans med Fideli var och såg en riktigt, riktigt bra föreställning. Riksteaterns ”24 timmar Berlin” spelades på Hörsalen och folkens. Jag fick tillbaka känslan för teater för första gången på mycket länge. Oj, vad det kan vara.

”24 timmar Berlin” är, på papper, en ganska konstig pjäs. Den har 40 roller (här spelade av 7 skådespelare) och korta scener som är mer som ögonblicksbilder av tillvaron som varken innehåller konflikter i några större utsträckningar eller leder vidare till något speciellt. Det är helt enkelt en massa människor som rör vid varandras liv på olika sätt. Och just för att ingenting verkar spela så stor roll mer än för den som säger det just då, så hänger alltihop ihop. Regissören Melanie Mederlind är en riktigt, riktigt bra regissör, också för att hon väljer att ge pjäsen autenticitet genom att förhöja spelstilen. Känslan är hela tiden äkta och närvarande men formen för känslan är abstrakt. Inget pjunk, ingen självbespegling, bara rent berättande. Ett rent berättande av en historia som handlar om storheten i det lilla, ibland konstiga, det vi kallar vardag eller öde eller kanske bara livet.

När pjäsen var slut var både Fideli och jag gripna och rörda och hade båda med oss musiken ut därifrån. ”It’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you.” Plötsligt kändes det som att vi var lite speciella bara för att vi gick nedför Hamngatan för att köpa en hamburgare. Och kan en föreställning ge den känslan, då är det riktigt, riktigt bra.

Hemma igen insåg jag vad det var som var så rörande för mig med pjäsen. Varje scen, varje människa, var så liten i stunden, tog ett litet beslut som inte verkade vara särskilt viktigt. Men varje stund och varje beslut ledde till någon form av konsekvens för inte bara en person utan åtminstone en till. Ingenting är separat. Ingenting betyder ingenting, allting betyder någonting. Det finns ingen handling och ingen människa utan konsekvens. Allting leder till någonting på något vis. Och det tyckte jag var rörande och tröstande och fick mig plötsligt att känna att livet är vad det är. En kedja av små människor och små handlingar och små dagar som går på. Och märkligt nog blev det så stort av det.

”It’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you.”