Nu, som motvikt till all melankoli jag strör ohämmat omkring mig, ska jag berätta om det absolut roligaste practical joke jag någonsin varit med om. Det finns givetvis en bakgrundshistoria till den. Ok! Då kör vi!

För mången, mången år sedan, när jag var alldeles nyutexaminerad från Teaterhögskolan så var mitt första jobb efter skolan på Riksteatern – det vill säga jag var ute på turné. När man är ute på turné med Riks blir man ofta väldigt väl mött och välkomnad av de lokala teaterföreningarna, de brer goda mackor och har en massa sötefika framme och är glada över att man kommer. Det är fint. Sedan efter föreställningen kan man få ganska tveksamma tecken på deras uppskattning i form av lokal stolthet. Som, ett bokhäfte om teaterlivet i Mariestad (helt ok), en skämtburk med surströmmingsetikett som innehåller karameller (helt ok) eller en liten svarvad träsoffa som ser ut som en dockleksak (tveksam). Det allra, allra konstigaste kom i alla fall när vi spelade i Gullspång. För efter föreställningen kom det fram en nöjd tant och delade storsint ut en varsin trälax till oss. Ja. En bit planka, utskuren i form av en lax, där de hade med brännpenna skrivit ”Gullspångs teaterförening”. Jag vågade inte titta på mina kollegor eftersom jag trodde att jag skulle explodera. Det var bara att le och tacka så mycket.

Till historien hör att det var under denna turné som Bästisen och jag träffades, jag agerade och hon var scentekniker. Vi kuskade land och rike runt i ett halvår och har varit bästisar sedan dess. Eftersom alla inblandade i denna produktion fick varsin trälax, hade vi som grupp plötsligt sju laxar att förhålla oss till. Vi gjorde det på ganska olika sätt. Någon ”glömde” kvar laxen i Gullspång. Någon ”glömde” den på något hotellrum. Vår scenmästare (teknikchefen alltså) lade den bak i sin bil som avskräckande för tjuvar. Jag och Bästisen tog hem våra och skrattade våldsamt. Våra laxar mötte sitt öde i Bästisens öppna spis. Det var bra trä. Torrt och fint.

Nu till den riktiga historien. Åren har gått och jag är på ännu en Riksturné. Inte lika entusiastisk som då eftersom jag inte har någon Bästis med mig och dessutom börjar bli sliten av all teater. Jag tycker att det är tungt att vara hemifrån så mycket och längtar efter mina vänner och min egen säng. Mot slutet av turnén får jag komma hem på en efterlängtad tvådagarsledighet och Bästisen och jag sms:ar intensivt under hemresan. Jag är trött och nere. Hon skriver något kryptiskt om att jag inte behöver vara rädd för fisken och jag skrattar eftersom jag tror att det är ett sms-ordliste-fel och att hon pratar om disken, eftersom jag har beklagat mig över att min lägenhet ser ut som crap eftersom jag aldrig är hemma. Så öppnar jag min ytterdörr och vad ligger där på golvet i min hall om inte – – –

Gullspångslaxen.

Med en pratbubbla i mungipan där det står ”I’m baaack!”

Jag skrattade så att jag grät i säkert en kvart. Sedan ringde jag Bästisen och så skrattade vi ihop i säkert en kvart till. Hon hade alltså hittat ett ex av lax i en gammal låda och sparat till rätt tillfälle. Sedan åkt hem till mig medan hon visste att jag var borta och preparerat skämtet. Inte avslöjat med ett ljud att hon hade något på gång utan bara refererat till saker som ”sleeping with the fish” under den långa sms-konversationen på ingång hemåt. Det är så sjukt välplanerat och djupt imponerande. Jag bockar och bugar och skrattar.