Jag hade egentligen redan mitt nästa inlägg klart i fingrarna när jag åt frukost (nybakad dinkellimpa igårkväll!) och bläddrade i morgontidningen, men så ramlade jag på en rubrik som jag faktiskt är tvungen att resonera lite kring. Rubriken var givetvis ”Jag är inte tillräckligt arg för att vara feminist”. DN Special intervjuar Vattenfall Nordens vicechef Hélène Biström och det här är, läser jag senare i intervjun, hennes svar på frågan ”Är du feminist?”

”Det beror på vad man lägger in i ordet feminist. Om det innebär att man ständigt ska vara ilsken så är jag inte tillräckligt arg för att vara feminist. Skulle jag bli förbannad varje gång en man trampar på mig skulle det bli jobbigt. Det är ju de som har problemet – inte jag.”

Nu hamnar jag i konflikt med mig själv eftersom det här, det är svåra grejer. Jag har nämligen haft många diskussioner med många olika människor kring vad som är inlärda könsroller och vad som kan tänkas vara medfödda skillnader. Och jag har också fått höra att det är skönt att jag ”inte är feminist” med hänsyftning på att jag inte är asförbannad på allt som är man. Då blir jag förbannad, eftersom den kopplingen är underlig för mig. Det är väl för sjutton självklart att jag är feminist. Jag är en intelligent kvinna som ser och lägger märke till min omvärld. Och då är det omöjligt att inte vara feminist, lika omöjligt som att inte vara humanist. För mig är det samma ord nämligen, feminism för mig är strävan efter att kvinnan i lika hög grad som mannen ska få vara människa. Varifrån kommer behovet att kategorisera feminism som ilska?

Vissa skulle såklart hävda att ilskan är naturlig när man tillfullo inser sin underlägsenhet i tillvaron. Och vissa hävdar att man kan vara feminist på en massa olika sätt som inbegriper ”traditionell kvinnlighet” i form av nagellack och höga klackar, som om det var det som är det viktiga (läs gärna Siris icke-arga inlägg, en ung norska som pluggar i Sverige.) Det pågår också en sexualrevolution numera som hävdar att det enda sättet att bli likställd som kvinna är att ta för sig på den sexuella marknaden på samma sätt som en man gör. Men jag vet inte jag. Jag tycker nämligen att det finns extremt mycket i dagens samhälle som vi måste arbeta med där jag kanske inte tycker att knulleriet är det mest akuta. Jag tror att feminism är i mångt och mycket en klassfråga och att om vi jämnade ut klasskillnaderna i dagens samhälle – som faktiskt ökar och inte minskar idag – så skulle mycket vara vunnet. Att det finns skäl till att prata om den ekonomiska aspekten av jämställdhet först av allt. Sedan som nummer två på min lista kommer historieskrivningen. Ebba Witt-Brattström som enligt mig fortfarande är the First and Foremost Femininas har drivit den frågan i åratal, vad händer med våra framstående kvinnor, varför glöms de bort? Varför är det männen som skrivs in i historien? Det har alltid funnits framstående kvinnor, 50-tals-idealet med hemmafrun är ju faktiskt relativt nytt och innan dess har män och kvinnor existerat mer axel vid axel, i alla fall i Sverige som varit bondeland. Inte fasen har bönder tyckt att deras hustrur varit små sköra varelser som ska vara fina och pryda hemmet. Nej, man har velat ha en stark och arbetande kvinna. Vår generation är inte den första som har starka kvinnor som är närvarande i livet och deltar i debatten. Problemet kommer om vi om hundra år är lika glömda som de som kom innan oss. Vi måste få en kvinnohistoria som är lika självklar som manshistorien. Vi måste sluta idealisera och mytologisera den Manliga Förmågan. Vi måste bli människor allihop, med likheter och olikheter. För vi ÄR olika. Och då menar jag inte kvinnor och män, utan människor i stort. Vi är olika snabba, olika smarta, har olika förmågor och är olika villiga att undersöka våra egna förmågor. Det måste vara ok att det är så. Den absoluta jämställdheten är en utopi, men det har inte med kön att göra.

För ett tag sedan såg jag ett underbart inslag på Kulturkanalen om vår uppfattning om fysik. Där människor pratade om skillnaden i hur en man eller kvinna rör sig, på grund av (som vissa ansåg) rent biologiska skillnader. Man ser på långt avstånd om den som närmar sig på en dunkel gata är en kvinna eller man. Sedan pratade en försiktig farbrorsprofessor om att skillnaden är pålagd sedan barndomen i mönster som vi lär oss att det finns belöning i. Att i situationer där vi inte behöver hävda vårt kön är det heller inte lika lätt att se det. Han tog som exempel att om du ser någon sitta på huk i en trädgård och påta, så är det inte självklart att du genast ser om det är en man eller kvinna. I det rörelsemönstret finns ingen bekräftelse från motsatta könet att hämta, så att säga. Det handlar bara om blommorna.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om det sämsta practical joke jag någonsin varit med om.