Idag har jag haft två fika på varann med två goda kollegor som fått mig att associera till exakt samma sak. Givetvis funderade jag på om jag borde dela med mig av det här. Mitt beslut var fortfarande inte helt taget när jag kom hem, men efter att ha sett att sinnesstämningen går igen hos Huskorset så märker jag att den trista sanningen överväger och jag kommer nog inte att kunna komma undan.

Sanningen lyder på detta vis: man har fan inte mycket för att man är schysst, snäll och bra. I teater/filmvärlden premieras sällan dessa goda kvalitéer. Tänk, så naiv jag var när jag kom in på scenskolan, jag trodde att om man bara var en begåvad skådespelare och dessutom en trevlig kollega som kommer i tid och då och då tar med sig bullar till kaffet så borde saken vara avgjord. Man borde bli poppis att anställa. Detta enkla antagande som grundar sig på vad man borde tycka är klockren logik visade sig sedan ha mycket, mycket lite med verkligheten att göra. Båda de vänner jag har fikat med idag är kompetenta, snygga, trevliga och schyssta att ha att göra med. Vad de levererar i arbetsväg är riktigt, riktigt bra. Och ändå har de problem att få jobb. Man måste väl säga att det inte direkt skriks efter mina tjänster heller. Att vara arbetslös är inte problemet i sig, det är vi alla då och då, det är ju själva jobbets natur om man är frilans – problemet är att vi alla tre upplever att det inte finns någon större efterfrågan på de här goda kvalitéerna som vi själva är så måna om att odla. Och det vägrar vi acceptera, så vi ser till att hela tiden bli bättre på det vi gör, och schysstare och snällare. Och sedan går vi in i väggar så att det tjongar om det.

För att göra saken ännu mer komplicerad undrar jag ganska ofta vad det egentligen är vi eftersträvar. En av dagens fikavänner, Mr Beauty, och jag jobbade tillsammans i det senaste jobbet jag gjorde. Det var en storproduktion som fick mycket uppmärksamhet och som regisserades av Den Store. Med andra ord, det var den där slags jobb ungefär 97% av Sveriges skådespelare skulle kunna tänka sig att äta småsten för att få. Vi fick det. Och det var skitjobbigt. Vi vantrivdes ganska svårt bägge två och gick bägge in i en totaldipp när det var slut. Självförtroendet på botten, ingen energi kvar, ledsen ledsen ledsen och så vansinnigt trött. Under spelperioden nöttes Mr Beauty och jag sakta ner till något som bäst kan liknas med föräldrar till en kolikbebis. Ni vet, de där som trots att de själva är så slitna att de egentligen bara vill lägga sig ner och självdö helt enkelt sväljer tröttheten och gör det som måste göras. Man bara gör det. Lojalt. Och man gör det så jävla bra. Utan tack, utan att någon tycker att det är en bragd. Men de där som skriker, de där egoistiska jävlarna, de får mycket bekräftelse och beröm och seglar vidare in i nästa produktion ganska oberört. Och folk tycker att de är toppen, karismatiska och spännande människor, så egna och viljestarka! Lite farliga! Det är dem vi vill ha! Det är ju dem man ser! De måste ju vara bäst!

Jag säger bara kiss my ass. Tänk två gånger. Det är inte den som skriker högst som har mest att säga, tyvärr.

Jag är snäll, schysst och bra och stolt över det. Jag är faktiskt jävligt bra. Det finns nog en och annan som kan tänkas tycka att jag är snygg, till och med. Och jag bjuder gärna på bullar till kaffet ovanpå det. Fatta nångång, det är fina grejer.