Diskussion hos Bokhora om klass, apropå en antologi på ämnet. Jag tycker klassfrågan är våldsamt intressant och viktig och går mycket mer djuplodande i vårt samhälle än vi någonsin låtsas om. Jag har pratat om det förut, lite lätt, i samband med feminism. Bara för att uppdelningen inte längre är adel-präster-borgare-bönder betyder det inte att gränserna mellan klasser suddas ut. Det betyder bara att klassfrågan har blivit mycket luddigare i konturerna, men att vi fortfarande kategoriserar och etiketterar människor. Tro inget annat.

I den här diskussionen ovan är det en tjej som har lagt in en åsikt som handlar om tillgänglighet och självklarhet, att ha hjälp in i världen man vill vara i eller ta för givet att man är välkommen. Jag känner igen mycket av det hon skriver. Jag är en produkt av industriarbetande arbetarklassföräldrar. Barndomshemma fanns inga pengar och alltså inga böcker, ingen dagstidning, inget kulturintresse, men jag hade lärare i skolan som presenterade biblioteket och där började något. När jag började spela teater i ett amatörsällskap var jag runt 15 år, då hade jag varit på teater två gånger i hela mitt liv och det var med skolan och sju års mellanrum. När vår regissör föreslog att jag skulle söka scenskolan eftersom han tyckte att jag var begåvad, då visste jag inte ens att scenskolan existerade. Jag hade ingen aning om att det fanns skolor för att bli professionell skådespelare. Då gick jag dessutom naturvetenskaplig linje på gymnasiet eftersom min syokonsulent i nian förklarade på min försiktiga fråga att teater och sånt inte var något att satsa på för en tjej med läshuvud, det var ju inte på riktigt och jag kunde ju bli civilingenjör eller läkare med mina fina betyg. Såhär med facit i hand kan jag säga att när jag sökte och kom in på Teaterhögskolan hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag hade ingen erfarenhet över huvud taget av den kulturella sfären, av det man skulle kunna kalla ett slags självklart kulturellt liv med alla dess förgreningar och associationer. Nu har jag det. Jag är kultiverad numera och har med andra ord gjort en klassresa. Jag känner inte att jag inte passar in i min nya värld. Min gamla, däremot. Jag är obekväm i mitt ursprungssammanhang och det är sorgligt. Jag känner mig som en främmande fågel där, en gökunge lagd i fel bo.

Hade jag varit ett medelklassbarn, barn till akademiker, barn till någon som den jag är idag, då hade böcker och teater och kulturliv varit en självklarhet. Hade jag varit mitt eget barn hade jag kunnat få hjälp av mamma med att ta mina första kliv in i en värld där jag hade kunnat extraknäcka i Dramatens garderob, om jag varit nyfiken på hur det fungerar på en teater. Jag hade fått med mig, på ett självklart vis, att man är stor nog att påverka världen som enskild människa till enskild människa. Vad jag är uppvuxen med är i stället ett arbetarklassideal – och det är jante det. Du ska vara hel och ren. Du ska inte ligga andra till last. Du ska inte sticka ut. Du ska vara normal. Och du ska aldrig, aldrig tro att du är någon.

Man kan, tack vare intelligens och ihärdighet, hävda att man nog visst är någon och ta sig från ett ställe till ett helt annat. Man kan, med lite envishet, tillägna sig en främmande värld. Men det kostar, för man har varken självklar hjälp eller en självklar känsla av rätt till den. Man blir väldigt utlämnad till just sin egen ihärdighet. Och man kommer alltid att ligga lite efter i den där känslan av självklar rätt till sin plats. Jag misstänker att en hel del av mina funderingar kring mitt yrke handlar om det här, jag har nämligen haft det rätt förspänt som frilansare och haft mycket jobb. Men det räcker med en liten tagg av tveksamhet ifall jag får eller inte får för att det ska ge väldigt stora konsekvenser, och det misstänker jag är en gammal känsla av att jag kanske har tagit en stol som inte var min till att börja med. Jag gillar min stol och sitter skönt på den, men jag är fortfarande inte riktigt säker på att den är min.

Klass finns. Vad vi än vill kalla samhället av idag så finns det, starkt och tydligt i oss. Jag märker det ju själv, hur viktigt det är för mig att få ”vara med”. Och hur ledsen jag fortfarande blir av att hur många fantastiska teaterproduktioner jag än är med i, tycker min mamma fortfarande att det bästa som finns är buskis med Stefan och Christer.