I ett par dagar nu har det varit högvarv i hjärnan. Eftersom jag är en ganska praktiskt lagd naturromantiker (ifall nu någon skulle ha missat det hittills) så tycker jag att det hjälper att gå ut och gå, jag har ett ställe jag brukar sitta och tänka på där det finns gott om luft. Det brukar bli lättare att se vad som faktiskt behöver ses där. Jag kallar det tänkbänken. En mycket smart utplacerad bänk mitt i spenaten med schysst utsikt, någon har tänkt till. Jag förväntade mig alltså att mötas av det här:

Men det var något som inte stämde. När jag närmade mig insåg jag vad det var.

Min irritation var faktiskt lite förvånande. Skulle man inte ha rätt att sitta på tänkbänken bara för att man är en tonåring i grå munkjacka som äter pizza? Jag svalde irritationen och satte mig på lagom avstånd, direkt på klippan. Väntade ut honom. Han kände förmodligen hur mina onda tantblickar brände i ryggen, för efter ett ganska kort tag knycklade han ihop pizzakartongen och lämnade mig och tänkbänken åt varandras sällskap. Ordningen var återställd.

Jag fick en del tänkt. Satt och slöstirrade på vattnet och himlen, irritationen rann av och när jag gick hem igen såg jag att de sprängfärdiga knopparna har tagit steget.

Själv lyckades jag med lite större lugn i kroppen framåt kvällen avsluta balkongfixandet. Nu skulle man kunna fika där om man vill, och det vill man ju. Det fattas lite grönt och lite mjukt men grovjobbet är klart. Ingen korrugerad plåt så långt ögat kan nå, det känns finfint.

Vad det gäller tankarna är det kanske inte mer än mänskligt att då och då ställa högre krav på sig själv än det är rimligt att leva upp till, och kanske också att det är mänskligt att skämmas över ”misslyckandet” inför sig själv. Men det vore ju bättre att bara tänka att det är lite som det är, och man gör så gott man kan och det kanske helt enkelt får vara bra så.