Det är underliga tider. Något ligger i luften. Utöver Den Där Mannens återuppdykande och känslostormen det drog med sig har jag idag fått ett glatt mail från en tidigare fling, den Isländske Bubblaren. Det är däremot inte förknippat med några röriga känslor, tvärtom blev jag bara glad, han är väldigt härlig, den. Man kan säga att han dök upp vid ett tillfälle i mitt liv när han verkligen behövdes och att han gjorde det med den äran. Om man ska vara lite pretentiös hjälpte han mig att återupptäcka något hos mig själv som hade vissnat av en hel del. Och om man ska vara lite romantisk finns det något underligt naturmystiskt och trollaktigt hos islänningar, men det kanske inte är så konstigt när de lever på vulkanisk mark. Det lär ju hända något med både människor och djur av det. De skaffar sig ett slags kraft, en obändig överlevnadslusta.

Jag samlar på de där tillfällena i livet som är som tagna ur en fransk film. De stora ögonblicken, de melodramatiska känslorna. Jag har en sådan med den Isländske Bubblaren, där vi låg tätt ihop i en bred säng och såg varandra i ögonen, han strök mig mycket allvarligt med lätt finger över pannan och sade ”du har ett så tydligt tredje öga. Du ser saker, eller hur?” Och jag bara log lite. Morgonen efter när jag vaknade var jag övertygad om att han höll om mig, men när jag tråcklade mig runt i sängen låg han bara där alldeles stilla bredvid mig och såg på mig, såg på mig, bara såg och det kändes som en fysisk beröring.

Det var inte kärlek mellan oss, men något var det. Något varmt och livskraftigt som fortfarande, såhär ganska många år senare, blommar ut i ett leende när jag tänker på honom. Han var den förste jag var med efter uppbrottet från Revisorn, som jag hade varit tillsammans med i många år och förtvivlat och förtvinat med. Att träffa en man som var ren naturkraft var förvånande och så enormt välbehövligt. Jag vaknade av det, började hungra igen, började känna. Inifrån. Utifrån. Jag blev plötsligt kropp och känsla igen. Sinnlig. Och efter det förändrades allt.

De franska stunderna. Det går inte att komma ifrån att när de finns där så minns man dem.

Jag börjar återigen fundera på Den Där Mannen, våra många franska stunder, och jag längtar till Paris. Det kanske är det allt det här ska utmynna i. Att när jag äntligen tagit mig samman och skaffat mig ett nytt pass ska åka till Paris och hitta nya, verkligt franska stunder, regn mot kullersten och disiga tunga kvällar med en halvkaraff vin. Vem vet. En författare jag känner har skrivit en mening som jag tycker mycket om, och det är ”kanske regnade det alltid första kvällen man var i Paris”. Och jag säger ja, så är det nog, för regn och dis ska till för att man ska riktigt känna att det är en fransk stund.