Åter hos terapeuten. Pratar om saker som gör att ångestsvetten samlar sig i en stor fläck under brösten. Jag fryser i värmen. Hör själv med förvåning vad jag säger, inser. Jag gråter med sammanbitna tänder. Det blir blött i fåtöljen. Svett och tårar. Hon ser och ser på mig, lyssnar uppmärksamt och nickar. Sedan säger hon att jag har gett många nycklar idag och att det ofta är så här med terapi, att man sparar det svåraste till sist. Jag drar med handen under hakan, gnider bort den lilla ansamlingen tårar. Nickar. Huttrar lite. Vet själv att det jag har sagt idag är viktigt och att det är som hon säger. Det är nycklar in i låsta rum. Rum som ska slås upp, luftas i, ljusna. Det här är ett renande korsdrag. Sedan kommer vi att vara klara med varann och jag ska leva med och i de där rummen, inte låta mig styras av att jag inte vill att de ska finnas.

Jag har tänkt på Dorothy Parker i några dagar. På det där sättet hon hade att vara slagfärdig kring smärta. Det lurar bara vissa, inte alla. Vissa ser och förstår att det är svårt att stå för sina djupaste känslor när man samtidigt ser det komiska skimret runt dem. Vissa förstår att skrattet på ett sätt fördjupar smärtan och ger den plats. Men skrattet gör också att det går att leva med den.

Dorothy Parker. Berömd för sin vassa och träffsäkra formuleringskonst, i tal såväl som skrift. Bakom den bitska ytan var hon en ytterst sårbar kvinna som levde självdestruktivt med alkoholmissbruk och flera självmordsförsök. Hennes dikter och noveller har ofta självbiografiska drag och speglar hennes mörka, men samtidigt ironiska och distanserade syn på livet och kärleken. Sorgsen och vitsig.

Dorothy Parker. Min favorit av hennes dikter heter A dream lies dead.

A dream lies dead here. May you softly go
before this place, and turn away your eyes,
nor seek to know the look of that which dies
importuning Life for life. Walk not in woe,
but, for a little, let your step be slow.
And, of your mercy, be not sweetly wise
with words of hope and spring and tenderer skies.
A dream lies dead, and this all mourners know:

Whenever one drifted petal leaves the tree –
though white of bloom as it had been before
and proudly waitful of fecundity –
one little loveliness can be no more;
and so must Beauty bow her imperfect head
because a dream has joined the wistful dead.

Dorothy. Du dog 1967, nio år senare föddes jag. Så kan det gå.