På tv4+ går den, en serie som jag sett förut som heter ”Once and again”. Där snygga Sela Ward spelar Lily, en nyseparerad mamma som träffar Bill Campbell som spelar en frånskild pappa, Rick, och så försöker de få till en fungerande andrarelation, sådär i fyrtioårsåldern. Bägge har två barn från sina första äktenskap och komplikationerna är många och vardagliga. Det finns ett fint berättargrepp i den här serien, att karaktärerna då och då sitter och pratar direkt med kameran och berättar om sig själva, i svart-vitt. Förra gången jag såg serien var jag några över tjugo, den är från slutet av nittiotalet, och då tyckte jag att karaktären Judy, Lilys emotionellt krångliga och lite misslyckat bohemiska lillasyrra, var en rätt stackars typ som var en aning irriterande.

Igår såg jag ett avsnitt, liggande på golvet för att försöka stretcha bort det konstiga ontet i kroppen. Och plötsligt såg jag med lite plågsam tydlighet: jag är Judy. Aj, det var ett annat ont det.

I det här avsnittet är det hon som driver historien. Via Lily och Rick har den relationsmisslyckade Judy träffat Sam, som är en gammal vän till Rick. De finner varann omedelbart, och det utspelas en fruktansvärt romantisk scen där Sam kommer till bokhandeln som Judy driver ett par dagar senare och de inte vet vad de ska säga till varann riktigt, men där det är uppenbart att bägge är väldigt drabbade av den andre, att Sam är osäker på hur han ska hantera det, men till slut kysser han henne bakom kassan. De har ett storögt, magiskt möte. Det slutar med att han följer henne hem, de kysser varandra utanför hennes dörr och skiljs sedan åt. När Judy sedan lyckligt ligger i badet ringer hennes syster, som hon bett kolla av med Rick litegrann om denne Sam efter att de träffats första gången, och Lily berättar att han är gift. ”Väldigt gift, vad nu det betyder”. Judy blir givetvis oerhört chockad och ledsen, eftersom hon tyckt att deras möte är så speciellt. Sedan kommer en svart-vit sekvens där Judy stirrar in i kameran, gnider sig över ansiktet och upprepar ”Jag är 35. Jag är 35. Tretti-fem. Jag är trettifem.” Varpå hon nästa gång Sam dyker upp i bokhandeln är sårad, försöker vara kall men det är uppenbart att hon håller på att gå sönder, det utspelar sig en liten dialog där hon undrar om han trodde att hon inte skulle få veta och han försöker säga att han ville berätta. Sedan försöker Lily klumpigt trösta sin syster genom att förklara att det ordnar sig, för det finns ju så många män. (Här någonstans börjar det krypa i min golvliggande kropp, jag hatar den meningen, det är klart att det finns massor av män, men hur många män finns det som ger genklang i MIG? Ja just det.) Judy gråter och Lily håller om henne och säger ”du är så passionerad och öppen. Människor kan utnyttja det så lätt, och de gör det.” Sam ringer och ringer till Judy. Om och om igen. Försöker förklara att han aldrig känt något liknande, att han begravt sig i arbete i tio år för att inte behöva inse att livet är tomt, att han och hans fru inte älskar varann längre, han ber om att få träffas i bara fem minuter, och till slut ger Judy efter. Han kommer till bokhandeln och ger henne en bok, ”Spoon River” av Edgar Lee Masters. Det är en bok med fiktiva karaktärer som själva fått skriva sin gravskrift. Han har strukit under en dikt i den som han tycker handlar om honom.

”I have studied many times
the marble which was chiseled for me –
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
but my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
and catch the winds of destiny
wherever they drive the boat.
To put meaning in one’s life may end in madness,
but life without meaning is the torture
of restlessness and vague desire –
It is a boat longing for the sea and yet afraid.”

Judy läser dikten i en svart-vit bild, med Sams röst i bakgrunden, hon tittar upp och rakt in i kameran. Och sedan slutar avsnittet med att Sam ringer på Judys dörr, hon släpper in honom och de kysser varann.

Herregud. Jag är så JÄVLA Judy. Jag fattar precis.

Jag låg där på golvet och sade högt till tv:n ”Nej, Judy, gör det inte, släpp inte in honom i ditt liv, det är livsfarligt ser du, det är så jävla förrädiskt när man känner sig så nära någon som förklarar hur sårbar och svag han är, det han förklarar är ju att han inte klarar av att hantera sina känslor eller sitt liv och i det blir han så hänsynslös mot dig. Snälla Judy, gör det inte.” Men det är klart att hon gjorde det, precis som jag gjorde det. För vi som är Judy längtar efter den där genklangen så mycket, efter den där självklara känslan som ropar ”JA! Hemma! Här är det! Platsen som bär dina konturer.”

Och jag har den också. Den Där Mannens diktsamling i bokhyllan. Oh yes. Jag är så jävla Judy.