Jag sitter och tittar på hotellen på listan datorn har hittat åt mig och undrar om jag faktiskt kommer att åka, kommer att vara alldeles ensam i Paris, och jag känner att det där klicket närmar sig som bestämmer att jag gör det, att jag åker iväg och är ensam någon annanstans i några dagar.

Sist jag gjorde det, reste själv, var jag i Barcelona en vecka, och det var både skrämmande och ganska överväldigande i alla intryck. Jag pratar varken spanska eller catalàn, hade aldrig varit där förut och det kändes som en spärr jag behövde komma över. Att inte vara trygg, alls. Inget sällskap. Inte mötas av någon eller ha någon annan att luta sig på när jag blev osäker. Att faktiskt vara bara jag någonstans där jag inte vet var jag är. Jag hade aldrig gjort det förut. Jag hade rest ensam, men bara till kända platser eller platser jag åtminstone kunde göra mig förstådd på. Att helt och hållet vara utan säkerhetslina är något som jag är väldigt rädd för, att inte ha kontroll skrämmer mig, och just därför insåg jag att jag behövde göra det. Barcelona var härligt och lite overkligt. Alla palmer, havet mitt i stan, konst, doftande mat, svettiga tjocka kvinnor i flipflops som osade av ett slags självklar sexighet som jag avundades där jag gick och försökte vara lite svenskt antiseptisk. Och till slut, den där känslan av lugn som infann sig även hos mig efter några dagar. När jag lyckats bemästra skillnaderna, fattat tunnelbanesystemet, hittat ”mina” platser och en egen rutin och insett att jag är den jag är oavsett vilka omgivningar jag sätter mig i. Då kände jag mig stor. Större än innan. Trots att jag fortfarande smärtsamt tydligt kände mina begränsningar.

Paris är gigantiskt jämfört med Barcelona. Men ändå inte lika skrämmande. Skrämmande på ett annat sätt, kanske. Andra slags utmaningar, minnen som dyker upp vid olika tillfällen, önskningar som aldrig uppfylldes och önskningar som uppfylldes men visade sig inte räcka till. Språket, det kvillrande, snabba, blaserade.

Jag har alltid undrat hur det känns att vara en sådan där människa som upplever sig friare av att vara någonstans där man är obekant. Jag gör inte det. Jag känner mig som allra mest fri när jag är där jag är hemma. Och det är väl just därför jag måste tvinga ut mig ibland, möta rädslan, vara osäker, för att hitta den där trygga platsen inuti som inte förändras oavsett vilket språk som talas i närbutiken.