Ärligt talat tycker jag att verkligheten är ganska tråkig. Att vardagen är lite för grå. Att det är lättare att se framtiden an med fantasifulla färger än med realistiska, för jag blir lätt ledsen annars. Det är så mycket som är så prosaiskt. Och då har jag ju ändå ett liv jag inte hade velat byta bort. Jag jobbar med det jag vill, omger mig med människor jag tycker om, kan unna mig ett hotellrum på Rue Reuilly. Men jag har en liten underlig längtansbubbla till själ som helst vill strö glitter över det faktum att livet faktiskt bara är som det är.

Just nu är jag ganska hård mot mig själv på ett sätt som jag inte vet om det är motiverat. Jag håller på och talar om för mig själv med sträng röst att jag måste sluta leva i fantasierna och börja acceptera verkligheten för vad den är. Jag vet inte riktigt varför den där rösten är så sträng. Jag vet inte riktigt vem den tillhör ens. Jag vet bara att jag gör så gott jag kan för att stänga den ute, få fortsätta skratta, fortsätta hoppas, fortsätta tro på att det goda kommer om man förväntar sig det. Fortsätta tro att det väntar något runt hörnet som jag vill möta. Att det snart är dags.

jag vill inte acceptera att drömmar är drömmar och verkligheten något annat, jag vill inte att sanningen ska vara att fåglarna är grå på ryggen också, jag vill att man ska se dem högt där uppe mot det overkliga, svävande, och känna att sanningen är att fjädrarna darrar av guld och lapis lazuli, att vindarna är varma och bär, att det alltid bryter igenom en stråle sol som får regndropparna att förvandlas till prismor som glittrande fastnar i ditt hår och kanske i mitt också

Jag orkar inte med den grå sanningen att jag väntar på någonting som aldrig kommer att hända, att det redan är vad det blir och att det är det här som är allt. Jag måste få tro att det händer, att livet kommer att drabba mig en vacker dag.

jag är ett barn i alldeles för stora kläder och läppstift utanför konturerna