Låtsasbrorsan ska på dejt imorgon. Han är jättenervös. Jag blir fnittrig, försöker hålla masken för att han inte ska bli ännu mer nervös och hoppas verkligen att han snart träffar en kvinna han blir kär i och blir ihop med på riktigt, så att han slipper vara så nervös inför kvinnor han inte känner och inte vet något om. Dejt. Dejtande. Herregud. Jag vet liksom inte om jag någonsin haft vad jag skulle kalla en ”dejt”. Jag har träffat män jag tycker om och lärt känna dem bättre, men jag skulle inte kalla det en ”dejt”. Mera något som händer rätt naturligt för att man fått kontakt med någon. En ”dejt” har man med en främling, känns det som.

Däremot har jag haft två blinddejter. Den första var väl helt ok, en gemensam kompis trodde att vi skulle gilla varann och vi sågs över ett glas vin, ingen gnista men heller ingen katastrof, vi hade trevligt, pratade lätt och glatt och blev ganska bra kompisar så småningom. Inte så dumt, faktiskt.

Den andra var som tagen ur en konstig film. Det var bara blinddejt från min sida. Jag träffade nämligen en kille som sett en föreställning jag var med i, han var kompis till en kollega, hade alltså gillat mig på scen och tyckt att jag var piffig, eller nåt. Sedan bjöd han då ut mig via kollegan och hade verkligen slagit på stortrumman. Det visade sig att han var pilot och hade hyrt ett litet tvåsitsigt flygplan. Sedan flög han iväg med mig till Dalarna och hade med sig middag som han fixat till. Vi satt på en filt och åt middag i naturskön miljö, promenerade vid Siljan, flög hem i solnedgången och jag fick styra planet. Det hade varit en fantastiskt romantisk dag – med en annan kille. Vi hade verkligen INGENTING gemensamt, det var inte lätt att hitta samtalsämnen och vi hade knappast någon otvungen tystnad. Jag fick huvudvärk av att försöka hitta en lagom nivå att prata på. (Misstänker fortfarande att Piloten hade velat dejta tjejen jag spelade och inte själva skådespelerskan, som ju var en helt annan karaktär.) I flygklubbens lilla stuga i Dalarna satt det uppe en skylt på väggen där det stod ”En cigarett är en pinne med lite glöd i ena änden och en idiot i den andra”. Piloten skrattade åt det. Länge. Han tyckte att det var fyndigt. Jag ville bara gå upp i rök, no pun intended. Ville dra grova skämt om septiktankar och pubeshår hela tiden och fick bita mig i tungan för att inte förstöra en redan halvspänd stämning. När vi landade i Stockholm igen var jag så lättad över att alltihop var över att jag inte ens kramade honom hejdå utan gav honom (förlåt, Piloten) en liten brysk klapp på axeln bara innan vi skildes åt. Vi träffades aldrig mer. 

Ja, herregud. Jag hoppas det går bra för Låtsasbrorsan.

Vad det gäller mitt eget romantiska liv blir jag fortfarande lite för glad över att Den Där Mannen minns min födelsedag och hör av sig för att gratulera. Jag vet inte ens om jag tror på det där med att tiden läker alla sår. Tiden skapar faktiskt vissa sår också.