Vänskap. Mystiska grejer.

Jag vet inte om fler än jag funkar så, men vissa människor jag har mött har jag inledningsvis blivit så betuttad i att jag har blivit alldeles generad. Jag har till och med gett det ett eget ord, kompisförälskelse. Det händer inte ofta, men jag reagerar ungefär på samma sätt som när jag träffar en man jag blir rejält berörd av. Jag rodnar, törs inte riktigt prata med personen i fråga utan cirklar gärna omkring i närheten och hoppas att han/hon ska ta första steget, blir svettig och varm ifall han/hon gör det och blir alldeles bubblande lycklig över personens uppmärksamhet, men har svårt att komma på något vettigt att säga och känner mig ömtålig och lite dum för jag vill så gärna. Man kan säga att för att vara en person som i vanliga fall har lätt för att prata med folk och skulle kunna beskrivas som en kvalificerad ordbajsare är det här lite frustrerande, och samtidigt alldeles, alldeles underbart. För de fåtal gånger det här omedelbara har hänt har det alltid slutat med att känslan, det där starka tycket, är ömsesidigt, och vänskapen som har byggts därifrån har blivit en lite särskild, väldigt innerlig vänskap. Systersjälen i Oslo är en. Och Thebe, som jag ska äta lunch med idag innan jag börjar på nya teatern, är en annan.

Thebe är en kollega som jag när vi lärde känna varann skulle spela lillasyster till. Redan första dagen på jobbet, första gången vi tog i hand så rodnade jag. Hon har en genomträngande, nyfiken, intelligent blick och jag kände hur jag omedelbart flög till mötes, hur mycket jag bara tyckte om henne utan att ha en aning om varför eller vem hon egentligen är. Det tog ett bra tag innan jag slutade svettas i närheten av henne, ett bra tag innan jag slappnade av och kunde bli mitt eget faktiskt rätt skarpa jag. För när den här känslan slår till blir jag som ett barn. Och jag erkände det för Thebe. Efter ett tag berättade jag för henne att jag och min barndomsbästis C träffades genom att hon kom fram till mig på gården där vi lekte och frågade om jag ville låna hennes nya cykel. Och jag sade till Thebe: ”och så känner jag. Jag tycker så mycket om dig att du kan få låna min cykel när som helst.” Och så fnittrade vi tillsammans och buffade lite på varann.

Det finns vänner som försvinner om man inte är duktig nog att hålla tät kontakt med dem. Eller vänner man själv glömmer bort, trots att man tycker om dem, ifall de inte ringer tillräckligt ofta. Men det finns också den där slags vänner som man alltid kommer att bära med sig. Som liksom delar en skärva av samma själ, där det känns som att man kände igen varann vid första anblicken. Jag tror att det är därför jag blir så generad när det händer, jag känner mig så genomskådad. Som att Thebe visste redan innan vi lärde känna varann vem jag är, vem jag verkligen är, och sedan kan jag väl hålla på och försöka låtsas om jag vill, men hon vet. Och det är både tryggt och lite skrämmande. Tills man vet mer om den andre, tills man förankrat vänskapen, och tryggheten helt enkelt växer medan det skrämmande minskar och minskar tills det är borta.

Vänskap. Mystiska grejer. Lika stort som kärlek. Och kanske, förlåt mig, Paris, är känslan av att man bestämmer sig för att lita på någon den största resan man kan göra.