Jag var inne och läste på 30-nåntings blogg och hon hade glömt använda deo en dag. Direkt flashade det ett minne för mig, inte av deodoranter eller deoincidenter som sådana, utan av min ex, Revisorn. Vi hade nämligen ett ganska långtgående internskämt, han och jag, som handlade om uttal. Till exempel tyckte vi att alla ord som innehöll bokstavskombinationen ”eo” eller ”eu” skulle uttalas ”åjj”. Alltså, som ”terapåjjt”. Eller, som i det här fallet då, ”dåjjdorant”. Eller kort och gott, ”dåjjdo”. Det gick så långt, det här internskämtet, att det inte var ett skämt till slut utan vi på fullaste allvar kunde fråga varann ”har du sett min dåjjdo nånstans? Jag tyckte ju att jag ställde den…”

Vad konstigt det är när man tänker på det. Vi var ihop i sju år, Revisorn och jag, och nu är det lika många år sedan vi gjorde slut. Under sju år av mitt allra tidigaste vuxenliv var han en självklar del, min första riktiga kärlek, den förste mannen jag på allvar trodde att jag skulle dela resten av livet med. Den förste mannen jag bodde ihop med, flyttade med, reste med, försökte leva med. När det tog slut hade det egentligen varit slut länge. Vi hade inte fungerat ihop på i alla fall ett par år utan börjat leva varsitt liv i samma lägenhet, varsitt ensamliv där den andre bara fanns som en plågsam, störande skugga i bakgrunden. Vi var överens om att det inte gick längre. Men det var ändå smärtsamt att bryta upp, kanske för att vi var varandras första som man gjorde verkliga planer för en framtid med, kanske bara för att det alltid är smärtsamt att den där fantasin om framtiden plötsligt inte finns kvar som en reell möjlighet. Att alla de där bilderna av oss som gamla tillsammans revs sönder, att de där ofödda barnen som såg ut som en blandning av oss bägge brutalt dog innan de fått leva. Att vi aldrig skulle gräla om vems efternamn vi skulle heta i vår familj. Tomheten som uppstår där man har varit säker är skrämmande i början, känns inte som den möjlighet den faktiskt är.

Och inte visste jag väl då, när vi under lugna men ledsna former separerade, att det ganska snart inte bara skulle sluta göra ont utan till och med kännas overkligt att vi någonsin varit ett par. Att jag inte ens kan minnas riktigt numera hur det kändes att ta i honom, hur han såg ut. Jag minns det glimtvis, hans lite översträckta knän eller aningen skeva överläpp. Men bara glimtvis och det känns som att minnas en film man sett, inte som att det var jag, att det var vi. Jag har inte ens träffat honom på flera år nu och jag vill det inte heller. Han har blivit en främling, mannen som jag på allvar trodde skulle vara min bäste vän i resten av mitt liv, vare sig vi var ihop eller inte. Och den ännu sorgligare tanken är att vi kanske var främlingar för varann redan då, när vi trodde att vi kände varann så väl… för han blev främmande så otroligt snabbt att jag inte tror att han egentligen förändrades, eller att jag gjorde det. Jag tror bara att jag när vi väl släppte taget om relationen plötsligt förmådde se. Se främlingskapet, se hur vi levde med vad vi ville att den andre skulle vara istället för det den andre verkligen var.

Jag tänker sällan på honom numera. Men jag säger fortfarande ”dåjjdo”. Numera är det inget internskämt utan bara en underlig grej jag säger. Samtidigt, medan jag skriver det här ler jag lite, för det finns ändå något ganska sött i att ingenting händer eller passerar utan att lämna något slags spår. Och det är en tröstande tanke. Sju års förhållande. Dåjjdo.