Har tvättstugan och försöker både laga mat och städa samtidigt för att inte ha några ursäkter att inte jobba imorgon. Hela morgondagen MÅSTE ägnas åt arbete, eftersom det i början av veckan ska has möte med Teaterkvinnan om jobbet som börjar i slutet av veckan, och jag måste gå igenom allt materialet ordentligt så att jag har något vettigt att komma med, åtminstone en fråga eller två. Jag har planerat dagen för att inte komma undan med min egen lathet.

Fram tills för lite sedan verkade det viktigt. Och det är det fortfarande, på sitt sätt. Men för lite sedan fick jag ett mail igen, fick veta att Lång har skickats hem från sjukhuset. Specialisterna kan inte göra mer för henne, planerna på operation är nerlagda. Nu kommer det sjuksköterskor hem till henne varje dag och ser till att hon har vad hon behöver. Jag antar att det betyder att hon får smärtstillande. Och jag antar att det betyder att hon kommer att dö. Kanske ganska snart. Hon ber om ursäkt i mailet för att hon inte hört av sig tidigare, men hon är så trött.

När jag fick veta det här gjorde jag exakt samma sak som sist – jag pratade med Militären och vi sade samma sak som sist – vi måste hälsa på henne. På fredag. Eller fredag veckan efter. Vi hade båda orden ”innan det är för sent” hängande framför läpparna. Sedan mailade jag Lång och frågade om hon orkar och vill ha oss på besök, för hon måste säga ifrån om inte. Vi är redan på väg. Vi vill åka. Samtidigt måste jag fråga, för jag vet inte hur hon ställer sig till att träffa oss nu, som det är. Och jag vet inte själv vad jag tänker och känner om allt det här. Det är helt omöjligt att greppa.

När jag pratat med Militären och mailat Lång förvånade jag mig själv med att skicka ett meddelande till Den Där Mannen. Jag berättade vad som hänt. Och underligt nog kunde jag plötsligt formulera det till honom, det där jag inte visste innan jag skrev det, nämligen: ”jag är så ledsen. Och lite rädd för vad det är jag kommer att få se.” Jag är rädd. Herregud. Jag är rädd. Och han tog emot den rädslan och ringde mig, vilket också förvånade mig. Han tog faktiskt emot. Lyssnade, svarade, fanns där. En oväntad tröst.

Jag kommer inte att vara ensam ikväll, vilket jag är glad över. Om ett par timmar kommer jag att ha städat klart och tvätten vara torr och då kommer Fideli hit. Jag lagar massor av mat till oss. Alldeles för mycket för två men jag behöver det på något vis. Det doftar gott i hela min lägenhet av rostade paprikor, vitlök, chili, oregano och aubergine. Jag känner mycket intensivt att jag lever och hur glad jag är över att jag gör det, känner hur jag njuter av att min kropp är stark och fungerar. Det kanske är orättvist att tänka så när någon jag har varit barn med ska dö, men det kanske också bara är verkligheten. Det är bara så det är.