Igår fick jag veta att Lång och hennes man inte vill att vi kommer på besök. Det är för jobbigt. Hon mår för dåligt och det blir för ansträngande för dem att ha folk där. Hennes mans röst. Luftig och skör och trött. Militärens röst, våra suckar som blandar sig i varandra, hennes bebis som skriker av liv och framtid. Och att vi nu vet att vi inte kommer att resa någonstans alls utom till en begravning om några veckor. Läkarna har gett Lång ungefär fyra till att leva. Fyra veckor. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att veta, samtidigt som jag inte någonsin vill veta hur det känns.

Den Där Mannen ringde. Jag grät och han lyssnade, höll i mig via telefonlinjen. När vi lagt på var jag både lättare till sinnes och tyngre. Jag älskar att han kliver in på det här viset, att han visar omsorg i min sorg. Samtidigt påminner han mig om en annan förlust, om den slängda drömmen om oss och det liv vi hade kunnat leva. Att han visar sig vara en klippa i kris gör inte den förlusten mindre, tvärtom.

Jag rasslar rastlöst omkring på stan. Har ett bra jobbmöte med Teaterkvinnan som lugnar lite. Hon vet vad hon vill med både föreställningen och mig, och det gör att jag andas lättare, andas ut. Jag möter upp Bästisen, vi går ner till Södertappen för att ge blod och jag får veta att det kanske inte är tillrådligt så länge jag går hos kinesiologen, kinesiologer verkar inte omfattas av socialstyrelsens legitimation och ses då som en risk för blodförgiftning, men de tar några provrör. Jag sitter med besvikelse medan Bästisen ger blod och sedan dricker vi kaffe på ett folktomt fik som känns som att vi har en privat lounge med silvertapeter. Jag får en burk hemkokt lingonsylt och en påse te med blåbär-vanilj-och-myntasmak av henne. Hon tar kort på mig och jag tar kort på henne, med mobilkameran. Hon har en egen mapp i datorn som heter Suziluz på fik. Jag lyckas knäppa en bild av henne där det verkligen syns hur vacker hon är. Det kommer ett sms från Den Där Mannen som undrar hur jag mår. Jag fotar mitt nålstungna armveck och skickar honom ett mms där jag skriver att jag kommer att överleva.

Jag kommer att överleva.

Jag avslutar kvällen med att ta en öl med Peji, vi både pratar allvar och skrattar så att jag får ont i magen. En man sitter på en högljutt gnisslande pall vid bardisken och varje gång han rör sig lite skrattar vi igen, bygger upp en plan om hur vi ska misshandla gubben med den gnisslande barstolen för att sedan vråla ”skyll dig själv gubbjävel!!” innan vi åker fast och försvarar oss i rätten med att vi är frilansande skådisar, som att det skulle förklara allt. Det är en fin kväll. Vi promenerar genom kvällen mot tunnelbanan och pratar om känslan av att vara behövd, göra skillnad, sätta spår.

I natt drömde jag att jag köpte en mycket liten bok. Pappret var skört och grådaskigt, som ett sådant där ritblock av dålig kvalitet jag hade som barn, som inte kunde suddas på utan att gå sönder. På varje sida stod det bara en mening med pyttesmå bokstäver. Som vaken minns jag inte ett ord, bara att jag tyckte att det var vackert, och på något sätt hanterbart att det var så lite i taget att förhålla sig till.