Så märkligt det är. På några dagar har jag både förlorat en gammal vän och fått en ny.

Systersjälens vän, Camus, som är på besök i stan, är numera min vän också. Vi är lika på ett ganska grundläggande plan, fann varandra nästan löjligt snabbt och jag tycker väldigt mycket om henne redan. Jag tror att man kan sammanfatta det med den berömda meningen ”this is the beginning of a beautiful friendship”. Det är fint. Och kanske att det blir ännu finare av den smärtsamma påminnelsen att människor kommer och försvinner ur ens liv. Att man får vara tacksam för äkta kontakt, för samvaro och känsla. Den finns här och nu, vad som händer i morgon vet vi inte. Jag är glad för henne. Camus.

Lång begravs nästa vecka och jag har svidit hela helgen över gamla minnesbilder. Oss sittande vid hennes föräldrars runda köksbord, drickande te. Oss på det där caféet i Norrköping dit vi gick på de skoltimmar vi skolkade från, överlägsna som satan eftersom vi visste att vi ändå skulle skriva toppbetyg på proven, så varför vara i skolan? Oss drickande rödvin ur karaff. Det var Lång som lärde mig hälla upp rödvin på karaff för att luftas. Hon var ganska sofistikerad redan som artonåring, till skillnad från mig. Och så bilden som till slut fick mig att gråta ordentligt – oss sittande på mitt hotellrum i höstas när jag var på turné i hennes stad. Det var första gången på flera år som vi pratade mer på riktigt om våra liv, och en hel del saker var förändrade. Vår vänskap hade runnit ut i sanden några år efter gymnasiet, det fanns en slags syrlighet oss emellan som jag nu i efterhand tror berodde på sårade känslor och som genomsyrade den sporadiska kontakten vi höll. Det var på hennes initiativ vi träffades i höstas och det blev ett bra möte. Jag tyckte att det var början på något nytt, upplevde att vi för första gången möttes som vuxna, efter att våra liv spretat isär ordentligt. Som att vi såg varann med vuxenblick och respekterade våra olikheter, svårigheter och glädjeämnen. Jag kunde känna att vi inte kände varandra så bra längre men att det inte gjorde så mycket. Att det fanns en ny acceptans av de människor vi blivit. Ett lugn. Och jag är glad för det mötet nu när det inte blev början på något nytt, som jag trodde, utan slutet på något gammalt.

Igår kväll bjöd jag Camus på middag hos mig. Jag lagade en god risotto med svamp och sparris och hällde upp en flaska rödvin. På karaff. Och vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Livet går vidare, som det ju förvånande nog alltid verkar göra.