Det var en gång en tvestjärt som hette Aje. Han föddes i en fuktig rabatt utanför ett hyreshus någonstans i Stockholmstrakten. Aje visste inte själv varför han fick det namn han fick, ingen av hans många syskon hette något liknande och namnet verkade inte gå i släkten, men hans mamma var alldeles för upptagen med sig själv och hans pappa var allt som oftast inte i närheten, så det var och förblev ett mysterium. Aje var en ganska typisk tvestjärt, utöver det där med namnet. Han var av medellängd, ganska smal och hade en alldeles lagom lång kluven stjärt enligt honom själv. Han hade heller inte föreställt sig att hans liv skulle bli något annat än ett alldeles mediokert liv med tvestjärtsmätt mått. Han visste inte vad som fanns utanför den fuktiga jorden som han var alldeles omfamnad av.

Sommaren året Aje föddes var varm. Aje låg länge inbäddad i den mjuka fukten i rabatten och vågade sig inte riktigt fram, av de syskon som försökte återvände vissa snabbt med härdat skal och vissa försvann för att aldrig återvända. Ingen av dem visste vilken kategori de tillhörde. Men tiden gick och plötsligt var dagarna inte så långa längre, nätterna svalare och luften hade en annan doft. Aje fick plötsligt en obetvinglig lust att ta sig upp. Att ta sig ut. Att se världen, bli någon, finna sitt öde. När han sade det till syskonen försökte de inte hindra honom. Tvärtom nickade de bara och Aje kände sig plötsligt stolt. Kanske för att han faktiskt var en ganska liten, rätt obetydlig tvestjärt, och inte ens så medioker storleksmässigt som han ville intala sig. Han bröstade upp sig så mycket hans magra svarta bröst förmådde och utbrast stöddigt: ”nu sticker jag!”, väntade inte på några reaktioner utan började sakta och målmedvetet slingra sig uppåt.

Resan ut var inte särskilt lång, men Aje hade redan hunnit bli ganska trött av den ovana rörelsen när han plötsligt bröt igenom jordytan och kom ut i någonting som var så enormt och ofattbart att han tvärstannade med bara halva kroppen ute, andra halvan kvar i den varma, trygga jorden. Ovanför honom bredde det ut sig en mörk oändlighet, så tung och sammetssvart att han kippade efter andan. Det knep av skräck i stjärten men till slut krafsade han sig ändå ut, gnällande på tvestjärtars tysta sätt, och hastade vidare mot en skrovlig, vit yta i allt det mörka. All konsistens under hans ben var obekant, något var trådigt, något alldeles glatt, i ett slags spegelblank yta fanns det inget motstånd och han tjöt till av fasa när frambenen bröt igenom det, var tvungen att pausa och ta en omväg medan skräcken rasade i den segmenterade kroppen. Till slut nådde han ändå fram. Det vita skrovliga var kallt och förvirrande men han kilade ändå in kroppen mot det, det kändes som att det tog emot, och där somnade han av ren utmattning.

När omvärlden dundrade till vaknade Aje med ett ryck. Han hade ingen aning om det själv, men han hade lyckats lägga sig i en skarv mellan golv och vägg i en vitrappad port, och en av kvinnorna som bodde i huset var precis på väg till sitt jobb. Hon lade inte märke till Aje där han låg och Aje själv hade ingen som helst aning om vad den där gigantiska värmen som klev förbi honom var. Han lyfte bara automatiskt stjärten och spretade med klorna, som att hotet skulle kunna fungera lika bra som det gjorde på honom själv när syskonen gjorde så. Varelsen försvann lika hastigt som den visat sig och Aje blinkade förvirrat mot omvärlden. Han hade aldrig kunnat föreställa sig någonting sådant. Det var större än stort och fullt av böljande former och färger, fullt av icke-mörker och icke-fukt. Det hade absolut ingenting med någonting han var bekant med att göra. Och det rörde sig mycket fortare och lät mycket mer än han någonsin trodde sig om att kunna hantera. Han började försiktigt själv att röra sig uppåt, det var den enda rörelse han visste ledde någon annanstans. 

På kvällen när kvinnan kom tillbaka från jobbet och skulle trycka in sin portkod fick hon syn på Aje som hunnit ett par kämpiga decimeter upp på väggen och kvinnan klev instinktivt ett steg bakåt. ”Usch” , mumlade hon och tryckte sedan snabbt in koden, öppnade porten och släppte den efter sig. Ajes värld dundrade till igen och han insåg att varelsen hade makt över omvärlden. Det var en underlig tanke. Visst var varelsen ofattbart stor, men omvärlden slutade ju ingenstans, hur kunde varelsen styra den på det sättet? Han förstod ingenting, det enda han visste var att han skulle fortsätta krypa uppåt. Uppåt, närmare den stora svarta oändligheten.

Dagarna gick och samma saker upprepade sig. På morgonen gick kvinnan till jobbet och skakade om Ajes värld, på kvällen när hon kom hem rös hon lite av obehag över hans närvaro och långsamma men envisa kamp uppför. Nätterna började bli kallare och Aje rörde sig allt långsammare. Han kände sig stelare, det var någonting smygande och obehagligt som försatte honom i en slags trög dimma som han heller inte kände till. Men uppåt strävade han fortfarande om dagarna, långsammare och långsammare, vidare uppåt.

Första dagen i oktober nådde han skarven mellan vägg och tak i porten. Det vita skrovliga tog slut, ovanför det bredde det ut sig en annan yta som verkade gå rakt upp i det stora oändliga. Det svindlade för Aje och han kände hur den där smygande kylan gjorde honom yr. Han lyfte blicken igen och plötsligt kunde han inte hålla sig kvar på ytan. När kvinnan kom hem från jobbet och öppnade sin port så att världen skakade till tappade han balansen och föll, rakt ner på kvinnans hand. Kvinnan skrek till av obehag och Aje tumlade vidare genom luften med sådan fart att han höll på att svimma. När han slog i backen studsade han upp och landade sedan på rygg. Kvinnan, med bultande hjärta, lyfte benet och det sista Aje såg var det stora mörkret som närmade sig med en hastighet långt utöver hans egen. Han sprätte fåfängt till med stjärten men hade ingenting att sätta emot varelsen som kunde rubba omvärlden. Han hörde hur det krasade till och sedan var han mitt i det. Mitt i den stora, mörka oändligheten. Den var inte skrämmande, som han först hade trott. Det var varmt och fuktigt och kändes som hemma.

Kvinnan torkade rysande bort resterna av Aje mot den svarta gummimattan, tryckte upp porten och gick in till sig för att slå på datorn.