Näst sista filmdagen, det betyder också näst sista dagen med mannen jag känner mig lite dragen till. Jag kommer inte att hinna se efter vad den där lilla dragningen består av. Tiden har gått lite för fort för det. Han gör det heller inte lätt för mig, han är en undvikare. En av de där människorna som liksom böjer av och slinter iväg just när det börjar nalkas någonting. Men han ler fortfarande mot mig och ser mig i ögonen efteråt, och idag när vi återigen möttes hastigt över kaffe kände jag att han luktade gott. Det är fint och lite förvirrande. Och det är skönt att känna att någonting alls darrar till i mig, att det finns någonting i mig som vill något. Över huvud taget. Att det finns en slags möjlighet någonstans är tröstande.

När jag kom hem hade jag fått ett mail från Den Där Mannen. Ett vackert, innerligt mail som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag har inte velat tänka på honom alls på några dagar, har bara inte velat, någonting i mig försöker stänga av och styra om. Det kommer inte att fungera med ren viljekraft, det vet jag sedan tidigare. Jag orkar inte hålla järnridån för känslorna på plats särskilt länge i taget, kärleken har en tendens att hitta sprickor i min hårda yta så småningom, bilda ord mot gommen som spritter ut och gnuggar längtan mot mitt ansikte. Men även om han skriver sådant som koncentrerar hans saknad till mig är det just nu orörligt på insidan. Jag känner mig långt borta, inte bara från honom utan från mig själv i det.

Osäkerheten. Jag funderar på vad det är som gör att min terapeut vill att jag ska tänka framåt, jag förstår inte vad hon menar. Tror att vi använder samma ord för olika saker. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut med ovisshet, vad det än gäller. Så fort det blivit svårt att se den röda tråden har jag börjat fråga frågorna som jag tror har svar som lugnar, som dämpar, som ska ge mig tillbaka befrielsen från oro. När jag börjar ställa frågorna brukar det vara ett tydligt tecken på att jag tappat bort mig själv. Men att ställa frågorna handlar inte om att se framåt, inte egentligen. Det handlar mer om att försöka få tillbaka nu.

Nu. Vad är mitt nu. Två män i närheten. En som jag inte känner, som jag inte vet något om utom att han har en syrlig ton i rösten som avslöjar både humor och behärskning, som jag inte vet mer om än att han luktar gott och ler, ändå tänker jag att det kanske finns någon slags möjlighet till något. Och så en som jag känner väl och dessutom djupt inuti mig själv, som jag vet nästan för mycket om, vars doft kan sänka mig på en mikrosekund och vars leende jag inte kan tänka på utan att spegla, och som jag vet inte erbjuder mig möjligheten till någonting av det jag vill ha. Det är nu och det är inget val. Det är bara det som är nu.