Imorse vaknade jag till sista dagen av tjugo arbetsdagar i sträck (ja, jag insåg att jag hade glömt att räkna med den sista, men idag kändes det som att det inte spelade någon roll längre, alla piggar är brutna på dagräknaren och tiden är återigen mindre nödvändig att räkna.) Vacker morgon. Skira moln, skymten av sol. Jag började fundera på det här med gömställen och lekplatser.

Igår konverserade jag som hastigast med mannen jag känner mig lite dragen till, och jag tror att det kanske var upphovet till de här tankarna. Kanske för att jag tvivlar på att han är sorten som leker i sina gömställen, kanske att han bara gömmer sig och är nöjd med det. Jag undrar var han leker. Om han alls leker. Tänk om han är en sådan som inte leker. Det vore synd.

vissa föredrar att stå utanför i mörkret och spionera på ljuset

Idag har jag fnittrat med Loppan och Starwars som liksom jag är människor som ofta leker, kanske för ofta? Som fortfarande ser en lek i varje lång korridor och en pirat i en krum människa, som glittrar av lycka över en röd sjal snurrad till turban och fantasin om en ögonlapp, som skrattar så att det värker i magen åt ord som glittrar. Vi satt och skrattade vid ett bord på ett ställe där jag en gång tidigare suttit med Den Där Mannen. Det fick de där undanstuvade känslorna att börja räcka upp små händer, vilja få prata med ivriga små röster. Han och jag skrattade också den gången, han är också en som leker. Jag tycker väldigt mycket om det, tycker om att man i en vuxen människa som pratar om stora och viktiga saker också tydligt kan se den lille pojken, det där lite andfådda barnet som har en kittlig springkropp och fnissar hejdlöst. 

Gömställen och lekplatser. Jag funderar på vilka jag har.

scengolvet förstås, det behöver väl knappast sägas, den uppenbara lekplatsen men kanske inte det mest uppenbara gömstället, man kan tro att jag är synlig även om den stora frågan är just om någon alls ser mig där, jag har ju lånat ut min kropp till någon annan en stund som berättar sin historia. Var är jag själv under tiden? Jag leker och gömmer mig alldeles samtidigt

skrattet, det där som kommer sig av spinnande snurrar och lekande ord, skrattet som är både triumferande och kapitulerande och beundrande och självgott, det där skrattet som kommer sig av att vi ser varandra i ögonen och det känns som vältrimmad jazz, det är lent och ekvilibristiskt och kan när som helst ta med oss på en liten improviserad avfart ut i något annat som får oss att applådera förtjust åt varandra

huden, det ultimata gömstället och den mest raffinerade lekplatsen, den där talande tystnaden två kroppar emellan som hittat sin form efter varandra, magin i en hand på en rygg, en välvd mage, läppar som rör sig mot ens panna men som inte säger någonting högt, ändå är varenda mening alldeles uttalat tydlig och någonting vi bägge kan försvinna i, gömma oss i varandra och i leken händerna emellan

Det finns faktiskt piratskepp överallt, man behöver bara titta efter.