Jag går den obligatoriska söndagspromenaden mot Fantastiska Favoritfiket iklädd täckbyxor som swischar för varje steg och gore-tex-skor med grov sula. Fortfarande den för stora mössan, det är min varmaste. Jag går nere vid vattnet, tittar på de prydligt uppdragna och inpackade båtarna i sina presenningkokonger. Minns att Den Där Mannen när vi ganska precis hade lärt känna varann skrattade åt den där svenska prydligheten, kallade oss värre än tyskarna, och att jag kontrade med att kalla oss nordens japaner, både med en axelryckning och lite stolthet. Jag tycker prydlighet är underskattat. Jag ler åt det minnet även om det kniper till mellan revbenen. Den där promenaden. Vi hade bara känt varandra i några veckor. Då trodde jag verkligen att jag hade hittat mannen i mitt liv. Idag, år och många förvirrade tankar senare vet jag faktiskt inte vad jag ska tänka om det hela längre, utom att han ju inte har särskilt stor del i mitt liv även om jag fortfarande tänker på honom varje dag. Att jag är den han faktiskt kan tänka sig att leva utan, när det kommer till kritan.

Det står en frusen tonårstjej och tittar på sin pappa med sällskap som just håller på att packa in den sista båten att åka upp ur vattnet. Hon har rosa camouflagetäckbyxor som ser ut att tillhöra en snowboardutstyrsel och ser riktigt, riktigt uttråkad ut. Hennes näsa är röd. Hon har ingen mössa. Jag swischar förbi dem och hon tittar lika uttråkat på mig som på de två männen innan hon återgår till att sparka lite i gruset och snön. Jag fortsätter utmed vattnet, känner mig plötsligt väldigt trött på alltihop. På att gå där, på att se alla förändringarna runt mig men hela tiden själv vara den oföränderliga, den ständigt längtande. Bestämmer mig för att strunta i Favoritfiket idag, kortar promenaden och åker istället iväg för att handla mat. Plockar och tittar, lyfter och luktar på, sött, så sött, det doftar på långt håll av Aroma-äpplena. När jag betalar får jag ett anteckningsblock och en isskrapa av kassörskan, som en present, bara sådär. Och jag tar emot det och tackar fint, trots att jag inte ens har en bil.

Nu snöar det igen. Långsamma men liksom koncentrerade och lite skarpa flingor som ser ut som att de vet vart de är på väg. Jag ställer i ordning adventsljusstaken, bestämmer mig för att hålla den väldigt enkel i år. Det är inte länge kvar till jul. Jag undrar om det är därför jag har känt melankolin ligga så nära i några dagar, att det väldigt snart är dags för den där tiden på året när människor är med sina familjer på det där självklara sättet. Den ständigt längtande, var det. Jag känner mig som en av de där som står utanför ett fönster och tittar in på festen man aldrig blev bjuden på. Det ordnar sig, det gör alltid det. På det ena sättet eller det andra. Men innan det gjort det känner jag mig ungefär som tonåringen i snowboardbyxorna, hon som bara står overksam bredvid och tittar på och väntar och är både lite förbannad och lite uttråkad, men tvungen att vara där tills allting är klart. Och det gör att hon på sätt och vis är lite med. På det enda sätt hon kan.

img_1080