Ifall någon undrar är jag verkligen ingen bra skidåkare. Det handlar mer om den här konstiga fixeringen jag har vid att vara utomhus så ofta som möjligt, och kanske lite om att jag försöker kompensera för ouppfyllda önskningar. Innan gårdagen har jag inte åkt längdskidor sedan jag var i 10-årsåldern. Jag minns det som en svettig plåga, jag var ute och åkte med C och hennes familj som till skillnad från min var en sådan där mullefamilj, och de kunde verkligen åka. Vilket jag inte kunde. Det innebar att de åkte i förväg en bit och sedan stannade och väntade på mig, som svettigt kavade fram med skidor som halkade omkring lite hur som helst och hade ett bakhalt grepp som kändes ungefär som att försöka springa uppför en badboll. Jag ramlade i varje nerförsbacke och i en hel del svängar. De väntade tills jag helt utmattad äntligen nådde fram till dem, sedan åkte de vidare en bit med sina fräscha utvilade skidben och stannade och väntade lite längre fram medan det för mig var en pågående långresa utan paus, ett slags plågsam evighetsmaskin som aldrig tog slut.

Trots detta inte särskilt glittrande minne köpte jag alltså ett par längdskidor förra året. Ett par vad man kallar ”Stockholmsskidor”, rätt breda vallningsfria nybörjarskidor som tål en del. Jag tror att vi får skylla infallet på norrmännen, Systersjälen får det att låta så härligt att gå på ski, som att solen alltid skiner när man gör det och man mår fantastiskt, och Den Där Mannen är närapå helt besatt av det. Jag antar att jag föll för propagandan. Tror faktiskt till och med, apropå att jag ju är en förtjust långfärdsskridskoåkare med bra kondition, att Den Där Mannen någon gång sade jeg tror du hadde vært god til det. Hmpf. Propaganda.

Igår var det alltså dags, efter över tjugo års uppehåll, att göra ett nytt försök. Man kan väl säga att det alltid är bättre när man inte ska försöka hinna ikapp någon. Annars var det sig ganska likt. Halkigt och lite svårt att hålla balansen. Men det fanns en stor skillnad och det var att jag faktiskt hade riktigt kul. Jag gjorde konstiga oj-oj-hupp-oj-ljud, fnittrade, tyckte själv att jag var ganska skrattretande, redan innan jag mötte det där paret ute på promenad som tittade på mig som att jag var en galning, och mannen påpekade syrligt för kvinnan att

jag trodde det bara var gamlingar med trälaggar som envisas med att åka på första snön

och jag kasade vidare, fnissande, med svetten droppande från näsan, fick efter ett tag in vad jag själv tyckte en rätt bra schwung i knäna och lite fart, vilket gjorde mig så övermodig att jag tappade balansen helt, ramlade och tjongade i knät i ena bindningen så det skorrade och hörde mig själv muttra jävla norrmän alltså innan jag började skratta på riktigt, faktiskt riktigt högt och befriat. När jag kom hem var jag helt slut, både av skratt och för att ovana muskler fått kämpa. Men jag hoppas att det blir ordentligt med snö resten av vintern, så att jag får en chans att lära mig det här såpass att jag kan åka utan att varannan meter mumla oj-oj-hupp-oj.

Idag har jag träningsvärk i rumpan.