Det behöver städas i lägenheten igen. Jag vet att min toleransnivå mot röra är ganska låg, jag blir orolig av det. Behöver ha någon slags ordning runt mig för att kunna andas fritt. Dessutom åker jag ju till Camus imorgon och jag vill inte förstöra vad jag hoppas ska bli en fin helg med att komma tillbaka till en oroligt rörig lägenhet. Hos mig speglar oftast det yttre mitt inre. Och har jag svårt att känna riktigt hur jag har det är det lätt att bara titta runt omkring mig. Just nu är det väl sådär, efter en titt. Det är lite för rörigt, som sagt, men jag har också hängt upp ett nytt duschdraperi och slängt det gamla. Alltid något. Det finns hopp för mig, i småtingen.

Jag förvånade mig själv på tunnelbanan med att bli vansinnesarg på tre tonårstjejer som jag delade säte med. Den ena av dem råkade sparka till mitt knä och jag fick starka, vivida bilder av hur jag ryckte upp henne i jackan och började slå henne våldsamt med knytnävarna. Hennes vänner hade inte en chans i mina bilder, ilskan gjorde mig fradgande, jag ville bara slå och slå. Jag blundade hårt, kände ilskan bulta i huvudet och där bakom fanns det förstås något annat, något litet. Hos terapeuten pratade jag om den där uppblossande ilskan, att de satt där så självklart, så omedvetet om faror, de ägde världen och var så säkra på sin plats. Att jag önskar att jag var lika omedveten, lika säker på att världen är min och till för mig. Jag önskar att jag inte var så rädd för att det ska finnas något farligt bakom nästa krök, att jag som de där tonåringarna kunde sitta liksom utspilld över ett säte och bara veta att bakom kröken väntar något som är mitt. Som tillhör mig. Som jag själv tillhör. Jag vill så gärna kunna ge mig själv den platsen, men jag förmår inte riktigt. För dem existerade inte ens den frågan.

Avundet. Över att tillhöra något, någon. Jag har ju slutat vilja tillhöra mitt ursprung, istället förlagt min evinnerliga längtan till en annan som inte heller tar emot mig. Jag vet inte hur man slutar vilja någon, jag känner mig övergiven av Den Där Mannen igen. Det borde vara förbjudet att vilja ha och underblåsa kärlek man inte tänker ta emot. Men den ilskan är så mycket svagare, kväver mig. Jag vacklar omkring i min låsning och tänker att kärlek inte borde vara en låsning.

Jag kramar mig själv och trycker näsan mot tröjärmen. Genom tyget känner jag min egen doft. Jag luktar gott.