Sista föreställningen igår. Det gick bra. En underbart yvig och direkt konstnärinna jag aldrig träffat förut gav mig beröm och en stor kram och bad mig höra av mig eftersom hon blev som hon uttryckte det berörd och lite kär, jag blev glad och smickrad. Lite fest efter, jag drack bara ramlösa eftersom jag var så trött att jag hade somnat av vin, trevliga samtal, ett rätt bekvämt avslut. På väg hem i natten sittande bredvid nätstrumpeklädda fulla unga kvinnor såg jag att Den Där Mannen ringt någon gång under festen och lämnat ett meddelande på min svarare, jag lyssnade på den välbekanta rösten som inte hade så mycket att säga utan mest ville berätta vad han gjort under dagen, höra av sig och säga hej, önskade mig en trevlig kväll och att vi skulle höras snart. Jag var glad att jag inte hörde signalen när han ringde, jag hade inte orkat prata med honom, blyklumpen i mig är fortfarande kvar, tung och kall.

Idag är det DDR-grått över vattnet medan jag går till Fantastiska Favoritfiket med Fideli. Jag berättar för henne att jag känner mig frestad att bara sluta svara när han ringer, sluta svara på mail eller sms, bara sluta. Det är fegt och olikt mig, men egentligen finns det inget osagt kvar mellan oss, det finns inget som behöver förklaras. Det har redan sagts tillräckligt många ord och egentligen behövs inte fler. Han vet. Jag vet. Allting är bara en upprepning av ett avsked vi redan har tagit, för år sedan. Att min vilja att förklara var jag står och hur jag känner bara bottnar i att hoppet om att det ska betyda något inte har försvunnit, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Jag vill fortfarande att han ska vilja oss, men det vill han ju inte. Jag vet. Han vet. Jag lånar bara tid av mig själv för att ge till honom trots det.

På Favoritfiket är det ganska glest med folk. Hon i disken ler igenkännande mot mig när vi hälsar. Fideli och jag köper varsin macka. Favoritfiket bjuder på glögg. Vi sitter vid samma fönsterbord som Låtsasbrorsan och jag satt vid för två veckor sedan. Jag tänder det lilla värmeljuset som står på en virkad duk och vi fikar och pratar om tröttheten, om mörkret, om december och hemlängtan.

Herregud, vad jag längtar hem, var det nu är.