Förra veckan kajkade min mobil ur på allvar. Den har tjafsat ett bra tag med småsaker som att ignorera att man trycker på någon av dess knappar eller bara bestämma sig för att det är onödigt att ringsignalen fungerar när någon ringer. Den har varit rätt… lynnig. Ett tag. Men förra veckan bestämde den sig dessutom för att det var en bra idé att separera långa sms till flera och kalla avsändaren för kort och gott ”sms”, började kräva laddning varje dag, samt stängde av sig själv lite i tid och otid. Där kände jag att min gräns gick. Alltså har jag köpt en ny. Igår eftermiddag, fortfarande febrig och huvudvärkig, försökte jag förstå hur jag skulle koppla ihop den nya telefonen med den gamla via bluetooth för att föra över kontakter och almanacka. För att slutligen upptäcka att jag lyckats alldeles för bra – jag hade plötsligt trippel uppsättning av rubbet i den nya telefonen och ägnade en lång stund åt att svära, sucka och radera.

Jag tycker väldigt illa om teknik jag inte förstår.

Liksom det mesta andra som är svårt att förstå.

Ett par andra saker jag har hunnit upptäcka under min sjuklingdag igår är att jag tycker att Glasvegas är en totalt onödig hajp och att min vänsterhands fingertoppar av någon mystisk anledning luktar lök. Ett av problemen med att vara sjuk och inte orka annat än att ligga hemma är att tiden blir så tydlig. Den går sakta och liksom stampar takten.

Jag läser Sun Axelsson.

Jag vet inte hur du kom in.
Genom lungan?
Jag känner dina läppar mot min hypofys
och din häl i mitt hjärta,
varför överger du mina höfter
av kärlek till mitt vänstra öra?
Har mjälten förolämpat dig?
Ryggmärgen har svurit dig evig trohet,
det är outhärdligt
att svika mitt gomsegel
och nonchalera min hjärna.
Jag måste be dig att gå!
Dörren är mellan brösten.