Jag är självlockig. Alltså tycker jag att jag är festfin om jag har rakfönat eller platt-tångat håret. Det har jag gjort nu eftersom jag ska på fest ikväll. Det regnar ute. Regn gör att jag får Kulla-Gulla-lockar runt hela pannan, tinningarna och som en liten frissig lockmössa ovanpå det raka, festfina håret. Alltså vill jag inte gå ut nu för då måste hela plattandet börja om när jag kommer hem. Jag skulle behöva handla lite och hämta ut ett postpaket. Jag är fåfäng och grinig.

Jag försöker koncentrera mig på det jag har istället för det jag inte har. Det går bra, tycker jag. Sedan händer något oväntat, något litet, som att jag lyssnar på min Jangostation och det plötsligt spelas en av låtarna från en av cd:arna Den Där Mannen gett mig och jag känner hur det knyter sig i hela mitt inre. Taggtråd lindas runt mina lungor och det gör ont att andas en stund, jag torkar argt bort några förvillade tårar och skärper mig. Det är bara musik. Det är inte han och det är inte jag. Håret, för fan, håret.

Festen är för en av de två filmerna jag har varit med och spelat in i höst. Jag ser fram emot det. Det brukar vara roligt att gå på de festerna, man har hunnit ha en hel del konstigheter för sig ihop, många tidiga morgnar och sena kvällar, mycket kaffe och många samtal, triviala och livsviktiga. Jag ser fram emot att träffa kollegan som kunde ha varit min bror, regissören, hon som jag vill fika med privat och mannen jag känner mig lite dragen till. Jag tror att det har alla förutsättningar att bli en bra fest. Håret är i alla fall jättesnyggt.

Jag måste verkligen gå och handla.