Denna kompakta ogenomträngliga gråhet kan ju få vem som helst lite ur balans och när jag, knappt vaken trots att halva dagen gått, stod där på ICA med min laktosfria mjölk i en korg tittade jag längtansfullt efter något färgglatt som skulle kunna muntra upp. Det slutade med att jag köpte en dyr tidning för förtiplussardamer. Att jag valde just den berodde mest på att jag fick en dvd på köpet, med Audrey Tautou. Nåväl. Tidningen i sig var givetvis helt ointressant, men jag fick i alla fall något vettigt ut av den och det var en intervju med Maria Lundqvist.

Jag gillar Maria Lundqvist. Maria är svinigt bra, en extremt flexibel skådespelare med stort register. Dessutom är hon privat väldigt trevlig och ödmjuk och en genuin människa. Desutom, som ju alla inklusive det lilla äcklet vet numera så har hon stort civilkurage. Jag gillar Maria Lundqvist och jag har alltid känt någon slags nervöst släktskap med henne. Hon har också väldigt ovassa armbågar, om man säger så. Men i den här intervjun insåg jag att vi dessutom har mer gemensamt, när Maria fick den i och för sig väldigt corny frågan när hon grät sist svarade hon:

Det var alldeles nyss när jag pratade om att jag försöker få tillbaka kraften. Jag har haft en ganska gråttät period i mitt liv. Jag har lätt för att känna sorg och är en ganska mollstämd person. Trots att jag är positiv kan jag lätt känna melankoli.

Åh, Maria. Jag fattar precis. Men det kanske är därför människor som vi skrattar så mycket, eftersom varje glädje är så efterlängtad. Mitt ex, Revisorn, sade en gång lite surt att jag var som en hundvalp. Att det räckte med att skallra lite med ett par nycklar framför ansiktet på mig för att jag skulle bli glad. Och det är väl sant, på sätt och vis. Jag skrattar ofta, gärna och från magen. Jag skrattar liksom hungrigt, eftersom jag vet så väl hur nära det är till sorgen.

Men jag får ju hjälp att hålla den lurande melankolin borta. Idag har jag postat mina julklappar till de människor jag har som står mig nära men inte finns nära. Och jag fick två paket själv! Det ena var från käraste Godiva som sprider sin blogglovin’ ända till min brevlåda:

img_1108

… och det tänker jag spara på att öppna! Det är ju några dagar kvar till julafton. Men tack, finaste du! Det bultar lika varmt i mitt hjärta som i fingret jag råkade skära mig i när jag lagade mat.

Det andra var ett litet brev från Bästisen som varit på en av sina jobbresor och bara ville skicka mig, för att citera, ”ett litet lyft att nyttja när det känns tungt”.

img_1110

I morgon ska jag åka hem till Bästisen och byta julklappar på riktigt. Förmodligen sittande i låneraggsockor med fötterna i närheten av knastrande brasa, drickande te. Jag har det bra när jag tänker på det, blir varm i magen. Så för nu är melankolin rätt väl stången.